De gyllene åren
Värdesätt de gamla för vad de är och inte bara för vad de kan uträtta.
På julafton för många år sedan dog en släktings femårige pojke i lunginflammation. Familjen samlades runt kistan för att hålla familjebön. En liten filt som den lille pojkens mor hade sytt, låg hopvikt över hans fötter.
Just när man skulle stänga kistan steg min mor fram, lade armen runt den sörjande modern och hjälpte henne breda ut filten och stoppa om den lille. Det sista föräldrarna såg av sin lille son var att han sov, med den filt över sig han tyckte bäst om. Det var en mycket gripande stund. Det är sådant som mor- och farmödrar gör!
Vi återvände till Brigham City för att vara med på begravningen av min hustrus far, William W Smith. En ung man som jag blev bekant med när han var seminarieelev stod vid kistan, djupt rörd. Jag visste inte att han kände min svärfar.
Han sade: ”En sommar arbetade jag för honom på lantbruket. Broder Smith talade med mig om att gå ut som missionär. Det fanns ingen möjlighet för min familj att bekosta en mission. Broder Smith uppmanade mig att tala med Herren om det, och sade sedan: ’Om du beslutar dig för att gå på mission, ska jag betala för den’, och det gjorde han.”
Varken min hustru eller hennes mor visste om detta. Det var en av dessa saker som far- och morfäder gör.
Vi har tio barn. En kaotisk söndagsmorgon när barnen var små, var min hustru på sakramentsmötet. Som vanligt var jag borta på söndagen. Våra barn tog upp större delen av bänkraden.
Syster Walker, en förtjusande, gråhårig mormor som fostrat 12 barn, flyttade sig tyst från sin plats flera bänkrader bakom oss och satte sig bland våra rastlösa barn. Efter mötet tackade min hustru henne för hjälpen.
Syster Walker sade: ”Du har händerna fulla, eller hur?” Min hustru nickade. Då klappade syster Walker henne på handen och sade: ”Dina händer är fulla nu, senare blir ditt hjärta fullt!” Så profetisk hennes lugna kommentar var. Det är sådant som mor- och farmödrar gör!
Vi presiderade över New England-missionen. En av våra missionärer gifte sig och fick fem barn. Han reste bort för att skaffa en större bil för familjen och kom aldrig tillbaka. Hans kropp hittades senare under en viadukt. Hans bil hade stulits.
Jag ringde upp hans stavspresident och erbjöd mig hjälpa familjen. Han hade själv redan erbjudit sig att göra det.
Morfadern sade: ”Vi vet vad vår plikt är. Vi kommer inte att behöva någon hjälp från kyrkan. Vi känner vår plikt.” Det är vad mor- och farfäder gör!
I dag önskar jag tala till er om far- och morföräldrar och även till er – alla ni mor- och farföräldrar – och till andra äldre medlemmar som inte har några barn men som vikarierar som mor- eller farföräldrar.
Det står i skrifterna: ”Vishet hör de gamla till, förstånd dem som har levat länge” (Job 12:12).
På ett stavsmöte lade jag en gång märke till ett ovanligt stort antal äldre medlemmar. De flesta av dem var änkor. Jag nämnde till stavspresidenten att jag tyckte det var en imponerande syn.
Presidenten svarade: ”Ja, men de är inte aktiva i kyrkan”, och med det menade han att de inte verkade som ledare eller lärare. Han talade som om de var en börda.
Jag upprepade hans ord: ”Inte aktiva i kyrkan?” och frågade: ”Är de aktiva i evangeliet?” Till att börja med förstod han inte riktigt vad jag menade.
Som så många av oss, koncentrerade han sig så mycket på vad folk uträttar att han inte såg vad de var, en ovärderlig tillgång av erfarenhet, vishet och inspiration.
Vi står inför en olycksbådande utmaning. Befolkningen världen över är på tillbakagång. Antalet födslar i de flesta länder minskar och livslängden ökar. Familjerna är mindre – avsiktligt begränsade. I en del länder kommer det att om bara några år finnas fler mor- och farföräldrar än barn. Befolkningens åldrande har långtgående ekonomiska, sociala och andliga följder. Detta kommer att påverka kyrkans tillväxt.
Vi måste lära våra ungdomar att komma de gamla mor- och farföräldrarna närmare.
Första presidentskapet uppmanade nyligen de unga kvinnorna som går in i vuxenlivet att förena sig med mödrarna och far- och mormödrarna i Hjälpföreningen (se Brev från första presidentskapet, 19 mars 2003).
En del unga kvinnor drar sig undan. De vill hellre vara tillsammans med sina jämnåriga.
Ni unga kvinnor: Var inte så dåraktiga att ni går miste om umgänget med de äldre systrarna. De kommer att berika ert liv på ett värdefullare sätt än mycket av det ni tycker så mycket om att ägna er åt gör.
Ni ledare: Hjälp flickorna komma närmare sina mödrar och far- och mormödrar och de äldre kvinnorna i Hjälpföreningen. De kommer då att ha ett umgänge som liknar det som de unga männen har i prästadömets kvorum.
All den uppmärksamhet vi ger våra ungdomar, alla program, allt vi gör för dem, är ofullständigt om vi inte lär dem ändamålet med återställelsen. Prästadömets nycklar återställdes och myndigheten att besegla uppenbarades och tempel byggdes för att sammanlänka släktena. Ända från forna tider löper denna eviga, gyllene tråd genom alla uppenbarelser: ”[Vänd] fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder” (Malaki 4:6).
Ni biskopar: Inser ni att en del av ungdomarnas problem som ni oroar er så mycket för, och även andras, kan lösas om de håller sig nära sina föräldrar och far- och morföräldrar, de äldre?
Om ni känner er betungade av att så många kommer till er för att få råd, finns det äldre systrar, mor- och farmödrar i församlingen, som kan ha inflytande på unga gifta kvinnor och vara som en mormor eller farmor för dem. Och det finns äldre far- och morfäder till de yngre männen. Äldre människor har en stabilitet, ett lugn som kommer av livserfarenhet. Lär er att utnyttja denna resurs.
Profeten Joseph Smith sade: ”Det bästa sättet att klara sig på i en betydelsefull sak är att samla visa, erfarna och åldriga män [och kvinnor] omkring sig att bistå med råd i alla slags besvärligheter” (Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 257).
Vi försöker engagera de unga i olika aktiviteter och förbiser att låta dem umgås med människor i andra generationer. Det finns så mycket som äldre medlemmar kan göra. Om ni betraktar äldre medlemmar som inaktiva i kyrkan, ställ er då frågan: ”Är de aktiva i evangeliet?”
Glöm inte att det finns en stor upprätthållande kraft i föräldrars och far- och morföräldrars böner. Kom ihåg att ”mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön” (Jakob 5:16).
Alma den yngre, som gjort uppror, föll till jorden när en ängel sade till honom: ”Se, Herren har hört sitt folks böner, liksom ock sin tjänare Almas böner, vilken är din fader. Han har nämligen med mycken tro bett, att du skulle bringas till kunskap om sanningen. Jag har därför kommit för att övertyga dig om Guds makt och myndighet, på det hans tjänares böner måtte bliva besvarade enligt deras tro” (Mosiah 27:14).
Min hustru och jag har sett våra mor- och farföräldrar och sedan våra föräldrar lämna oss. En del upplevelser som vi först tyckte var betungande eller till besvär har vi för länge sedan klassificerat om till välsignelser.
Min hustrus far dog hemma hos oss. Han behövde ständig vård. Sjuksköterskor lärde våra barn hur de skulle ta hand om sin sängliggande morfar. Det som de fick lära sig är av stort värde för dem och för oss. Så tacksamma vi är att vi fick ha honom nära oss.
Vi belönades tusen gånger om genom det inflytande han hade på våra barn. Det blev en stor livserfarenhet för våra barn, något jag själv fick uppleva som pojke när farfar dog i vårt hem.
Värdesätt de gamla för vad de är och inte bara för vad de kan uträtta.
Har ni någonsin undrat varför Herren organiserade första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum på ett sådant sätt att högsta ledarskapet i kyrkan alltid består av äldre män? Detta senioritetsmönster värdesätter vishet och erfarenhet mer än ungdom och fysisk vigör.
Medelåldern i presidentskapet och de tolv är för närvarande 77 år. Vi är inte särskilt kvicka i vändningarna. Vi har kanske våra bästa år bakom oss. Men Herren bestämde att det skulle vara på det här sättet.
För en eller två konferenser sedan sade Joseph Wirthlin att han tänkte utmana medlemmarna i de tolvs råd i en kapplöpning. Först tänkte jag acceptera utmaningen. Sedan tänkte jag att det skulle nog vara bättre om jag sprang i kapp med 96-årige broder David Haight. Men vid närmare eftertanke kunde David sätta krokben för mig med sin käpp och då skulle jag förlora kapplöpningen. Så jag struntade i det!
När presidentskapet och de tolv samlas utgör vi tillsammans 1 161 levnadsår bestående av en häpnadsväckande mängd olika upplevelser. Och vi har 430 ackumulerade år som generalauktoriteter i kyrkan. Nästan vad vi än diskuterar så har en eller flera av oss erfarenhet av det, har någon gjort det – även krigstjänst!
Vi lever nu i oroliga tider. Under våra ungdomars livstid kommer problemen aldrig att bli mindre och blir säkert fler. De gamla ger oss en fast visshet om att allt går att uthärda.
Våra barn har gift sig och lämnat hemmet för att söka lyckan.
En familj körde iväg med sina små barn i en gammal bil. Min hustru grät. Jag tröstade henne med att säga: ”Kyrkan finns där de ska bo. Det finns en farmor där som kan svara på hennes frågor om matlagning eller barnavård och en farfar som kan lära honom praktiska saker.”
Det går att hitta en mormor att adoptera i Hjälpföreningen. Och man hittar en morfar i prästadömets kvorum. Men alla mor- och farföräldrar är inte medlemmar i kyrkan.
En son köpte sig ett litet hus i en avlägsen delstat. Han visade mig några tegelstenar i husgrunden som börjat vittra sönder. Han frågade vad han skulle göra.
Jag visste inte, så jag frågade: ”Finns det något äldre par som bor nära dig?”
”Ja”, svarade han, ”lite längre ner på andra sidan gatan bor det ett pensionerat par.”
”Varför inte be honom komma hem till er och titta på grunden? Han känner till ert klimat.”
Det gjorde sonen och han fick råd av en äldre man som hade erfarenhet av liknande problem och många andra. Det är vad adopterade mor- och farfäder kan göra.
”Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig” (2 Mos 20:12).
Aposteln Paulus lärde att ”äldre kvinnor” måste undervisa de unga kvinnorna och ”äldre män” måste uppmana de unga männen att vara ”ett föredöme i goda gärningar” (se Titus 2:1–7).
Vi är nu gamla. När tiden är inne kommer vi att kallas till den andra sidan. Vi motsätter oss inte detta. Vi försöker lära ut de praktiska saker vi har lärt oss under åren till dem som är yngre – till vår familj och andra.
Vi kan inte uträtta allt det vi en gång kunde, men vi har blivit mer än vi någonsin varit. Livets läxor, vissa av dem mycket smärtsamma, berättigar oss till att ge råd, tillrättavisa och även varna våra ungdomar.
I våra gyllene år finns det så mycket att göra och så mycket att vara. Dra er inte tillbaka från livet för att syssla med förströelser. Det skulle för somliga vara meningslöst, ja, även själviskt. Ni kanske har verkat som missionärer och blivit avlösta och tycker att ni slutfört ert tjänande i kyrkan, men ni blir aldrig avlösta från att vara aktiva i evangeliet. ”Om I därför” säger Herren, ”haven begär att tjäna Gud, ären I kallade till verket” (L&F 4:3).
Ni kanske till sist, när ni är gamla och orkeslösa, lär er att den största missionen av alla är att stärka er egen släkt och andras familjer och att besegla generationer.
Jag undervisar här om en sann princip. Jag undervisar om grundsatser. Det står skrivet att ”denna grundsats stämmer … noga överens med den lära, som framställdes för eder i … uppenbarelse[n]” (L&F 128:7).
I psalmen ”En grundval blev lagd”, som publicerades 1835 i kyrkans första psalmbok, hittar vi dessa ord:
”Om åren dig ärrat, mitt barn, glöm ej bort:
Min kärlek är evig, din prövning är kort.
När håret har grånat, jag för dig i hamn.
Så vila i trygghet som lamm i min famn!”
(”How Firm a Foundation”, Hymns, nr 85, v 6)
Låt elden i ert vittnesbörd om det återställda evangeliet och om vår Återlösare brinna så klart att våra barn kan värma sina händer vid er tros eld. Det är vad mor- och farföräldrar ska göra! I Jesu Kristi namn, amen