Kapitel 17

Enos bok–Mormons ord

Introduktion

När du studerar böckerna Enos, Jarom, Omni och Mormons ord, sök då efter hur du kan få vägledning från Herren på samma sätt som Enos fick. Berättelsen om Enos visar Guds villighet att välsigna och leda oss som svar på personlig bön. Redogörelsen för nephiterna som flydde från landet Lehi-Nephi visar att Gud också leder sitt folk genom profetiska varningar och råd. Genom personlig bön och genom att följa profeten får vi ett vittnesbörd om Herrens oändliga kärlek till och omtanke om oss.

Jakob och Enos

© 1999 Scott Snow

Uttalanden

Enos 1:1. ”Herrens fostran och förmaning”

• President Ezra Taft Benson (1899–1994) rådde fäder att följa det undervisningsmönster som rättfärdiga fäder visade prov på i Mormons bok:

  ”Vad undervisade de rättfärdiga fäderna i Mormons bok sina söner om? De lärde dem mycket, men det allt överskuggande budskapet var ’den evige Gudens stora plan’ — fallet, försoningen, pånyttfödelsen, uppståndelsen, domen, det eviga livet. (Se Alma 34:9.) Enos sade att han visste att hans far var en rättfärdig man, ’ty han undervisade mig om sitt språk och även i Herrens fostran och förmaning—och välsignat vare min Guds namn för detta’ (Enos 1:1).

  De människor i Mormons bok som inte fick någon undervisning om Herren, utan endast fick världslig kunskap, blev ett slugt och ondskefullt folk. (Se Mosiah 24:5 7.)

  Alla sanningar har inte samma värde. De frälsande sanningarna är av störst värde. Dessa sanningar undervisade fäderna om tydligt, ofta och brinnande. Gör vi fäder på samma sätt?” (Conference Report, okt. 1985, s. 47; se Nordstjärnan, nr 2 1986, s. 28–29).

Enos 1:2. En kamp inför Gud

• Enos ber

  Robert Barrett, © IRI

  Enos kämpade inte med Gud. Det står att Enos kämpade inför Gud i bön. En sådan kamp innebär att man anstränger sig för att finna och uttrycka ens verkliga önskningar under den Helige Andens inspiration. Att be på ett sådant sätt kräver att personen rensar bort fåfänga, banala eller oärliga upprepningar och att han eller hon klär sitt hjärtas djupaste önskningar i ord. Varje fras blir ett uttryck för längtan och en önskan att göra Guds vilja. Sådana böner får hjälp och vägledning av den Helige Anden, ”ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord” (Rom 8:26).

  Enos 1:3–4

  Vilka ord eller fraser visar att Enos ropade till Gud med uppriktighet och tro?

Enos 1:3–15. Förberedelse för att ta emot bönesvar

• Äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum talade om den process som Enos gick igenom som ökade hans tro och förberedde honom för att ta emot svar på sin bön:

  ”För det första fick Enos lära sig om evangeliets sanningar från sin far, liksom ni hör det i er familj och under den här konferensen.

  För det andra lät han sin fars undervisning om ’evigt liv och de heligas glädje’ [Enos 1:3] sjunka djupt i sitt hjärta.

  För det tredje fylldes han av en önskan att själv få veta om dessa lärdomar var sanna och var han själv stod i förhållande till sin Skapare. För att använda Enos ord: ’Min själ hungrade’ [Enos 1:4]. Genom denna intensiva andliga hunger kvalificerade sig Enos för Frälsarens löfte: ’Välsignade är alla de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ty de skall fyllas av den Helige Anden’ [3 Nephi 12:6].

  För det fjärde: Enos följde Guds bud, vilket gjorde att han var mottaglig för den Helige Anden.

  För det femte skriver Enos: ’Jag föll på knä inför min Skapare och ropade till honom i mäktig bön och vädjan för min egen själ. Och hela dagen lång ropade jag till honom, ja, och när kvällen kom höjde jag fortfarande min röst så högt att den nådde himlarna’ [Enos 1:4]. Det var inte lätt. Tron kom inte snabbt. Faktum är att Enos beskrev sin upplevelse i bönen som en ’kamp [han] hade inför Gud’ [Enos 1:2]. Men tron kom. Genom den Helige Andens kraft fick han ett eget vittnesbörd.

  Vi kan inte få en sådan tro som Enos hade utan egen kamp inför Gud i bön. Jag vittnar om att belöningen är värd ansträngningen. … Jag lovar er att om ni gör detta uppriktigt och oavbrutet kommer följande Kristi ord till hans lärjungar att uppfyllas i ert liv: ’Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er.’ [Matteus 7:7]” (Conference Report, okt. 2004, s. 73–74; se Liahona, nov. 2004, s. 72).

• Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum jämförde att få bönesvar med att öppna ett kombinationslås. Det är en stegvis process: ”Vädjan i bön har lärt mig, om och om igen, att himlens valv med alla dess välsignelser endast kan öppnas som ett kombinationslås. En låstillhållare faller när det finns tro, den andra när det finns personlig rättfärdighet. Den tredje och sista tillhållaren faller endast när det som eftersträvas, enligt Guds bedömning — inte vår egen — är rätt för oss. Ibland bankar vi på valvdörren efter någonting som vi väldigt gärna vill ha och undrar varför dörren inte öppnas. Vi skulle vara mycket bortskämda barn om denna valvdörr öppnade lättare än vad den gör. När jag ser tillbaka kan jag se att Gud verkligen älskar mig genom att inte ha gett mig allt det jag vädjat om. Våra avvisade böner säger oss mycket om oss själva men också mycket om vår fläckfrie Fader” (”Insights”, New Era, apr. 1978, s. 6).

Enos 1:5–8. ”Enos, dina synder är dig förlåtna”

• Flicka under omvändelseprocessen

  Del Parson, © 2000 IRI

  Äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum undervisade om hur fullständig omvändelse kan rena en person genom Jesu Kristi försoning: ”Återlösaren kan göra upp din räkning med rättvisan och skänka dig förlåtelse genom omvändelsens barmhärtiga väg [se Alma 42:15]. Fullständig omvändelse är ytterst nödvändig för att försoningen till fullo ska kunna utföra sitt mirakel i ditt liv. När ni förstår försoningen kan ni se att Gud inte är en oförsonlig Gud som finner nöje i att förfölja dem som gör fel. Han är en absolut fullkomlig, barmhärtig, förstående, tålmodig och förlåtande Fader” (Conference Report, apr. 1995, s. 101; se Nordstjärnan, juli 1995, s. 77).

Enos 1:9–14. En önskan om andras välfärd

• När Enos själv upplevt försoningens välsignelser bad han för sitt folk nephiternas välfärd och därefter för sina fienders, lamaniternas, andliga välfärd. Äldste Robert D. Hales talade om den medkänsla de omvända känner för andra: ”Skrifterna bekräftar att de som verkligen omvänt sig gör något mera än att bara avstå från världens lockelser. De älskar Gud och sina medmänniskor. Deras sinnen och hjärtan är inriktade på Frälsarens försoningsoffer. Från och med deras omvändelse koncentrerade sig Enos, Alma den yngre, Paulus och andra helhjärtat på att föra sig själva och sina medmänniskor till Gud” (Conference Report, okt. 2000, s. 6; se Liahona, jan. 2001, s. 8). (Se också kommentaren till Mosiah 28:3 på sidan 164.)

  Enos 1:13–16

  Vad önskade Enos av Herren ifall nephiterna skulle förgöras? Hur är detta ett exempel på hans kärlek till sin nästa?

Enos 1:10. ”Herrens röst kom till mitt sinne”

• Uppenbarelse eller inspiration kommer på ett flertal sätt, bland annat genom tankar, intryck och känslor (se L&F 6:15; 8:2–3). President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, talade om hur vi kan känna igen Herrens röst:

  ”Svaret på böner kommer på ett stillsamt sätt. Skrifterna beskriver inspirationens röst som en stilla, mild röst …

  Jag har lärt mig att inspiration mer kommer som en känsla än som ett ljud …

  Stoppa i de svåra frågorna i bakhuvudet och fortsätt med ditt liv. Begrunda och be lugnt och ihärdigt om dessa saker.

  Svaret kommer kanske inte som en blixt. Det kan komma som lite inspiration här och lite inspiration där, ’rad på rad, bud på bud’ (L&F 98:12).

  Vissa svar kommer när man läser skrifterna, andra när man lyssnar på talare. Och ibland, när det är viktigt, kommer en del svar genom mycket direkt och mäktig inspiration. Maningarna är klara och omisskännliga” (Conference Report, okt. 1979, s. 28, 30; se Nordstjärnan, maj 1980, s. 30, 31, 33).

• Profeten Joseph Smith (1805–1844) förklarade på följande sätt hur Herren kommunicerar med oss: ”En person kan dra nytta av att lägga märke till det första tillkännagivandet av uppenbarelsens ande. När ni till exempel känner den rena intelligensen strömma till er kan ni plötsligt få vissa tankar och idéer så att ni — genom att lägga märke till det — kan se det gå i uppfyllelse samma dag eller snart, (dvs.) de ting som kom till ert sinne genom Guds Ande uppfylls. Genom att på så sätt lära känna Guds Ande och förstå den, kan ni tillväxa i uppenbarelsens princip, tills ni blir fullkomliga i Jesus Kristus” (History of the Church, 3:381).

Enos 1:23; Mormons ord 1:17. Tala med stränghet

• Kyrkans ledare måste ibland med rättframhet och stränghet varna kyrkans medlemmar för allt som kan äventyra deras frälsning. President Spencer W. Kimball (1895–1985) syftade på denna skyldighet när han talade till unga vuxna: ”Jag är säker på att Petrus, Jakob och Johannes inte tyckte det var angenämt att ständigt ropa omvändelse till människorna och varna dem för faror, men de fortsatte orubbligt. Därför måste vi, era ledare, ständigt ropa omvändelse. Om ungdomarna inte förstår kan felet delvis vara vårt. Men om vi har klargjort den sanna vägen för er står vi utan skuld” (Love versus Lust, Brigham Young University Speeches of the Year [5 jan. 1965], s. 6).

Enos 1:27. ”Min viloplats”

• Beträffande evig vila lärde profeten Joseph Smith: ”Gud har avsatt en tid eller fastställt en tidpunkt, då han skall föra alla sina undersåtar, som har lytt hans röst och hållit hans bud och befallningar, in i sin himmelska eller celestiala vila. Denna vila är så fullkomlig och härlig, att människan behöver förbereda sig, innan hon enligt det rikets lagar kan träda in och åtnjuta dess välsignelser. … Gud [har] gett den mänskliga familjen vissa lagar som, om de åtlyds, är tillräckliga för att förbereda dem för denna vila” (History of the Church, 2:12).

Jarom 1:5. ”De var inte vanvördiga, och inte heller hädade de”

• President Gordon B. Hinckley (1910–2008) bekräftade behovet av att vi använder ett rent språk:

  ”Jag säger detta till pojkarna. Jag säger detta även till de äldre som har liknande problem. Jag gör detta av kärlek. Jag vet att Herren är nöjd när vi använder ett rent och dygdigt språk, för han har gett oss ett föredöme. Hans uppenbarelser är avfattade i ord som är bekräftande, som är upplyftande, som uppmuntrar oss att göra det som är rätt och gå framåt i sanning och godhet.

  Svär inte. Var inte världslig. Undvik så kallade grova skämt. Håll er bort från samtal där råa och oanständiga ord används. Ni blir lyckligare om ni gör det och ert exempel kommer att stärka andra” (Conference Report, okt. 1987, s. 59; se Nordstjärnan, jan. 1988, s. 43).

Jarom 1:11. ”Tro på hans ankomst som om han redan kommit”

• Sanna profeter, som Jarom, vilka levde för Jesu Kristi födelse, skrev om hans ankomst och hans försoning som om den redan ägt rum. Kung Benjamin sade: ”Herren Gud har sänt ut sina heliga profeter bland alla människobarnen för att förkunna detta för varje släkte, nation och tungomål, så att var och en som tror att Kristus kommer därigenom skall kunna få förlåtelse för sina synder och fröjda sig med mycket stor glädje, alldeles som om han redan hade kommit ibland dem” (Mosiah 3:13; kursivering tillagd). Abinadi sade: ”Om nu Kristus inte hade kommit till världen, nu talar jag om det som skall komma som om det redan hade skett, kunde ingen återlösning ha skett” (Mosiah 16:6; kursivering tillagd).

Omni 1:12–17. Tre separata civilisationer i uppteckningen

• I denna korta redogörelse får vi höra talas om tre folkgrupper som Herren förde till löftets land på det västra halvklotet. Den första gruppen som nämndes var Lehis grupp. Större delen av Mormons bok återger berättelsen om dem och deras avkomlingar.

  Mormons bok identifierar också en andra grupp, vilken kallas för Zarahemlas folk, som var ättlingar till Mulek och som gick samman med nephiterna (se Mosiah 25:2). Mulek, en son till kung Sidkia, lämnade Jerusalem och färdades till Amerika efter det att Babylon förstört Jerusalem omkring 587 f.Kr. (se Omni 1:15). I avsaknad av en skriftlig uppteckning var Zarahemlas folk ett levande bevis på det som Anden sade till Nephi om att en hel nation skulle nedsjunka i otro (se 1 Nephi 4:13). Mulekiterna gick därefter samman med nephiterna under kung Mosiahs styre (se Omni 1:19).

  Den tredje gruppen var jarediterna, vilka kom till löftets land efter tiden för det ”stora tornet” i Första Moseboken 11. Den ursprungliga jareditiska gruppen tillväxte och blev ett stort folk. Men slutligen utplånade de sig själva i ett stort inbördeskrig någon gång mellan 600 och 300 f.Kr., vilket efterlämnade bara Coriantumr, deras siste kung, och Ether, en Herrens profet (se Ether 15:29–34). Ether avslutade uppteckningen och Coriantumr vandrade uppenbarligen omkring tills han fann Zarahemlas folk, där han bodde ”under en tid av nio månvarv” (Omni 1:21) innan han dog. Föga är känt om jarediterna annat än vad som finns upptecknat av Moroni i Ethers bok.

Omni 1:23–25. Kung Benjamin tar emot de mindre plåtarna

• Från 1 Nephi till Omni hade profeterna hand om de mindre plåtarna och kungen hade hand om de större plåtarna (se Jarom 1:14). En stor förändring inträffade vid denna tidpunkt. Amaleki gav de mindre plåtarna till kung Benjamin. De mindre plåtarna var fullskrivna vid denna tidpunkt (se Omni 1:30). Från kung Benjamins tid och framåt skrevs den religiösa och historiska informationen ned på de större plåtarna. De mindre plåtarna lades inte till förrän efter 130 f.Kr. Mosiah till 4 Nephi är Mormons förkortning av de större plåtarna.

  Omni 1:26

  Vad rådde Amaleki oss att göra för att bli frälsta?

Omni 1:26. ”Frambär hela er själ som ett offer åt honom”

• Äldste Neal A. Maxwell undervisade om betydelsen av att offra sig för Herren: ”Ett verkligt, personligt offer har aldrig varit att lägga ett djur på altaret. Istället krävs en villighet att lägga djuret inom oss på altaret och låta det förtäras!” (Conference Report, apr. 1995, s. 91; eller Nordstjärnan, juli 1995, s. 69).

  Om samma ämne undervisade äldste Maxwell senare: ”När ni underkastar er vilja Guds vilja så ger ni honom det enda ni i själva verket kan ge honom” (Conference Report, apr. 2004, s. 48; eller Liahona, maj 2004, s. 46).

Mormons ord. En bro mellan Nephis mindre och större plåtar

• Bland de uppteckningar som nephiterna förvarade fanns Nephis mindre och större plåtar (se 1 Nephi 9:2). De större plåtarna innehöll huvudsakligen folkets världsliga historia, medan de mindre plåtarna innehöll den andliga historien (se 1 Nephi 9:2–4). Böckerna 1 Nephi till och med Omni fanns nedtecknade på Nephis mindre plåtar. Mosiahs bok till och med 4 Nephi är Mormons förkortning som hämtats från de större plåtarna (se kommentaren till 1 Nephi 9:1–5 på sidan 22).

Mormons ord 1:7. ”Herren vet allt som skall komma”

• Nephi förfärdigade inte de mindre plåtarna förrän 30 år efter det att Lehis grupp lämnat Jerusalem (se 2 Nephi 5:28–31). Han förstod inte varför han blev befalld att göra en andra uppsättning uppteckningar, men han hade tro på att det var ”i en för [Herren] vis avsikt” (1 Nephi 9:5). Nästan 1000 år senare upprepade Mormon liknade ord som Nephi när han vittnade om att förutom sin förkortning av Nephis större plåtar tog han med Nephis mindre plåtar ”i en vis avsikt” (Mormons ord 1:7).

  Joseph Smith inledde översättningen av Mormons bok med Mormons förkortning av Nephis större plåtar. Han hade avslutat 116 manuskriptsidor när Martin Harris vädjade till Joseph om att låta honom ta med sig manuskriptet och visa det för familjemedlemmar. Joseph frågade Gud vid tre olika tillfällen om Martin kunde ta med sig manuskriptet och slutligen gavs tillstånd till det. Manuskriptet föll i ogudaktiga människors händer (se L&F 10:8) och kom att kallas för det förlorade manuskriptet, eller de förlorade 116 sidorna.

  Förlusten av manuskriptet visar tydligt varför Herren befallde Nephi att skriva på de mindre plåtarna och varför Mormon inspirerades att ta med dem. Joseph Smith blev tillsagd att inte på nytt översätta den del som han redan översatt, utan han skulle ersätta den genom att översätta Nephis mindre plåtar (se L&F 10:30, 38–45). Översättningen av de 116 sidorna omfattade tiden 600–130 f.Kr. — från Lehis tid till kung Benjamins tid. De mindre plåtarna täckte också 600–130 f.Kr. — från Lehi till kung Benjamin. Herren hade i sin allvetenhet låtit den andra uppteckningen, de mindre plåtarna, omfatta exakt samma tidsperiod som täcktes i de 116 stulna sidorna. Detta gjorde det också möjligt för Herren att hålla sitt förbund med Enos att ”han skulle bevara uppteckningarna” (Enos 1:16).

• Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum bekräftade att den del av Mormons bok som kommer från de mindre plåtarna innehåller mer information än vad som gick förlorat på de 116 sidorna:

  ”Minst sex gånger i Mormons bok användes orden ’i en avsikt’ med syftning på färdigställandet, skrivandet och bevarandet av Nephis mindre plåtar (se 1 Nephi 9:5; Mormons ord 1:7; Alma 37:2, 12, 14, 18). Du och jag känner till att det visa syftet — det mest uppenbara — var att kompensera för förlusten av de tidigare nämnda 116 sidorna av manuskriptet.

  Men det slår mig att det finns ett visare syfte än så. … Nyckeln till ett sådant antagande om ett visare syfte finns i vers 45 av Läran och förbunden kapitel 10. När Herren instruerar Joseph … säger han: ’Se, det finns mycket inristat på Nephis [mindre] plåtar som kastar större ljus över mitt evangelium’ (kursivering tillagd).

  Så detta var helt tydligt inte … lika för lika — du ger mig 116 sidor av manuskriptet och jag ger dig 142 sidor tryckt text. Nej, så är det inte. Vi fick tillbaka mer än vi förlorade. Och det var känt från begynnelsen att det skulle vara så. Det var för ett visare syfte. Vi vet inte exakt vad vi gick miste om i de 116 sidorna, men vi vet att det vi tog emot på de mindre plåtarna var personliga tillkännagivanden från tre stora vittnen [Nephi, Jakob och Jesaja], tre av de stora doktrinära rösterna i Mormons bok, vilka vittnar om att Jesus är Kristus …

  Faktum är att man ganska klart kan påvisa att det enda syftet med de mindre plåtarna var att ge en plattform för dessa tre vittnen” (”A Standard unto My People” [Church Educational System symposium on the Book of Mormon, 9 aug. 1994], s. 9–10; se LDS.org under gospel library/additional addresses/CES addresses).

• Äldste Neal A. Maxwell vittnade om Guds förhandskännedom och hur den bygger vår tro på honom:

  ”Få lärdomar, förutom dem som rör sanningen om Guds existens, är mer grundläggande än sanningen att Gud är allvetande …

  … Gud har ett fullkomligt mått av gudomliga egenskaper, och en av dessa är kunskap: ’… Om Gud inte visste allting, så kunde han inte frälsa någon del av sina skapade varelser, men eftersom han vet allt, från begynnelsen till änden, så kan han meddela sina skapade varelser den kunskap, varigenom de kan få del av det eviga livet. Och om människorna inte hade det begreppet om Gud, att han vet allt, skulle det vara omöjligt för dem att utöva tro på honom’ (se Föredrag över tron, s 43) …

  Gud, som känner änden från begynnelsen, vet därför allt som finns däremellan” (All These Things Shall Give Thee Experience [1979], s. 6–7).

Mormons ord 1:10–11. Amaleki överlämnar plåtarna till kung Benjamin

• De plåtar som Amaleki överlämnade till kung Benjamin var de mindre plåtarna. Textmassan på de större plåtarna ökade fortlöpande och överlämnades från upptecknare till upptecknare fram till 385 e.Kr. när Mormon tog emot de större plåtarna och förkortade dem. Hans förkortning skrevs på guldplåtarna eller Mormons plåtar.

• För att lättare få ett perspektiv på hur många sidor i Mormons bok som är ägnade åt olika tidsperioder, se översikten ”Sidor och tidsperioder i Mormons bok” i tillägget (s. 405).

Frågor att begrunda

• På vilket sätt är bönen nödvändig för att vi ska kunna njuta av försoningens välsignelser?

• Zarahemlas folk hade ett språk som blivit fördärvat eftersom de inte hade några uppteckningar. Hur hjälper oss uppteckningar och språk att tillväxa andligen?

• Vilka exempel på Guds förhandskännedom har du varit med om i ditt eget liv? (se kommentaren till Mormons ord 1:7 på sidan 131).

Föreslagna uppgifter

• Skriv kortfattat någonting om den ”kamp” du har haft inför Gud och som ledde till andlig tillväxt (se kommentaren till Enos 1:2 på sidan 127). Gå tillbaka till dessa nedtecknade andliga händelser då och då för att friska upp ditt minne om hur Herren har väglett dig.

• Studera och diskutera med en vän vilka ”stränga” råd vi har fått från nutida profeter för att varna oss för andlig fara (se kommentaren till Enos 1:23; Mormons ord 1:17 på sidan 129).

• Använd berättelsen om de 116 förlorade sidorna som ett exempel och förbered en kort lektion som undervisar om Guds allvetande och hans förmåga att genomföra sina avsikter.