Mitt första dop
Jag kom till Sverige en kall novemberdag 1968 från det soliga Mesa i Arizona där det var 32 grader varmt. Mitt första område blev det mörka och kalla Umeå. Jag hade ingen språkutbildning bakom mig. Jag hade bara varit på missionärsutbildningscentret i Provo i fem dagar. Det var en helt annan och överväldigande upplevelse att nu vara på platsen där jag skulle tjäna och jag kände mig inte full av hopp.
Men under den här tiden började min kamrat, äldste Lundquist, och jag undervisa MajLis Strömberg. Hon var gift och hade små barn. Hon var mycket rar och förstående mot en ny missionär som fortfarande kämpade med språket. Jag hade varit på mission i tre månader när jag för första gången kände att jag verkligen deltog i diskussionen och Anden var stark.
Vi hade också ett underbart medlemsstöd från familjen Elis och Maj-Britt Israelsson som bodde i Umeå. Erfarenheten av att undervisa syster Strömberg och se kraften som kom från en stark medlemsfamilj förändrade allt för mig. Det stärkte mitt vittnesbörd och jag kände Anden på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare. Jag fick en stor uppskattningför medlemmarna i Sverige och jag fortsatte att tjäna i två och ett halvt år.
Nu är jag tillbaka i Sverige som heltidsmissionär tillsammans med min fru. Vi är kallade till Sverige men betjänar också Norge, Danmark och Finland med kyrkans oberoendeprogram. Jag är tacksam över att vara i mina förfäders land med en ny chans att verka tillsammans med de underbara människorna i Sverige. Kämpa på!