Åke och Dina – en himmelsk kombination
Det var Gunnel Hedbergs blogg Församlingsträdet som gjorde mig intresserad av att prata med familjen Andersson som med sin spännande bakgrund nu lever ett slags dubbelliv. De har en lägenhet i Segeltorp i Hägerstens församling och ett hus i Kilsmo som ligger i Örebros församling. Frågan är bara hur deras väg till varandra och till det återupprättade evangeliet ska få plats i en begränsad artikel i Liahonas lokala sidor. Åke och Dina tackar Gunnel för att hon gav dem en knuff att börja skriva ner sina levnadsberättelser.
Åkes och Dinas vägar korsades 1998 vid en växthusanläggning i England. De hamnade ensamma i en byggbarack när Åke hade fikarast och Dina väntade på en jobbintervju.
Åke berättar:
Dina började ställa frågor om mitt företag och jag kunde svara på dessa frågor trots min blyghet. På något sätt gjorde jag ett intryck på Dina. Det var Dina som bjöd ut mig på middag senare på hösten när hon hade jobbat på växthusanläggningen ett tag. Detta var något jag själv hade velat göra men inte vågade. Därefter blev det långa telefonsamtal när jag var ute på andra jobb i Europa. Vilken tur att företaget betalade alla telefonräkningar för det var jättedyrt att ringa inom Europa då!
Två veckor innan jag träffade Dina i England var jag på väg mot Tyskland när jag fick se ett stjärnfall. Jag tänkte att när man bevittnar ett stjärnfall har man rätt att önska sig något. Jag hade under en tid känt mig väldigt ensam och min önskan var att få dela mitt liv med någon. Så här i efterhand vet jag att min önskan var en innerlig bön som blev besvarad. Jag kommer från en vanlig svensk familj utan koppling till någon tro, men mitt vittnesbörd om Gud har på något sätt funnits med mig från början. Jag har alltid fascinerats av de bibliska berättelserna som visats på film och sedan jag var liten tyckte jag alltid om att befinna mig i kyrkor.
Dinas och min kärlek till varandra växte och hon hade ett villkor för att flytta till Sverige. Det var att vi skulle gifta oss. Jag friade till henne kort därefter. Idag är jag övertygad om att det var Gud som var med och tussade ihop oss. Dina tyckte också att vi som familj borde ha en kyrka att gå till.
Dina Rakotonirina föddes i Frankrike 1974, men fem år senare flyttade familjen till Madagaskar varifrån föräldrarna kom. Madagaskar är en stor ö i Indiska oceanen, öster om södra Afrika. Båda föräldrarna kom från aktivt kristna familjer. Efter tre år flyttade Dinas familj till föräldrarnas hemstad Ambatondrazaka där hennes far blev préfet (regionens hövding). Dina och hennes äldre bror pratade som mest pratade franska fick bli kvar i Tamatave vid östkusten för att gå i franska skolan. De boddehos olika familjer eller på internat. De fick träffa sina syskon när de kom hem på loven. Under denna tid öppnades Dinas ögon för att olika samfund har olika doktriner. Hon tog intryck av värdfamiljernas och vännernas trosuppfattningar.
Dina berättar:
Vid 13 års ålder kände jag mig lite som den unge Joseph Smith och undrade varför alla dessa olika kyrkor fanns. Jag tyckte mycket om Bibelns berättelser, men jag hade många frågor som inte fick svar. Jag flyttade snart in hos de katolska nunnorna som hade ett internat för flickor. Där bodde jag i tre år.
Efter studenten åkte jag till Frankrike för att studera matematik och biologi. Jag var 18 år. Jag tog examen som agronom och fortsatte till England för att bli hortonom, en utbildning där även ekonomi och handel ingick. Under tiden för mina högskolestudier tappade jag en del av kraften i min tro och jag blev lite vilsen. Under mitt sista år i Frankrike kom jag under en tågresa i samspråk med en stilig ung kille som hette ”Elder”, ett namn jag aldrig hört förut. Jag förstod sedan att Elder var en titel och att han var missionär för Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars Heliga. Vi pratade länge och vi skrattade tillsammans. Han gav mig en Mormons bok och uppmanade mig att komma till kyrkan i staden där jag bodde. Jag samtyckte, men han skulle ju inte vara där så jag vågade inte gå dit trots att jag lovat. Varje gång jag passerade hans kyrka med bussen kände jag mig lite skyldig inombords.
Långt senare när jag och Åke hade gift oss och vi letade efter en kyrka att gå till då sökte missionärerna upp oss efter en hänvisning från min bror som blivit medlem i kyrkan i Frankrike. Den här gången besökte vi kyrkan när äldsterna bjöd in oss, mycket för att hedra löftet jag gjort tidigare till äldsten på tåget. Gudstjänstlokalen i Stenungsund såg inte alls ut som en kyrka och mötet kändes annorlunda och konstigt. Men det som höll oss kvar var doktrinerna, samtalen och svaren från missionärerna – deras ljus, hängivenhet och värme. De djupa existensiella frågorna från min ungdom blev alla besvarade utan stora ord och konstigheter. Kunskapen landade mjukt och varmt i mitt hjärta. Joseph Smiths första syn och vittnesbörd talade starkt till min själ. Jag såg även parallellerna mellan pionjärernas umbäranden och Israels uttåg ur Egypten.
Samtidigt som jag undersökte kyrkan lämnade jag mitt jobb som produktionschef i ett växthus på Orust. Jag var 25 år och kände att jag ville utforska nya horisonter och börja studera igen. Jag tog en masterexamen på SLU i Ultuna, Uppsala. Jag läste utvecklingsstudier med fokus på behoven i u-länder.
Åke berättar:
Dina döpte sig i Uppsala i januari 2002 och jag döpte mig i december samma år. När jag döpte mig var Dina på Madagaskar för fältstudier. När vi talade med varandra på telefon berättade Dina att hon hade goda nyheter och jag berättade att jag också hade en god nyhet. Dina berättade att hon var gravid och jag berättade att jag hade döpt mig. Vi var så glada! Sony föddes i augusti 2003. Kelly kom två år senare i september 2005. Jag känner djup tacksamhet för vad Herren gjort för mig och min familj. I februari 2006 blev vi beseglade till varandra och till våra barn i templet i Stockholm. I januari samma år flyttade vi också från Uppsala till Segeltorp i Stockholm.
När jag 2008 bytte företag och inriktning från växthusteknik till läkemedelsteknik fick jag ett nytt vittnesbörd om att Gud inspirerar kyrkans ledare. Jag slutade på mitt gamla jobb en fredag och på måndagen skulle jag börja mitt nya jobb. På söndagen däremellan blev jag kallad att tjäna som rådgivare i biskopsrådet i Hägerstens församling. De som kallade mig visste ingenting om mitt nya jobb och den stora förändring det skulle göra i min vardag. Från att ha rest måndag till fredag varje vecka skulle jag nu vara på plats i Stockholm varje dag. Jag såg Guds hand i detta liksom i många andra saker i mitt liv.
Efter att ha läst Dinas levnadsberättelse känner jag mig manad att dela några erfarenheter som till en början kan tyckas mer dramatiska och mörka. Dina välsignades med ett jobb på IFS (International Foundation for Science). Hon avancerade och reste snart runt jorden för att främja unga forskare i u-länder att bedriva forskning och att publicera sitt arbete.
Dina skriver:
Allt gick bra på jobbet, men i mitt hjärta kände jag mig ensam och tom. Mitt äktenskap skakade. Min tro på kyrkan skakade också, även om jag inte ifrågasatte själva evangeliet. Jag kände mig fängslad i det svenska samhället. Livet i kyrkan kändes mekaniskt. Jag ville uppleva och känna kraften, värmen och elden i evangeliet. Jag upplevde en fruktansvärd andlig strid som pågick i flera månader. Ett tag var jag redo att lämna både kyrkan och familjen.
Jag bestämde mig för att fasta och be. På lunchrasten gick jag och satte mig i Oscarskyrkan på Östermalm nära mitt jobb. Kyrkan var tom och jag började nynna några psalmer som jag kunde från den röda psalmboken framför mig. Sedan brast jag ut i tårar. ”Jag utgöt hela min själ till Herren och ville verkligen höra från honom. Jag grät och grät. Sedan kom plötsligt ett ljus, eller mer en värme som svepte fram bakom mig och stannade vid min högra sida. Jag kände en röst inom mig: ”Allt är väl min dotter! Jag älskar dig. Jag är med dig! Fortsätt som du alltid gjort. (Jag förstod då att det var att gå till kyrkan och studera skrifterna.) Dina synder är dig förlåtna. Lev det nya livet. (Jag förstod senare att detta innebar att lämna min yrkeskarriär.) Jag är med dig.”
Det var som att en tyngd lyftes ur min kropp. Det blev en skillnad som natt och dag. Jag log och jag blev glad. Jag visste tidigare att Gud var verklig, men nu var han personlig för mig. Jag kände verkligen hans närvaro och härlighet. Den dagen blev jag född på nytt. Jag blev omvänd i hjärtat. Detta var mitt dop i den Helige Anden. Det kom åtta år efter mitt dop och min konfirmation i Uppsala.
Inom ett år efter denna händelse avslutade Dina sina uppdrag på IFS och hon och barnen flyttade till Madagaskar ett tag för att ladda batterierna, tjäna sina landsmän och komma tillbaka till rötterna.
Dina:
Jag har fått göra det jag ville göra som ung och jag har nått dit jag ville komma. Nu vill jag bara tjäna Herren, ge tillbaka och hjälpa andra att finna vägen till Kristus. Jag är hemmamamma nu. Vilken förvandling alltså! Fem år tidigare hade jag aldrig trott att jag skulle älska och blomstra genom att vara hemmafru. Herren är verkligen stor och god! Vi är så tacksamma för att Åke kan försörja oss med en lön. Vi vittnar om tiondets princip och om Herrens ömma barmhärtighet.
2014 välsignades familjen Andersson med ett efterlängtat ytterligare barn, Tony. En riktig mirakelbebis. Idag tjänar Åke som verkställande sekreterare i Hägerstens församling och Dina har nyss blivit avlöst efter fyra år som Hjälpföreningens president.