Erik Nilsson, lärare och patriark
Hösten 1970 knackade det på dörren hos mig och min fästman. Där stod två unga missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och ville dela ett glatt budskap med oss!
Det var Erik Nilsson från Sollefteå och hans kamrat David Jones från Mesa, Arizona. Jag tror att alla som blivit medlemmar tack vare missionärer känner ett speciellt band till de första som tog kontakt. Så känner Christer och jag. Att de hittade och undervisade oss har välsignat våra liv med ovärderlig kunskap, berikande upplevelser och eviga vänskapsband. Jag känner mig hedrad som fått uppgiften att skriva en liten resumé över Eriks hittillsvarande liv!
Hans Erik Gunnar Nilsson föddes 1947 i Sollefteå, Ångermanland. Hans far döptes in i kyrkan 1953 och tre år senare döpte han sin son Erik i källaren till Sundsvalls dåvarande kapell på Hjortgatan. Eriks mor (född Sundkvist) blev också hon medlem några år senare. Erik upplever sin uppväxt som fin och trygg. Familjen utökades med ytterligare två söner: Börje som bara levde ett par dagar och Sture, som är sju år yngre än Erik.
Grenen i Sollefteå var liten, i genomsnitt 13 medlemmar på söndagsmötena. Primär fanns då inte i grenen men när Erik kom upp i UM/UK-åldern tillkom några jämnåriga att umgås med. Man åkte gärna de 13 milen till Sundsvall för att delta i större ungdomsaktiviteter. På familjens tomt fanns en liten stuga som Erik bodde i under några år och i den stugan fick han sina första andliga erfarenheter.
Efter några månader i lumpen fick Erik uppskov för att kunna studera på Folkskollärarseminariet i Härnösand. När utbildningen var klar återvände han till I 21 i Sollefteå. Han hade flera ämbeten i kyrkan och verkade bland annat som grenspresident i Sollefteå.
Missionspresident Herbert Spencer uppmuntrade honom att gå på mission När kallelsen kom var den undertecknad av president Joseph Fielding Smith. Eriks första område var Göteborgs andra gren (Utby). Han blev sedan förflyttad till Solna, där han så småningom blev distriktsledare, sedan zonledare och från hösten 1971 assistent till missionspresidenten. Efter missionen återvände han till sitt föräldrahem i Sollefteå och fortsatte att arbeta som lärare.
Erik mötte sin blivande hustru, Lena Tingell, hösten 1973, då hon kom till Härnösand för att studera vid Lärarhögskolan där. Lena är uppväxt i kyrkan i Helsingborg och Malmö. De gifte sig 1975 och bosatte sig i föräldrahemmet i Sollefteå, där också första barnet föddes. Familjen utökades så småningom med ytterligare tre söner och två döttrar, samt en fosterdotter. De levde ett intensivt liv med arbeten, vidareutbildningar och en hel del utmaningar. Numera är de också välsignade med 10 barnbarn.
1977 erbjöd Ole Podhorny, chef för kyrkans utbildningssystem i Norden, Erik en tjänst som chef för seminariet och institutet i Sverige och han ombads då att flytta till Stockholm med sin familj. Där verkade han också som högrådsmedlem i Stockholms stav och senare som rådgivare till tre missionspresidenter (Olson, Johnson och Kimball). Familjen hade bott i Västerhaninge och Handen i 12 år när flytten gick vidare till Jönköping, varifrån han reste runt i Sverige i sitt arbete inom kyrkans utbildningsverksamhet.
I Jönköping kallades Erik bland annat till biskop. Familjen hade bott där i tio år när de blev ombedda att flytta till Göteborg för att bygga upp institutet på Vasagatan i Göteborg. Tanken på att flytta till en storstad igen lockade inte, så huset de fann genom Andens vägledning i Kungsbacka kändes som en skänk från ovan. Där bor de fortfarande efter snart 22 år.
I Göteborgs stav har Erik verkat som stavspresidentens rådgivare samt som medlem i Göteborgs stavs högråd. När Erik var 55 år (2003) kallade stavspresident Leif Mattsson honom, på uppdrag av Boyd K. Packer (som då var president för de tolv apostlarna) till patriark, att verka i Göteborgs stav.
Erik berättar att kallelsen var hedrande, överraskande och även skrämmande eftersom han skulle uttala välsignelser som skulle nedtecknas och sparas i kyrkans arkiv. ”Kommer jag att kunna säga något överhuvud taget?” undrade han. Erik har dock ett vittnesbörd om att Herren dugliggör den han kallar och känner att han gör en god insats. Även om Erik också har fått ge patriarkaliska välsignelser till äldre personer är det oftast unga människor som kommer till honom. När Bengt Höglund var tempelpresident kom han till Kungsbacka och kallade honom, på uppdrag av president Monson, till beseglare i Stockholms tempel. Erik känner att det är underbart att också få betjäna personer i andra änden av livskedjan.
Lena berättar att Eriks kallelse till patriark nog var mer oväntad och omtumlande för honom än för henne. ”Under åren som gått har vi haft besök av många goda människor i vårt hem som har kommit för att få sina patriarkaliska välsignelser. Numera arbetar vi tillsammans i detta ämbete eftersom jag de senaste åren har fungerat som patriarkens skrivare. Det känns fint att få ta del av den goda ande som detta ämbete för med sig.”
På fritiden har Erik och Lena flera gemensamma intressen, däribland dans. Redan i Sollefteå dansade Erik folkdans i hembygdsgillet där, och när covid-19 inte hindrar dem dansar de numera i Vallda folkdanslag. Med danslaget har de rest runt på uppvisningar bland annat på Irland och Bornholm, i Polen, Slovakien och på Åland. De tycker om att arbeta med sin släkthistoria och trädgårdsarbete intresserar dem båda. Erik tycker om att filma och fotografera, spela piano och sjunga i kör.
Lena avslutar sina intryck så fint med orden: ”Vi har haft många goda, lärorika år tillsammans och har skapat oförglömliga minnen, som vi nu kan glädjas åt som pensionärer. Vi ser också fram emot en evighet där vi får möta och länkas samman med dem som har gått före oss. Jag är så tacksam för det oändliga och vackra perspektiv på livet som evangeliet ger oss.”