Trofast åldrande
Lämpligt klädd
Författaren bor i Kalifornien, USA.
Den här gången var det vår uppgift att se till att mamma var lämpligt klädd.
Från vår allra tidigaste barndom fanns mamma där för att se till att vi var lämpligt klädda vid alla tillfällen. Med fem döttrar var det en krävande uppgift. Om vi var klädda i långbyxor när tillfället krävde klänning såg hon till att vi bytte om. När någon av oss hade på sig snygga nya kläder som vi inte tyckte skulle övertäckas av en jacka oavsett hur kallt det var, insisterade hon ändå på att vi att vi alla skulle ha ytterkläder på oss. Hon klädde sig alltid lämpligt själv, och hon såg till att vi också gjorde det.
Mamma hade ägnat sitt liv åt att undervisa oss var och en, inte bara om hur vi skulle klä oss utan också hur vi skulle leva. Hon delade med sig av insikter om glädjen i evangeliet och sitt vittnesbörd om hur viktigt templet är. Hon lät oss tydligt förstå att hon hoppades att vi var och en skulle komma till insikt om tempelförrättningarnas följder för vår eviga lycka.
Men så kom dagen då vi behövde samlas för att klä mamma för hennes begravning. Hon hade lämnat den här världen för nästa, efter att ha lärt oss allt hon hade fått tid att lära oss. Det här var ett tillfälle för oss att visa vår hängivenhet till henne, vår tacksamhet för principerna som hon hade ingjutit i våra hjärtan.
Den här gången var det vår uppgift att se till att hon var lämpligt klädd.
När vi kom in i rummet där mamma skulle kläs inför begravningen såg hennes livlösa kropp tom ut. Värmen från hennes ande var borta, ersatt av dödens kyla. Som hennes döttrar och några av hennes dotterdöttrar omringade vi henne och hyllade den här fina damens liv i vår önskan att en sista gång visa henne vår tacksamhet för den välsignelse hon varit för oss i våra liv.
Vi var nu sex döttrar: Leah, Heather, Gaylene, Lori, Melinda, och svärdottern Adrianne. Vi sex formade en tät ring runt mamma. Sedan formade våra egna döttrar en andra ring runt oss. Dessa båda ringar fick mig att tänka på hur hennes liv hade porlat av kärlek. Tack vare hennes inflytande och hennes avkomlingars rättfärdiga val skulle tempelförbundens välsignelser porla genom generationer och för alltid utöka prästadömsförbundens välsignelser.
Hennes döttrar skulle förbereda henne för att begravas. Omsorgsfullt klädde vi hennes kalla kropp med tempelklädnadens värme. Varje band knöts omsorgsfullt, tofflorna drogs på, ansträngningar gjordes för att försäkra att hela klädnaden satt på rätt plats. Det sista som skulle göras var att knyta en sista rosett. När vi gjorde det, och såg till att den knöts så fint vi bara kunde, dök samma minne upp hos var och en av oss – hon hade knutit den rosetten åt var och en av oss första gången vi kom till templet. När vi knöt hennes en sista gång var det med evig tacksamhet som vi nu återgäldade tempelvälsignelsernas gåva till henne.
När vi såg på henne fylldes vi var och en av en känsla av värme. Hon var inte längre omgiven av dödens kyla. Hon såg vacker ut. Det var lätt att föreställa sig henne i himlen, omgiven av dem hon älskade, ivrig att återvända till sin himmelske Fader.
När jag lämnade rummet slog det mig att den tid i mitt liv då jag kunde vårda min mamma nu var över. Hon hade hållit ut intill änden. Hon hade åldrats med trofasthet och varit till välsignelse för sina avkomlingar genom sitt exempel. Jag hoppades och bad att jag skulle kunna göra detsamma och att jag en dag kunde efterlämna ett liknande arv till mina döttrar och kvinnliga barnbarn.