Vilse i Förbjudna staden
Författaren bor i Utah, USA.
Jag hade känt Anden tidigare, men jag hade aldrig känt något specifikt – definitivt inte instruktioner om hur jag skulle gå.
Illustration Vlad Gusev
Jag befann mig mitt i Förbjudna staden i Beijing, Kina. Bara några minuter tidigare hade jag varit omgiven av vänner och lärare, men plötsligt var jag helt och hållet ensam.
Jag insåg genast faran med situationen. En ensam femtonårig amerikan syntes verkligen i det myllrande palatsmuseet. Jag hade kommit till Kina med andra klasskamrater från high school på en skolsponsrad resa, och våra lärare och guider hade ett flertal gånger varnat oss för de eventuella farorna med att resa i ett främmande land om vi inte var försiktiga.
Jag gick omkring på området, tog mig igenom folkmassorna med turister – både kineser och utlänningar – och ställde mig på tå för att försöka se de matchande röda och vita tröjorna som alla i min grupp hade på sig. Men jag såg ingenting. Min grupp hade på något sätt gått vidare utan mig och jag hade ingen aning om i vilken riktning de hade gått. Jag satte mig ner och bevakade ingångarna och utgångarna. Tio minuter gick, sedan 30, sedan 45. Ingen från min grupp syntes till.
Någon tog tag i min hand. Jag tittade upp och såg en kort kvinna med något vilt i blicken och långa naglar. Hon drog i min hand. ”Följ med mig”, sa hon på bruten engelska. ”Söta flicka, följ med mig.”
Jag fick en obehaglig känsla i magen. ”Gå iväg”, skrek jag och drog tillbaka handen. Innan hon kunde gripa tag i den igen sprang jag igenom en utgång och kom in i en annan del av staden.
Jag sprang ett tag tills jag var ännu mer vilse än tidigare. Jag satte mig på ett trappsteg i närheten, en bit ifrån folkmängden, och började gråta. Jag kunde några ord på kinesiska men inte tillräckligt för att fråga hur man kom tillbaka till hotellet, någonstans på andra sidan av den vidsträckta staden Beijing. Och vid det laget visste jag inte ens var det fanns en utgång.
Mitt under tårarna började jag be. Jag medgav att det var dumt att lämna gruppen ens för ett ögonblick, och jag vädjade till min himmelske Fader om hjälp att hitta tillbaka till gruppen.
Jag ställde mig upp och gick tillbaka ungefär samma väg som jag hade kommit. Jag fick ingen direkt uppenbarelse – och jag var osäker på hur den uppenbarelsen skulle låta eller kännas även om jag fick en. Jag hade känt Anden tidigare, en varm känsla efter att ha tjänat någon eller hört ett tal i kyrkan, men jag hade aldrig känt något specifikt – definitivt inte instruktioner om hur jag skulle gå. Jag började tveksamt gå framåt, fortfarande med en bön i hjärtat.
Till slut kom jag till ett vägskäl. Jag började gå till höger när jag hörde en röst viska: ”Stanna.”
Rösten var så mild att jag nästan ignorerade den helt, som om det var min egen tanke. Men den förde med sig en visshet, något som jag definitivt inte hade just då. ”Sitt på bänken”, sa rösten. Jag tittade upp och såg en bänk mitt i vägskälet. Jag gick dit och satte mig ner. Bara tre minuter senare syntes en bekant vit och röd tröja i folkmassan som vinkade till mig. Det var vår guide för dagen.
Jag hoppade upp från bänken jag satt på. Jag blev så glad att jag nästan kramade kvinnan.
”Vi har letat efter dig i en timme!” sa hon. ”Var var du?”
Medan hon ledde mig tillbaka till min grupp förklarade jag för henne var jag hade varit. Jag började med hur jag kommit bort från gruppen och avslutade med mitt beslut att sätta mig ner i stället för att gå till höger i vägskälet.
”Du har verkligen haft tur”, sa hon. ”Om du hade gått till höger skulle det ha tagit dig helt i motsatt riktning från resten av gruppen. Staden är så stor att jag aldrig skulle ha hittat dig.”
Jag lämnade Kina några veckor senare, utan att ha gått vilse igen, men jag har ofta tänkt tillbaka på stunden när jag hörde Andens röst viska till mig. Jag hade inte fått någon sådan maning tidigare, men det var vad Herren visste att jag behövde för att undvika att gå in på fel väg. Jag insåg också hur lätt det skulle ha varit att ignorera den, om jag inte hade lyssnat.
Sedan den dagen har jag hört Anden många gånger på många olika sätt när han har varnat mig för både fysisk och andlig fara. Ibland har jag sett konsekvenserna av att följa eller inte följa den rösten, som jag gjorde den där dagen i Förbjudna staden. Men oftast har jag inte sett resultaten. Jag har dock lärt mig att när jag ödmjukar mig och är villig att lyssna, hjälper Herren mig uppmärksamma Andens maningar och han leder mig tillbaka till den plats jag bör vara på. Med honom är jag aldrig ensam.