2018
Nu tävlar de inte, nu tjänar de
September 2018


Nu tävlar de inte, nu tjänar de

På 1960-talet hade Sverige ett antal friidrottare på högsta elitnivå. Flera av dessa blev värvade till BYU i Provo i Utah. Det dröjde inte så länge förrän några av dem upptäckte något mer än utmärkta tränings- och tävlingsförhållanden, nämligen evangeliet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Känner ni igen namnen Kenneth Lundmark, Anders Arrhenius, Lars Stubbendorff och Bo Christer Bertilson?

En annan elitidrottare valde ett universitet i New Mexico, Ingemar Nyman. Höjdhopp var hans gren och hans rekord var 218 cm. Han är i dag pesident för Stockholms tempel. Hans hustru Louise Nyman var också friidrottare och hennes längdhoppsrekord för Västerbotten har ännu inte slagits.

Deras medlemskap i kyrkan började i Luleå, där Louise kom i kontakt med kyrkan. Hon blev lite intresserad och när hon senare på en tågresa efter en tävling förstod att Kenneth Lundmark var ”mormon” bestämde hon sig för att använda tiden till att fråga ut honom om kyrkan. Det han svarade henne gjorde att hon förstod att hon hittat den rätta kyrkan. Hon döptes därefter, men hennes man var inte intresserad. Det gick ett antal år innan Ingemar var mogen och en djärv missionspresident övertalade honom att ta steget. Inte kunde Louise tro att han en dag skulle bli president i Stockholms tempel.

Där tjänar just nu Ingemar och Louise Nyman tillsammans med sina ”gamla” idrottskamrater Anders Arrhenius och Kenneth Lundmark med hustrur.

När Anders, som var svensk mästare i kulstötning, var färdig på BYU åkte han hem till Stockholm. Under tiden han och de andra idrottarna var i USA hade missionspresidenten sett till att missionärer besökte deras föräldrar. Till Anders mamma kom en systermissionär, syster Fowler med kamrat. När han så småningom kom tillbaka till Sverige bestämde han sig för att bli medlem och döptes på Svartensgatan 3. På återbesök i Utah träffade han just denna syster Kristine Fowler och hon blev hans hustru. Paret kom att bosätta sig i Utah.

Kenneth Lundmark var också höjdhoppare, till och med europamästare. Också han kom tillbaka till Sverige och GIH. Han bestämde sig för at läsa Mormons bok och när det var gjort ringde han till missionskontoret och sa att han hette Kenneth Lundmark och ville bli döpt. Den som svarade i telefonen sa: ”Den Kenneth Lundmark?” och han jakade. I Utah hade han träffat Susan Wilkinson. Henne gifte han sig med och tog med till Stockholm, faktiskt till Västerhaninge. Inte kunde de ana att det skulle komma att byggas ett tempel där. Efter fullbordad utbildning flyttade de tillbaka till Utah.

Några år senare överraskade medeldistanslöparen Lars Stubbendorff oss i Gubbängens församling. Han hade lämnat BYU och idrotten och blivit helikopterflygare. Med sig hade han sin unga hustru Jayne, syster till Susan Lundmark. Efter några år och två små barn i Sverige flyttade de till USA igen, den här gången till Florida.

Bo Christer Bertilson avslutade sin utbildning och löparkarriär i Utah, blev missionär i Chile, flyttade hem till Sverige och till läkarstudier. Han gifte sig med Nancy Wennerlund, fick en stor familj och många ämbeten i Stockholms stavar.

President och syster Nyman tycker att det är så härligt att ha sina forna tävlingskamrater Anders och Kenneth med hustrur som volontärer i templet. De är alla rörande eniga om att tjänandet i templet är det bästa de kan tänka sig. Broder Lundmark säger att idrotten inte alls var lika viktig. ”Templet ger många fler andliga upplevelser och är en tillflykt från världen.” Han är den ende medlemmen i sin släkt och känner att han vill göra så mycket. Han hustru flikar in att det är så lätt att släktforska här och så enkelt att fortlöpande få göra alla förrättningar själva.

Broder Arrhenius känner sig mycket närmare Gud nu och har aldrig så gärna besökt templet som nu. Han upplever att han får så mycket mer kunskap. Han uppskattar också att han nu kan göra det på sitt eget språk. Han säger att han drabbats av släktforskningsbacillen, vilket han inte alls beklagar. Och hans hustru säger att ”vi gör det inte bara för de döda, vi blir också mycket andligt stärkta”.