Den ofullkomliga skörden
Frälsaren står redo att ta emot våra ödmjuka offergåvor och fullkomna dem genom sin nåd. Med Kristus finns det ingen ofullkomlig skörd.
Som ung pojke lärde jag mig att älska årstidernas dramatiska växlingar i sydvästra Montana, där jag växte upp. Min favoritårstid var hösten – skördetiden. Vår familj hoppades och bad att våra månader av hårt arbete skulle belönas med en riklig skörd. Mina föräldrar oroade sig över vädret, hur djuren och grödorna mådde och mycket annat som de inte hade någon större kontroll över.
När jag blev äldre blev jag ännu mer medveten om hur angeläget det var. Vårt levebröd var beroende av skörden. Min far undervisade mig om utrustningen vi använde för att skörda säd. Jag tittade på när han körde ut utrustningen på fältet, skördade ett litet stråk säd och sedan kontrollerade bakom skördetröskan för att se till att så mycket säd som möjligt hamnade i behållaren och inte kastades ut med agnarna. Han upprepade det här förfarandet flera gånger och justerade maskinen varje gång. Jag sprang bredvid och rafsade genom agnarna med honom och låtsades att jag visste vad jag gjorde.
När han var nöjd med maskinens justeringar hittade jag några sädeskorn bland agnarna på marken och visade dem för honom med en kritisk blick. Jag kommer inte att glömma vad min far sa till mig: ”Det är bra nog och det bästa den här maskinen kan göra.” Jag var inte riktigt nöjd med hans förklaring och begrundade ofullkomligheterna i den skörden.
En kort tid senare, när det blev kallt på kvällarna, såg jag tusentals flyttfåglar som svanar, gäss och ankor flyga ner på fälten för att äta sig mätta under den långa resan söderut. De åt de överblivna sädeskornen från vår ofullkomliga skörd. Gud hade fullkomnat den. Och inte ett korn gick förlorat.
Det är ofta en frestelse i vår värld och även inom kyrkans kultur att vara besatta av fullkomlighet. Sociala medier, orealistiska förväntningar och ofta vår egen självkritik skapar känslor av otillräcklighet – att vi inte är bra nog och aldrig kommer att bli det. En del missförstår till och med Frälsarens uppmaning att ”vara fullkomliga”.1
Kom ihåg att perfektionism inte är detsamma som att bli fullkomnad i Kristus.2 Perfektionism kräver en omöjlig, självförvållad norm som jämför oss med andra. Den orsakar skuldkänslor och ångest och kan få oss att vilja dra oss undan och isolera oss.
Att bli fullkomnad i Kristus är en annan sak. Det är processen – kärleksfullt vägledd av den Helige Anden – att bli mer som Frälsaren. Normerna sätts upp av en vänlig och allvetande himmelsk Fader och definieras tydligt i de förbund vi inbjuds att ta till oss. Den befriar oss från bördor av skuld och otillräcklighet och betonar alltid vilka vi är i Guds ögon. Den här processen lyfter oss och driver oss till att bli bättre, men vi bedöms utifrån vår personliga hängivenhet mot Gud som vi visar i våra ansträngningar att följa honom i tro. När vi tar emot Frälsarens inbjudan att komma till honom inser vi snart att vårt bästa räcker och att en kärleksfull Frälsares nåd kompenserar för skillnaden på sätt som vi inte kan föreställa oss.
Vi kan se den här principen träda i kraft när Frälsaren mättade de fem tusen.
”När Jesus lyfte blicken och såg att det kom mycket folk till honom, sade han till Filippus: ’Var ska vi köpa bröd så att de får något att äta?’ …
Filippus svarade: ’Bröd för tvåhundra denarer räcker inte för att alla ska få var sin bit!’
En annan av hans lärjungar, Andreas, bror till Simon Petrus, sade till honom:
’Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad räcker det till så många?’”3
Undrar du någonsin hur Frälsaren måste ha känt för den här unge pojken, som med ett barns tro erbjöd det som han måste ha vetat var förfärligt otillräckligt inför uppgiften de stod inför?
”Jesus tog bröden, tackade Gud och delade ut till dem som var där, likaså av fiskarna, så mycket de ville ha.
När de var mätta sade han till sina lärjungar: ’Samla ihop bitarna som blev över så att inget går förlorat.’”4
Frälsaren fullkomnade det ödmjuka offret.
Kort efter den här upplevelsen skickade Jesus sina lärjungar i förväg på en båt. De befann sig snart på ett stormigt hav mitt i natten. De blev rädda när de såg en spöklik gestalt komma gående mot dem på vattnet.
”Men genast sade Jesus till dem: ’Var lugna! Det Är Jag. Var inte rädda.’
Petrus svarade: ’Herre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet.’
Han sade: ’Kom!’ Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus.
Men när han såg hur stark vinden var, blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ’Herre, rädda mig!’
Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ’Så lite tro du har! Varför tvivlade du?’”5
Bröder och systrar, det kanske inte var slutet på samtalet. Jag tror att när Petrus och Frälsaren gick tillbaka till båten arm i arm – Petrus var genomblöt och kände sig kanske dåraktig – kan Frälsaren ha sagt ungefär så här: ”Åh Petrus, var inte rädd och oroa dig inte. Om du såg dig själv som jag ser dig, skulle dina tvivel blekna och din tro öka. Jag älskar dig, käre Petrus. Du steg ur båten. Ditt offer är godtagbart, och även om du vacklade kommer jag alltid att vara där för att lyfta dig från djupet, och ditt offer kommer att fullkomnas.”
Äldste Dieter F. Uchtdorf lärde:
”Jag tror att Frälsaren Jesus Kristus skulle vilja att ni ser, känner och vet att han är er styrka. Att det med hans hjälp inte finns några gränser för vad ni kan åstadkomma. Att er potential är gränslös. Han skulle vilja att ni ser er själva som han ser er. Och det är väldigt olikt världens sätt att se er …
Han ger kraft till de trötta, och till dem som känner sig maktlösa ger han ökad styrka.”6
Vi måste komma ihåg att oavsett vad vårt bästa men ofullkomliga offer än är, kan Frälsaren fullkomna det. Hur obetydliga våra ansträngningar än verkar, får vi aldrig underskatta Frälsarens kraft. Ett enkelt vänligt ord, ett kort men uppriktigt stödverksamhetsbesök eller en primärlektion som kärleksfullt undervisas kan, med Frälsarens hjälp, ge tröst, uppmjuka hjärtan och förändra eviga liv. Våra klumpiga ansträngningar kan leda till underverk, och vi kan samtidigt delta i en fullkomlig skörd.
Ofta sätts vi i situationer som får oss att växa. Vi kanske känner att vi inte klarar av uppgiften. Vi kanske ser på dem vi tjänar med och känner att vi aldrig kommer att hålla måttet. Bröder och systrar, om ni känner så, se på de enastående männen och kvinnorna som sitter bakom mig som jag tjänar tillsammans med.
Jag vet vad ni menar.
Men jag har lärt mig att precis som perfektionism inte är detsamma som att vara fullkomnad i Kristus, är jämförelse med andra inte detsamma som att efterlikna andra. När vi jämför oss med andra kan det finnas bara två resultat. Antingen ser vi oss själva som bättre än andra och blir dömande och kritiska mot dem, eller så ser vi oss själva som sämre än andra och blir oroliga, självkritiska och missmodiga. Att jämföra oss med andra är sällan produktivt, inte upplyftande och ibland rent deprimerande. Faktum är att de här jämförelserna kan vara andligt destruktiva och hindra oss från att få den andliga hjälp vi behöver. Att efterlikna dem vi respekterar som visar kristuslika egenskaper kan å andra sidan vara lärorikt och upplyftande och hjälpa oss bli bättre lärjungar till Jesus Kristus.
Frälsaren gav oss ett exempel att följa när han efterliknade Fadern. Han sa till sin lärjunge Filippus: ”Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Visa oss Fadern?”7
Och sedan lärde han: ”Jag säger er sanningen: Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör.”8
Oavsett hur obetydliga våra ansträngningar kan tyckas vara, använder Frälsaren oss för att utföra sitt verk om vi är uppriktiga. Om vi helt enkelt gör vårt bästa och litar på att han kompenserar för skillnaden kan vi bli en del av underverken som omger oss.
Äldste Dale G. Renlund sa: ”Du behöver inte vara fullkomlig, men vi behöver dig, för alla som är villiga kan göra något.”9
Och president Russell M. Nelson lär oss: ”Herren älskar ansträngning.”10
Frälsaren står redo att ta emot våra ödmjuka offergåvor och fullkomna dem genom sin nåd. Med Kristus finns det ingen ofullkomlig skörd. Vi måste ha modet att tro att hans nåd är för oss – att han hjälper oss, räddar oss ur djupet när vi vacklar och fullkomnar våra ofullkomliga ansträngningar.
I liknelsen om såningsmannen beskriver Frälsaren de frön som sås i god jord. Några ger hundrafalt, några sextiofalt och andra trettiofalt. Alla är en del av hans fullkomliga skörd.11
Profeten Moroni uppmanade alla: ”Ja, kom till Kristus och bli fullkomnade i honom … och om ni avstår från all ogudaktighet och älskar Gud av all er förmåga, allt ert sinne och all er styrka, då är hans nåd tillräcklig för er så att ni genom hans nåd kan bli fullkomliga i Kristus.”12
Bröder och systrar, jag vittnar om Kristus, som har makten att fullkomna även vårt enklaste offer. Låt oss göra vårt bästa, ta med oss det vi kan och med tro lägga vårt ofullkomliga offer vid hans fötter. I hans namn, som är Mästaren över den perfekta skörden, ja i Jesu Kristi namn, amen.