Klagan i djupaste nöd

1 En sång, en psalm av Koras söner. För körledaren, till mahalát-leannót. En vishetspsalm av esraiten Heman.

2 Herre, min frälsnings Gud,dag och natt ropar jag till dig.

3 Låt min bön kommainför ditt ansikte,vänd ditt öra till mitt rop,

4 för min själ är mättad med lidandenoch mitt liv närmar sig dödsriket.

5 Jag räknas bland demsom går ner i graven,jag är som en man utan livskraft.

6 Jag är övergiven bland de döda,likt de fallna som ligger i graven,dem du inte längre tänker påoch som inte merär i dina händer.

7 Du har sänkt mig längst ner i hålan,ner i mörkret, ner i djupet.

8 Din vrede vilar tung över mig,alla dina böljor låter duskölja över mig. Sela

9 Du har fjärmat mina förtrognafrån mig,du har gjort mig vidrig för dem,fångad så att jag inte kommer ut.

10 Mitt öga förtärs av lidande.Herre, jag ropar till dig varje dag,jag sträcker mina händermot dig.

11 Gör du under för de döda,kan skuggorna resa sigoch tacka dig? Sela

12 Förkunnar man din nåd i graven,din trofasthet i avgrunden?

13 Känner man dina under i mörkret,din rättfärdighet i glömskans land?

14 Men jag ropar till dig, Herre,om morgonen möter dig min bön.

15 Varför, Herre,förkastar du min själ?Varför döljer duditt ansikte för mig?

16 Plågad är jag och döendefrån min ungdom,jag bär förskräckelser från digoch förtvivlar.

17 Din vredes lågor sveper över mig,dina fasor förgör mig.

18 Ständigt omsluter de migsom vatten,omringar mig helt och hållet.

19 Mina nära och kärahar du fjärmat från mig.I mina förtrognas ställehar jag bara mörker.