Kapitel 6

Sakramentets betydelse

”Att ta del av dessa emblem utgör en av kyrkans heligaste förrättningar.”

Ur Joseph Fielding Smiths liv

Den 5 oktober 1929, efter att ha verkat som apostel i nitton år, stod äldste Joseph Fielding Smith i tabernaklet i Salt Lake City för att hålla sitt 39:e generalkonferenstal. Han sade: ”Det är en eller två tankar jag vill delge som berör sakramentet, särskilt angående de möten som blivit avskilda i kyrkan genom uppenbarelse, genom Herrens befallning, till deltagandet av dessa emblem som representerar Jesu Kristi blod.” Som inledning till detta ämne berättade han om sina känslor för sakramentet:

”Enligt min uppfattning är sakramentsmötet det allra heligaste mötet av alla möten i kyrkan. När jag tänker på hur Frälsaren och hans apostlar samlades den där minnesvärda kvällen då han instiftade sakramentet, när jag tänker på detta heliga ögonblick fylls mitt hjärta av förundran och jag blir rörd. Jag betraktar den sammankomsten som en av de högtidligaste och underbaraste sedan tidernas begynnelse.

Där undervisade Frälsaren dem om sitt förestående offer vilket de i sin förvirring inte kunde förstå. Med enkla ord berättade han för dem om sin död och sitt blods utgjutande och detta sades i hans ångestfyllda stund då han led för världens synder. Det var en mycket högtidlig händelse då sakramentet instiftades och lärjungarna befalldes att ofta komma tillsammans för att ihågkomma Jesu Kristi lidande och död, ty han offrade sig för världens återlösning.

Han skulle snart ta på sig den skuld som drabbat världen genom fallet så att människan kunde återlösas från döden och helvetet. Han hade undervisat folket om att han skulle lyftas upp på korset för att kunna dra alla människor till sig och att alla som omvänder sig och tror på honom samt håller hans bud inte skulle behöva lida, ty han skulle ta på sig deras synder.”¹

”Gör detta till minne av mig” (Luk. 22:19).

Joseph Fielding Smiths lärdomar

Herren har befallt oss att mötas ofta för att ta del av sakramentet.

Att ta del av dessa emblem [brödet och vattnet] utgör en av kyrkans heligaste förrättningar. Det är en förrättning som ersatt påskalammet vilket offrades och åts av Israel i Egypten [som symbol för] vår Återlösares stora offer. … Från och med israeliternas uttåg ur Egypten fram till vår Återlösares korsfästelse befalldes de att iakttaga påskhögtiden vid en särskild tid varje år. Under den högtidliga kvällen före korsfästelsen ändrade Herren på den förrättningen och gav i dess ställe sakramentet. Vi har blivit befallda att ofta komma tillsammans, inte bara en gång om året, och bege oss till bönehuset och där ihågkomma vår Frälsare och ingå förbund med honom genom att ta del av hans heliga förrättning.²

En person som avstår från att komma till sakramentsmötet vecka efter vecka och månad efter månad, utan att något hindrar honom från att komma, är inte lojal mot sanningen. Han älskar den inte. Gjorde han det skulle han närvara för att ta del av dessa emblem — bara en liten bit bröd, en liten mugg med vatten. Han skulle vilja göra det för att visa sin kärlek till sanningen och sin lojalitet mot Guds Son.³

Vi har uppmanats att högtidlighålla denna stora händelse [Jesu Kristi försoning] och att ständigt ha den i åtanke. Därför kallas vi samman en gång i veckan för att ta del av emblemen och bära vittne om att vi kommer ihåg vår Herre, att vi är villiga att påtaga oss hans namn och att vi ska hålla hans bud. Vi uppmanas att förnya det förbundet varje vecka, och vi kan inte kvarhålla Herrens ande om vi inte ständigt efterlever det förbundet. Om vi älskar Herren kommer vi att vara närvarande på dessa möten i en anda av gudsdyrkan och bön för att ihågkomma Herren och det förbund vilket vi förnyar varje vecka genom sakramentet som han begärt av oss.⁴

Vi tar del av sakramentet i åminnelse av Jesu Kristi försoning.

Det är vår plikt som medlemmar i kyrkan att vandra ödmjukt och trofast i kunskap om och förståelse för Jesu Kristi försoning. … Jag hoppas jag har fel, men tror inte att jag har det, men jag har en känsla av att en mycket stor andel av kyrkans medlemmar inte inser vad det innebär att äta en liten brödbit, dricka en liten mugg vatten till åminnelse av utgjutandet av Frälsaren Jesu Kristi blod och hans offer på korset.

Låt mig göra er uppmärksamma på välsignelsen av brödet. Jag ska läsa den ödmjukt så att vi förstår vad den innehåller:

”O Gud, du evige Fader, vi ber dig i din Sons, Jesu Kristi, namn att välsigna och helga detta bröd för alla deras själar som äter därav, så att de kan göra det till minne av din Sons kropp och betyga för dig, o Gud, du evige Fader, att de är villiga att ta på sig din Sons namn och alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit dem, så att de alltid kan ha hans Ande hos sig. Amen” [L&F 20:77.] …

Att äta till minne av honom. Betyder det att jag bara ska minnas att för nästan 2 000 år sedan tog några onda män honom, hängde honom på korset, spikade fast hans händer och fötter och lämnade honom där för att dö? För mig har det en mycket djupare betydelse. Att minnas honom — varför hängde han på korset? Hur gynnar det mig att han hängde på korset? Vilket lidande gick han igenom på korset för att jag skulle kunna få förlåtelse för mina synder?

Det är naturligt att tänka: Hans händer och fötter spikades fast och han hängde där tills han dog. … På vilket sätt led han mer? Detta är något jag tror att de flesta av oss förbiser. Jag är övertygad om att hans största lidande inte var att få sina händer och fötter fastspikade och hänga på korset, hur olidligt och hur fruktansvärt det än var. Han bar även en annan börda som var mycket svårare och mer genomträngande. På vilket sätt då? Vi kan inte helt förstå det, men jag får en glimt av det.⁵

Jag tror inte att det finns någon bland oss som inte har gjort något fel och sedan ångrat sig. Vi har fått dåligt samvete och blivit väldigt, väldigt olyckliga. Har du gått igenom den upplevelsen? Det har jag. … Men vi har Guds Son som bär bördan av mina och dina överträdelser. … Hans största lidande var inte spikarna i händer och fötter, hur smärtsamma de än var, utan ett själsligt lidande som jag inte helt förstår. Men han bar bördan — vår börda. Jag lade någonting till den, och det gjorde du också. Det gjorde alla andra också. Han erbjöd sig att betala priset så att jag fick slippa — så att ni fick slippa — straffet, på villkor av att vi tar emot hans evangelium och förblir trofasta.

Det är det här jag försöker tänka på. Det är det jag minns — den olidliga smärta han kände när han i sin bön ropade till sin Fader att låta bägaren gå förbi honom. Han bad inte bara om lindring för spikarna i händerna och fötterna. Han upplevde ett svårare lidande än så, på ett sätt som jag inte kan förstå.⁶

Det är omöjligt för svaga dödliga, och vi är alla svaga, att helt förstå hur svårt Guds Sons lidande var. Vi kan inte förstå priset han måste betala. Till profeten Joseph Smith sade han:

”Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig. Men om de inte omvänder sig måste de lida liksom jag. Detta lidande fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ — och jag önskade att jag inte skulle behöva dricka den bittra kalken och rygga — dock, ära vare Fadern, och jag drack och fullbordade mina förberedelser för människobarnen.” [L&F 19:16–19.]

Det ligger dock inom vår förmåga att veta och förstå att hans olidligt smärtsamma offer har gett oss den största välsignelse vi någonsin kunnat få. Dessutom kan vi förstå att denna extrema smärta — som ingen dödlig varelse hade haft kraft att uthärda — genomleds på grund av den stora kärlek som Fadern och Sonen har för människobarnen. …

Om vi helt och fullt uppskattade de många välsignelser som vi fått genom återlösningen, fanns det inget som Herren kunde be oss om som vi inte ivrigt och villigt skulle göra.⁷

Jag är säker på att om vi kunde se framför oss (vilket jag försökt många gånger) det högtidliga tillfället när Frälsaren samlade sina apostlar runt omkring sig och se hans sorg över världens synder och över den av hans tolv apostlar som skulle förråda honom, men hur han ändå undervisade de elva som älskade honom och ingick förbund med honom, så skulle vi säkert känna i våra hjärtan att vi aldrig vill överge honom. Tänk om vi kunde se följande bild framför oss: Efter måltiden, sedan lovsången sjungits, gick Frälsaren ut tillsammans med sina apostlar. Tiden var inne då han skulle förrådas, hånas och begabbas. Lärjungarna övergav honom i denna timme av djupaste bedrövelse. Om vi kunde förstå allt detta med vår begränsade förmåga (ty begränsad är den och måste så vara, mina bröder och systrar), skulle vi då inte för all framtid önska att vandra i sanningens ljus? Om vi kunde se människornas Frälsare lida i örtagården och på korset och inse hela vidden av vad han betydde för oss skulle vi vilja hålla hans bud och vi skulle älska Herren vår Gud av allt vårt hjärta, all vår makt, själ och förmåga och tjäna honom i Jesu Kristi namn.⁸

Det är vår plikt att noga tänka igenom förbundet vi sluter när vi tar del av sakramentet.

Jag önskar att vi kunde få kyrkans medlemmar att ännu bättre förstå de förbund de sluter när de tar del av sakramentet på våra sakramentsmöten.⁹

Jag har sett två medlemmar i kyrkan sitta tillsammans [på sakramentsmötet] och börja samtala, upphöra medan brödet och vattnet välsignades, och sedan fortsätta samtalet. … Jag finner det chockerande, och jag är säker på att Herren också gör det.¹⁰

Det är vår plikt att noggrant och eftertänksamt begrunda sakramentsbönerna när vi hör dem under våra möten. Det finns fyra väldigt viktiga saker vi sluter förbund att göra varje gång vi tar del av dessa emblem, och när vi tar del av dem visar vi att vi helt och fullt tar på oss dessa förpliktelser och de blir bindande för oss. Dessa fyra är:

1. Vi äter till minne av Jesu Kristi kropp och lovar att vi alltid ska minnas hans sargade kropp som dödades på korset.

2. Vi dricker till minne av det blod som utgöts för världens synder, som sonade Adams överträdelse och som befriar oss från våra egna synder på villkor att vi uppriktigt omvänder oss.

3. Vi sluter förbund att vi ska vara villiga att ta på oss Sonens namn och alltid minnas honom. När vi sluter detta förbund lovar vi att vi ska kalla oss vid hans namn och aldrig göra någonting som skulle dra skam eller vanära över det namnet.

4. Vi sluter förbund att vi ska hålla de bud som han har gett oss; inte ett bud, utan att vi är villiga att ”leva av varje ord som utgår från Guds mun”. [L&F 84:44.]

Om vi gör detta är vi lovade den Helige Andens ständiga vägledning och om vi inte gör detta har vi inte denna vägledning.¹¹

Jag skulle vilja ställa några frågor, och jag talar, naturligtvis, till alla medlemmar i kyrkan. Tror ni att en människa som i bön, ödmjukhet och tillbedjan kommer till sakramentsmötet och tar del av dessa emblem till minne av Jesu Kristi kropp och blod avsiktligt skulle bryta Herrens bud? Tror ni att en sådan människa skulle försumma att betala sitt tionde om hon verkligen insåg vad det betyder när hon tar del av sakramentet — när hon ingår förbund att ta på sig Jesu Kristi namn och alltid minnas honom samt hålla hans bud och när detta löfte förnyas vecka efter vecka? Tror ni att en sådan person skulle vanhelga sabbatsdagen eller ignorera Visdomsordet? Tror ni att han skulle glömma bort sina böner eller att han inte skulle ta hand om sina uppgifter i kvorumet och kyrkan? Det verkar omöjligt för mig att kunna bryta dessa heliga förbund vecka efter vecka inför Herren och de heliga om man vet vad dessa löften innebär.¹²

”Det är vår plikt att noggrant och eftertänksamt begrunda sakramentsbönerna när vi hör dem under våra möten.”

Förslag till studier och diskussion

Frågor

I ”Ur Joseph Fielding Smiths liv” delger president Smith sina tankar om när Frälsaren instiftade sakramentet. Varför är denna händelse viktig för dig?
När du studerar avsnitt 1, fundera då över varför det är viktigt att närvara vid sakramentsmötet varje vecka. Hur kan du förbereda dig för sakramentsmötet? Vad kan föräldrar göra för att hjälpa sina barn att förbereda sig?
Vad gör intryck på dig när det gäller president Smiths tankar om när han tog del av sakramentet? (Se avsnitt 2.) Vad kan vi göra för att minnas Frälsaren och hans försoning när vi tar del av sakramentet?
Läs igenom listan av förbund i avsnitt 3. Fundera tyst över hur du känner för dessa förbund. Hur påverkar dessa förbund ditt liv?

Skriftställen som hör till detta ämne:

Matt. 26:26–29; 1 Kor. 11:23–29; 3 Nephi 18:1–13; Mormon 9:29; Moroni 4–5; L&F 20:75–79; 59:9–12

Undervisningstips

”Ge deltagarna i uppgift att läsa valda frågor i slutet av kapitlet (antingen enskilt eller i mindre grupper). Be dem leta efter lärdomar i det kapitel som hör samman med frågorna. Be dem sedan låta de övriga få del av vad de diskuterade och vad de kom till insikt om” (s. vii i denna bok).