Syskon i evangeliet – två omvändelseberättelser
Många medlemmar i Stockholm kände Gösta Edin, en mycket hjälpsam man i Gubbängens församling som avled för en tid sedan. Många medlemmar i Göteborg känner Inger och Calle Brusewitz, ett härligt par i Utby församling. Att Gösta och Inger är syskon vet kanske inte så många. Inger hörde av sig till Liahonas lokalredaktion och frågade om hon fick berätta lite om Gösta och deras väg till det återställda evangeliet.
Gösta föddes 1935 i Härnösand, en liten kuststad belägen vid Ångermanälvens utlopp. Två år senare föddes jag, Inger, och sju år senare, Eivor, ännu en ”lillsyster”. Våra föräldrar levde i ett kärlekslöst äktenskap. Vi växte upp under krigsåren. Andra världskriget satte djupa spår även i Sverige. Det var bistra tider med kalla vintrar, mörkläggningsgardiner, ransoneringskort på det mesta som mat, kläder och skor. Gösta blev inte alltid väl behandlad hemma. Vi älskade vår pappa, men han var inte hemma så mycket på grund av sin beredskapsplacering.
På somrarna fick vi bo på Lungön, en liten ö utanför Härnösand. Det var en underbar plats där vi kunde springa omkring fritt bland klippor, en sandstrand och skog. Vi bodde primitivt i en ombyggd sjöbod och det var en spännande omväxling mot stan. Det var mycket jag fick lära mig av min bror, bland annat att tomten inte fanns. En gång lärde han mig att kasta sten, men det slutade mindre lyckligt, för jag fick tag i en stor sten och kastade rätt i munnen på Gösta så blodet skvatt. Han blev naturligtvis arg och jagade in mig till mamma som sa ”Gösta ska då alltid bråka” och körde ut honom. När kriget var slut flyttade pappa till Stockholm där det fanns mera jobb. Det var en bedrövlig dag när han åkte och en glädjens dag när han kom hem på besök till julhelgerna och somrarna. Våra föräldrar skiljde sig efter några år.
När Gösta var fjorton år flyttade han till pappa i Stockholm. Han hade då ett år kvar i skolan, men han avslutade aldrig sin skolgång. Efter ett tag gick han till sjöss och jobbade på olika båtar som gick världen runt.
Så småningom började han jobba i land. Han har alltid klarat sig bra och varit omtyckt på sina arbetsplatser. Jag flyttade också till pappa när jag var fjorton år. I Stockholm träffade jag min man, Carl-Elis Brusewitz. När vi skulle gifta oss fanns det inga lägenheter. När en släkting som bodde i Göteborg avled fick vi överta hans lilla enrummare.
Calle och jag hade lite funderingar över livet, varför vi finns här, var vi har funnits tidigare och vart vi ska ta vägen när vi dör. Vi hade också en önskan att få vara tillsammans efter döden. Vi lånade en del böcker om spiritism och om tidigare liv. Lite senare knackade missionärerna på dörren. Calle lovade att de fick återkomma eftersom vi var upptagna just då. Jag blev sur och ville inte att de skulle komma tillbaka. När de återkom satte jag mig för mig själv i köket. Men sedan blev jag ändå lite nyfiken och gick ut i rummet. ”Åh, välkommen”, sa missionärerna. De var jättetrevliga och berättade mycket som lät intressant. De lärde oss mer och mer och vi läste Mormons bok. Det var spännande och vi hittade inte något som inte verkade sant och riktigt. Vi döptes redan efter fem veckor och med stöd av goda medlemmar har allt gått bra. Vi har fått underbara vänner och lärt oss mycket. Det finns inte något bättre sätt att leva på.
När vi hade vi fått en större lägenhet i Göteborg kom Gösta på besök. Det första han frågade om var varför vi inte drack kaffe. När vi berättade om vårt medlemskap i kyrkan sa han: ”Kaffe är inte gott, det dricker man bara för bullarnas skull.” Sen drack han aldrig kaffe mer. Han undrade också varför vi inte hade berättat om detta tidigare. ”Jag har sökt hela mitt liv efter något att tro på”, sa han. Själva hade vi tyckt att vi inte kunde berätta för honom om evangeliet via telefon. Gösta fick låna boken ”Ett stort och förunderligt verk”, av James Talmage. Han läste den ivrigt. Calle och jag tänkte oroligt att nu kommer han snart till kapitlet om tiondelagen. Hur ska det gå då? Han hade ju en motorcykel och lade alla sina pengar på den. Jag minns hur vi satt i köket och hur Gösta satt i rummet och läste. Så kom han och frågade: ”Betalar ni tionde också?” Jo, det gjorde vi ju, det var bara att erkänna. Han tog en sväng in i rummet igen och läste en stund till. Sen kom han tillbaka och sa: ”Man ska betala tionde.” Efter ytterligare en stund med boken sa han: ”Det här bevisar ju att kyrkan är sann!” Gösta kom tillbaka till oss ytterligare två gånger och fick undervisning av missionärerna. Den tredje gången döptes han här i Göteborg av Arne Karlsson. När Gösta kom tillbaka till Stockholm sökte han upp lokalen på Svartensgatan där glädjen blev stor över att ha fått en ny medlem. Gösta gjorde mycket gott i sin församling. Mycket av det han hjälpt till med känner jag inte till eftersom han sällan pratade om det. En gång när vi talade om att hjälpa, sa Gösta: ”Det är ju därför man finns.”