En bild av pionjärerna i Indien
Mitt sätt att se pionjärer förändrades när jag träffade indiska pionjärmedlemmar i kyrkan.
Syskonen Suvarna och Sarala Katuka gick med i kyrkan 1984 och verkade senare som missionärer.
”När jag tänker på pionjärer”, som primärsången lyder, ”tänker jag på modiga kvinnor och män.”1 Berättelser om kyrkans pionjärer som banat vägen i tro har alltid inspirerat mig. Som ung mamma påminde berättelserna om pionjärkvinnor mig om mina nutida välsignelser. Jag kan föda mina barn på ett sjukhus i stället för i en handkärra!
Definitionen av en pionjär som ”en som går före för att bereda eller öppna vägen för andra att följa efter”2 beskriver sista dagars heliga pionjärer på vagns- och handkärreleder på väg mot Sion. Men den beskriver också nutida pionjärer och den väg de har banat i tro över hela världen.
När alla mina fem barn gick i skolan började jag mina doktorandstudier i religionshistoria. Jag valde att forska om kyrkans medlemmar i Indien för min doktorsavhandling. Min forskning i Indien förändrade mitt sätt att se på pionjärer.
Stöttepelare i kyrkan
Ett flertal år tidigare reste jag som ung collegeelev 1986 till Sydasien med Brigham Young University Young Ambassadors. Det var en upplevelse som förändrade mitt liv. Vi tillbringade bland annat en dag i Calcutta (numera även kallad Kolkata) tillsammans med Moder Teresa. Men det var lika spännande att träffa nutida sista dagars heliga pionjärer i Indien och Sri Lanka.
En av dessa medlemmar var Raj Kumar som upptäckte kyrkan när han var på en av BYU Young Ambassadors framträdanden 1982. När vi träffade honom hade han nyligen kommit hem från sin mission i Fresno i Kalifornien. Han hade fortfarande missionärsnamnbrickan på sig och fortsatte undervisa alla som ville lyssna i Delhi. Raj var en av de omkring 600 medlemmarna i Indien på den tiden, men för mig var han som en ensam sista dagars helig i ett hav av miljoner människor.
År 1986 träffade jag Raj Kumar efter hans mission. Han hade fortfarande missionärsnamnbrickan på sig och delade med sig av evangeliet till alla som ville lyssna.
Jag inspirerades av Raj Kumars exempel när jag valde att gå ut som missionär. Raj banade också en väg i tro för några av de första indiska missionärerna som verkade i hemlandet. Suvarna Katuka och andra missionärer hade fått en del missionärsutbildning i Chennai. Deras missionspresident som var stationerad i Singapore gav Raj i uppdrag att utbilda dem ytterligare i Delhi.
Suvarna Katuka minns hur deras missionsarbete förändrades tack vare Raj Kumars exempel och undervisning. De kunde ersätta sin rädsla med större tro och mod. Suvarna förklarar: ”Jag tror att det var då som min verkliga omvändelse påbörjades. Jag kände den Helige Anden och bestämde mig då för att hjälpa till med rikets uppbyggnad här i Indien.”3
Suvarna gick med i kyrkan i Rajahmundry. Han, tillsammans med fem bröder och en syster, döptes 1984. Samma dag som Suvarna döptes ordinerades han till präst och avskildes som andre rådgivare i grenspresidentskapet. Han fick också löftet i en välsignelse att om han fortsatte vara trofast så skulle han bli en ”stöttepelare i kyrkan i Indien”.
Suvarnas syster Sarala blev också missionär. Innan hon åkte iväg presenterade hon evangeliet för sin vän Swarupa. När Suvarna kom tillbaka från sin mission blev han välsignad av systerns missionsarbete och gifte sig med Swarupa. Den lilla grenen i Rajahmundry har nu blivit en stav. Många återvända missionärer från Rajahmundry har blivit ledare i kyrkan runtom i Indien.
Jag träffade Suvarna och Swarupa Katukas barn när jag undervisade vid BYU 2014. Josh Katuka hade nyligen varit missionär i Bangalore i Indien, och hans syster Timnah hade just fått en kallelse till samma mission. När jag frågade Timnah och Josh om de kände Raj Kumar, sa de: ”Ja, han är vår farbror!” Raj Kumar hade gift sig med Sarala.
Jag är tacksam för att paret Katuka presenterade mig för flera andra pionjärer medan de hjälpte mig under min resa i Indien. Många av dem kan spåra sin pionjärled tillbaka till familjen Katukas kärlek och exempel. Vid en tidpunkt fick Suvarna och Swarupa möjlighet att emigrera till Kanada. Men de tackade nej eftersom de kände att Herren ansåg att de behövde stanna kvar i Indien och bygga Guds rike där. Deras hängivna tjänande har verkligen gjort dem till stöttepelare i kyrkan.
Delwin Pond (i mitten) introducerade Michael Anthoney för kyrkan 1981.
Pionjärmedlemmar i Bengaluru och Hyderabad
Under sista halvan av 1900-talet etablerades kyrkan i olika städer i Indien av pionjärmedlemmar.4 Varje berättelse vittnar om hur Herren har lett folket till det återställda evangeliet.
Michael Anthoney, pionjärmedlem i Bengaluru, fick på ett mirakulöst sätt kontakt med en medlem i kyrkan 1970. När Delwin Pond, en biskop i Utah, besökte en kiropraktor på grund av ryggsmärtor såg han en tidningsartikel på kiropraktorns kontor om en ideell organisation som sponsrade elever i Indien. Han fick en stark känsla av att han skulle stödja en av eleverna. Det ledde till en tioårig anonym korrespondens som kulminerade i att familjen Pond tog kontakt med Michael och berättade om evangeliet för honom. Michael döptes 1981 och verkade som missionär i Salt Lake City 1982. Han återvände hem tidigt eftersom hans mamma blev svårt sjuk. Därför tillbringade han de tre sista månaderna av missionen i Bengaluru där han undervisade flera av sina vänner och andra som blev medlemmar i den första grenen där.5 Nu finns det planer på att bygga ett tempel i Bengaluru.
Elsie och Edwin Dharmaraju gick med i kyrkan i Samoa och kallades av president Spencer W. Kimball att återvända hem till Hyderabad som missionärer för sin släkt. År 1978 döptes 22 av Elsie och Edwins släktingar, och från denna början organiserades den första staven i Hyderabad 2012.6
Medlemmarna i Hyderabads stav i dag ser sig själva som nutida pionjärer. När staven firar pionjärdagen minns de de tidiga pionjärernas vandringar liksom nutida pionjärers resor. De har firat med squaredans, minneshajker och handkärreturer.
Kyrkans medlemmar i Indien ser sig själva som pionjärer för sina familjer i sin strävan att följa evangeliet.
Under pionjärdagsfirandet 2014 lades isblock ut i en rad bakom kyrkan och medlemmarna uppmanades att ta av sig skorna och gå på isen samtidigt som de tänker på hur de tidiga pionjärerna korsade istäckta floder. Som avslutning av firandet uppmuntrades medlemmarna i Hyderabads stav att tänka på de tidiga pionjärernas anda och att ”de är alla pionjärer för sin släkt”.7
De lyssnade också på John Santosh Murala, som då verkade i missionspresidentskapet, när han berättade hur hans moster Elsie och morbror Edwin Dharmaraju kom till Hyderabad för att undervisa släkten om evangeliet. John var den yngsta av de 22 medlemmar som döptes 1978.
När jag besökte Hyderabad 2014 berättade John Murala om sin omvändelse och mycket om kyrkans historia som han hängivet har samlat. Han presenterade också sin fru Annapurna för mig. Hon återgav en av de mäktigaste berättelserna om nutida pionjärer som jag någonsin hört.
Annapurna var tolv år 1991 när hennes bror Murthy fick undervisning om evangeliet av två missionärer i Hyderabad. Annapurnas föräldrar tillät inte att hon lyssnade på missionärerna eller gick i kyrkan. Men Murthy gav henne en Mormons bok och fortsatte regelbundet att ge henne litteratur från kyrkan att läsa. I sju år studerade Annapurna evangeliet på egen hand och fick ett starkt vittnesbörd om att det var sant. Hon drömde om att döpas, verka som missionär och gifta sig i templet, men fick inte tillåtelse av sina föräldrar.
Annapurna ställdes inför ett svårt beslut i livet när hon presenterades för John Murala. John hade haft ett starkt vittnesbörd sedan sitt dop 1978 och sökte en medlem i kyrkan att gifta sig med. Efter ett kort möte när Annapurna vittnade om evangeliet var John övertygad om att han hade träffat sin framtida fru. Annapurna visste att om hon gifte sig med John så skulle hon kunna döpas och en dag beseglas i templet. Men ungefär samtidigt planerade Annapurnas föräldrar att arrangera ett giftermål för henne.
Annapurna fattade det svåra beslutet att lämna sitt hem och gifta sig med John. Hon kände att det var enda sättet för henne att kunna bli medlem i kyrkan. Hon sa att hon var ”fullkomligt förkrossad” över att behöva lämna sina föräldrar. Men fortfarande hävdar hon: ”För allas frälsning … för mina efterkommande och för mina föräldrar och deras förfäder – för att kunna utföra deras tempelarbete – var jag tvungen att ta det steget.”8
Medlemmar i Hyderabads stav firar pionjärdagen med sång, dans och handkärreturer.
John och Annapurna är tacksamma över att hennes föräldrar nu har accepterat deras äktenskap. Många medlemmar i Indien har gjort uppoffringar, precis som de tidiga pionjärerna, för att kunna bli medlemmar i kyrkan. Men dessa heliga har strävat framåt med tro eftersom de ser sig själva som pionjärer och sammansvetsande länkar för sin släkt på båda sidor av slöjan. Jag värdesätter alla berättelser om tro, uppoffringar och mod som jag har hört av medlemmar som banar vägen i evangeliets gränsländer. Jag tänker fortfarande på pionjärerna som drog handkärror och korsade istäckta floder, men nu kan jag se nutida pionjärer i Indien och över hela världen.
I slutändan har alla pionjärleder formats av enskilda som följer i Frälsaren Jesu Kristi fotspår. I Hebreerbrevet 2:10 i den engelska bibeln New Revised Standard Version kallas Kristus för ”vår frälsnings pionjär”. Jesus Kristus har berett vägen för oss så att vi kan återvända till vårt himmelska hem. Sanna pionjärer följer och visar vägen till Kristus som leder detta underbara och förunderliga verk i vår tid.