Du älskar, han räddar
Författaren bor i Utah, USA.
Jag bad om att våra barns hjärtan skulle förändras. Sedan fick jag en obekväm (och befriande) insikt.
Min man och jag fostrade våra barn enligt evangeliet. Vi hade skriftstudier tillsammans varje morgon, familjebön och hemaftnar varje vecka. Vi gick i kyrkan, åt middagar och åkte på semester tillsammans. Våra barn besökte templet regelbundet och utförde dop för de döda, de gick ut seminariet och två av dem verkade som missionärer.
Och sedan som vuxna började de utforska vägar och idéer som skilde sig från det vi hade undervisat dem om. En efter en slutade våra barn att gå i kyrkan tills det bara var ett av våra fem barn som fortfarande gick. Vi fällde många tårar på grund av våra barn och undrade om vi hade misslyckats som föräldrar eller om det var något som vi kunde ha gjort annorlunda.
Under en lång tid vädjade vi till Herren om att förändra deras hjärtan, och till slut besvarade Herren våra böner. Men inte på det sätt som vi förväntade oss.
I stället för att bara förändra våra barns hjärtan visade han oss att vi behövde börja med att förändra våra egna hjärtan. Han påminde oss om att fastän föräldrar har en viktig roll när det gäller att undervisa sina barn så är det Jesus Kristus som är deras Frälsare och domare.
I min beslutsamhet att rädda mina barn hade jag ägnat många timmar åt att be, läsa skrifterna och besöka templet i tron att om jag gjorde allt det rätta så skulle jag kvalificera mig för Guds ingripande – som om mina handlingar på något sätt skulle få Gud att åsidosätta deras fria vilja och tvinga dem att tro som jag.
Min man och jag ville så gärna rädda dem, men vår version av att rädda var mer att predika, tjata, eller att visa missnöje över deras val, vilket i slutändan ledde till ordstrider. Vi insåg att vi i vår desperation att föra tillbaka våra barn till kyrkan faktiskt drev bort dem. Ju mer de kände vårt dömande och vår besvikelse, desto mer undvek de oss.
Mina böner övergick i en vädjan om att mitt eget hjärta skulle förändras. Jag insåg att mina anledningar till att vilja få mina barn att ändra sig kom från fel plats. Jag bad om större kärlek. Jag bad också om att kunna övervinna mina känslor av skam och förlägenhet över att min familj inte var i närheten av de perfekta familjer som mina vänner visade upp på sociala medier, med bilder från barnens tempelvigslar eller barnbarnens dop.
När jag vände mig till Frälsaren för läkedom började mitt hjärta mjukna gentemot mina barn. Jag insåg att för att kunna älska dem så som han älskar dem behövde jag göra vissa förändringar. För honom var kärlek inte en metod, utan motivationen som drev honom till att göra allt han gjorde. Han sa att han inte gör något ”utom det som är till nytta för världen, för han älskar världen” (2 Ne. 26:24).
När jag började lita på Frälsarens förmåga att utföra sitt verk (se 2 Ne. 27:20) kunde jag fokusera på att älska mina barn och lämna räddningen åt Herren. Det innebar inte att jag slutade försöka hjälpa dem, men när kärleken till dem blev den drivande kraften bakom vårt umgänge så förändrades mitt sätt att umgås.
Jag började se dem i ett annat ljus. Jag började fokusera på deras styrkor och deras talanger och började se vilka kärleksfulla, generösa, intelligenta och goda människor de var.
Min man och jag lyssnade mer och pratade mindre. Vi ställde frågor om deras liv och deras intressen. I stället för att döma visade vi vår nyfikenhet. Vi ersatte kritik och besvikelse med uttryck för kärlek, och våra barn kunde känna att de var genuina.
Vårt hem blev en plats där de kunde känna sig älskade och accepterade. De slutade dölja saker för oss och började vara ärliga och öppna om det som hände i deras liv. Vi kom varandra närmare.
Vi håller fortfarande på att arbeta på vår relation, men våra barn tycker om att komma hem och vara med oss nu. De känner sig trygga hos oss, och genom vår kärlek hoppas jag att de kan känna Guds kärlek till dem. Jag vet inte om de i det här livet återvänder till det de fick undervisning om som barn, men jag vet att de är i Frälsarens händer.