Vår plats
En ihärdig maning
Illustrationer Toby Newsome
En dag när min missionskamrat och jag var ute på en av Kenyas dammiga vägar tog vi kontakt med en kvinna. Hon tog emot broschyren vi gav henne men bad oss att inte komma tillbaka.
Några dagar senare kom vi till samma väg och fick maningen att kontakta henne igen. Jag frågade mig: ”Varför återvänder vi hit när hon sa att hon inte ville det? Men vi lydde maningen.
Hon blev förvånad när vi kom dit men sa att hon var glad att se oss. Vi började undervisa henne, men det övergick snart till ett meningsutbyte. Min kamrat och jag avslutade lektionen med en bön och gick, och vi var överens om att vi inte skulle komma tillbaka. Men redan nästa dag fick vi återigen en stark maning om att återvända. Jag ville inte göra det men min kamrat sa att vi borde lyssna på Anden. Så jag svalde min stolthet och vi gick tillbaka. Jag blev chockad när vi kom dit. Kvinnan verkade vara en helt annan person. Hela hennes uppsyn var som förvandlad och hon var villig att lyssna på allt vi hade att säga. Under vårt nästa besök frågade hon när hon kunde döpas.
Fyra veckor senare döptes hon och blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Efter konfirmationen kramade hon om oss och sa att hon var evigt tacksam för att vi kom tillbaka. Jag har lärt mig att vi alltid ska lyssna på och följa maningar. Vår himmelske Fader förbereder verkligen sina barn för att ta emot evangeliet, och han använder oss alla så att vi kan hitta dem genom den Helige Anden.
Leaha M., KwaZulu-Natal, Sydafrika
När kunde jag bli medlem i kyrkan?
När jag var runt fem år förlorade min pappa sin tro och bestämde sig för att lämna kyrkan. Det var mycket svårt, särskilt när jag fyllde åtta. Jag var så ivrig att döpas, men pappa sa nej. Han ville att jag skulle vänta tills jag var äldre så att jag verkligen var säker på att jag ville göra det. Så jag såg mina vänner döpas.
Jag minns att jag var förvirrad. Om kyrkan var sann, varför blev jag då hindrad från att döpas? Som tonåring var det jättesvårt att se alla ungdomar besöka templet eftersom jag så gärna ville göra det också. Det var svårt att inte kunna vara delaktig, men jag visste hela tiden att jag en dag skulle få en chans!
I maj 2019 fick jag äntligen döpas. Jag var då 16 år. Jag mindes alla upplevelser jag hade haft av att känna evangeliets sanna glädje och få ett vittnesbörd. Det var en mycket speciell upplevelse, och genom alla svårigheter jag hade för att komma till den dagen visste jag av hela mitt hjärta att evangeliet är sant och alltid har varit det.
Trinity C., Colorado, USA
Anledningen till reglerna
Jag såg fram emot att åka på ungdomskonferensen men så fick jag veta att det fanns en massa regler – till exempel ingen mobil och man fick inte gå ut ensam. Det kändes som om de vuxna hela tiden hade ett öga på oss. Men jag hade jättekul, fick många vänner, arbetade på ett tjänandeprojekt och lärde mig mer om evangeliet.
Under ett vittnesbördsmöte sista dagen av ungdomskonferensen pratade en av ledarna om hur mycket han älskar oss, ungdomarna i staven.
Om ni älskar oss, varför har vi då så många regler här? tänkte jag. I samma ögonblick, som om han kunde läsa mina tankar, besvarade han min fråga.
Ledarna sätter upp regler, sa han, inte för att irritera oss utan för att skydda oss. Precis när han sa det berördes jag av Anden. Jag förstod att min himmelske Fader ger oss bud av samma anledning. De är inte till för att irritera oss utan för att hjälpa oss att tryggt återvända till honom (se L&F 82:2–9).
Den Helige Anden berörde mig och hjälpte mig förstå att det är sant.
Serge P., Île-de-France, Frankrike