Frälsarens lärdomar om lärjungeskap

Casey W. Olson

Seminarier och institut

I Lukas redogörelse för Jesu Kristi sista färd till Jerusalem ser vi hur Frälsaren ger oss ett tydligt mönster för hur vi ska följa honom.

Bild

The Savior's Teaching on Discipleship

Målning av Justin Kunz

Bara fyra månader före Frälsarens död, ”när tiden för hans bortgång var inne, vände han sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp” (Luk. 9:51).¹ Under de föregående veckorna hade Jesus Kristus noggrant förberett sina lärjungar för de svårigheter och enastående andliga händelser som låg framför dem.

Omedelbart efter att Petrus vittnat om Jesu Kristi gudomlighet vid Caesarea Filippi, talade Frälsaren till exempel till sina lärjungar om sin annalkande död och uppståndelse för första gången i tydliga, omisskännliga ordalag (se Matt. 16:13–21; Mark. 8:27–31; Luk. 9:18−22).² Jesus tog också med sig Petrus, Jakob och Johannes ”upp på ett högt berg” där han ”förvandlades inför dem” (Matt. 17:1–2). Där gav Frälsaren, Mose och Elia prästadömets nycklar till Petrus, Jakob och Johannes. Mose och Elia gav också Jesus tröst och stöd när de ”talade om hans bortgång, vilken han skulle fullborda i Jerusalem” (Luk. 9:31).³ Äldste James E. Talmage (1862–1933) i de tolv apostlarnas kvorum sa om den här händelsen på berget att den var ”början till slutet” på Jesu Kristi jordiska verksamhet.⁴

De här händelserna visar att när Jesus Kristus vände ”sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp” så visste han uppenbarligen att han påbörjade färden som skulle avslutas med hans död. I Lukasevangeliet, som ger mest detaljer angående den här resan, står det att när Frälsaren ”på sin väg till Jerusalem gick … genom städer och byar och undervisade” (Luk. 13:22), färdades en grupp lärjungar – både män och kvinnor – med honom (se Luk. 11:27).⁵ Medan de vandrade tillsammans undervisade Jesus sina efterföljare om lärjungeskapets krav. När vi studerar Frälsarens lärdomar i ljuset av den här resan, kan vi få större uppskattning för sättet han förstärkte sin undervisning om lärjungeskap på med kraften i sitt eget exempel.

Tre svar på Jesu Kristi uppmaning att följa honom

Kort innan Frälsaren påbörjade sin sista färd till Jerusalem, förkunnade han: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig” (Luk. 9:23). Senare, när Jesus och hans lärjungar var på väg till Jerusalem, ”sade någon till honom: ’Jag vill följa dig vart du än går’” (Luk. 9:57). Frälsaren svarade: ”Människosonen har inget att vila huvudet mot” (Luk. 9:58), och syftade kanske på att ”livet var mycket obekvämt för honom”, som äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum en gång påpekade, och att ”det ofta kommer att vara likadant” för dem som väljer att följa honom.⁶

Sedan sa Herren ”till en annan …: ’Följ mig’” (Luk. 9:59), men mannen ville först gå och begrava sin far. Jesus svarade: ”’Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike’” (Luk. 9:60).⁷ Frälsarens ord betyder inte att det är fel att sörja en närstående (se L&F 42:45). I stället betonar de att hängivenhet mot Herren är en lärjunges första prioritet.

En tredje person sa: ”Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj” (Luk. 9:61). Jesus svarade med en analogi om en skördeman vars uppgift kräver att han fokuserar på det som ligger framför i stället för det som ligger bakom (se Luk. 9:62). Det som den här mannen lärde sig var helt enkelt att följa Frälsarens exempel, som ”vände … sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp” (Luk. 9:51) utan att se tillbaka.

Vägen genom Samarien

När Jesus och hans lärjungar gick genom Samarien på vägen till Jerusalem, tog några av samariterna inte emot honom (se Luk. 9:53) – förmodligen för att de såg att Jesus och hans lärjungar var judar.⁸ Därför bad Jakob och Johannes om tillåtelse att kalla ner eld från himlen som skulle förtära motståndarna (se Luk. 9:52–54). I den här osäkra situationen visade Frälsaren tålamod och överseende och uppmanade sina lärjungar att göra detsamma (se Luk. 9:55–56).

Kort efter den händelsen återgav Frälsaren liknelsen om den barmhärtige samariten (se Luk. 10:25–37). Förutom att besvara en lömsk laglärds frågor, kan den här liknelsen ha påmint Frälsarens lärjungar om att det inte finns några undantag från budet att ”älska … din nästa som dig själv” (Luk. 10:27; se också verserna 25–29).

Liksom den barmhärtige samariten hjälpte Jesus varje skadad själ han mötte.

Dessutom kan Frälsarens lärjungar ha sett likheter mellan den barmhärtige samaritens handlingar och Jesu handlingar. Kärleken som den barmhärtige samariten visade en jude speglade kärleken som Jesus nyligen hade visat de fientliga samariterna. Under de kommande veckorna skulle Frälsarens lärjungar också få se hur Jesus träffade många skadade själar på vägen till Jerusalem (se Luk. 13:10–17; 14:1–6; 17:11–19; 19:1–10). Liksom den barmhärtige samariten, som stannade till på en farlig väg som var hemsökt av tjuvar och satte någon annans välfärd före sin egen, skulle Jesus själv hjälpa varje skadad själ han mötte, utan att tänka på sig själv ens när han gick mot sin egen död.

Frälsaren undervisar Maria och Marta

Under färden till Jerusalem stannade Jesus till hemma hos Marta (se Luk. 10:38). Medan Marta var ”helt upptagen med allt som skulle ställas i ordning” (Luk. 10:40), satt hennes syster Maria ”vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord” (vers 39). Gästfrihet var något mycket viktigt i det judiska samhället, och det verkar som om Marta verkligen försökte uppfylla de kulturella förväntningarna på henne i hennes roll som värdinna.⁹

Marta visade stor hängivenhet mot och tro på Frälsaren i en annan situation (se Joh. 11:19–29), men nu klagade hon: ”’Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att sköta allting? Säg nu till henne att hon hjälper mig’” (Luk. 10:40). För att hjälpa kyrkans medlemmar att lära sig något viktigt av den här händelsen, citerad äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum en gång professor Catherine Corman Parry, som sa följande under en andakt vid Brigham Young University:

”Herren gick inte ut i köket och sa till Marta att hon skulle sluta laga mat och komma och lyssna. Tydligen var han nöjd med att låta henne tjäna honom hur hon än önskade – tills hon dömde någon annans tjänande … Det var Martas självbelåtenhet … som orsakade Herrens tillrättavisning, inte att hon var upptagen med att laga mat.”¹⁰

Liksom Maria och Marta måste vi lära oss att glömma oss själva när vi tjänar och försöker göra Herrens vilja.

Martas största misstag vid det här tillfället verkar ha varit att hon fokuserade på sig själv – också när hon tjänade andra. Frälsaren hjälpte Marta förstå att det inte räcker att bara tjäna Herren och våra medmänniskor. Vi måste lära oss att glömma oss själva när vi tjänar och be om att Herrens vilja ska vägleda våra önskningar och motiv, och våra handlingar (se Luk. 9:24; L&F 137:9). Lärjungar måste övervinna tendensen att först tänka på sig själva och lära sig att tjäna sin himmelske Fader och hans barn med blicken fäst ”endast på [hans] ära” (L&F 88:67). Senare, efter Martas brors död, visade hon sin fokuserade tro genom att släppa allt och gå ut och möta Frälsaren när hon hörde att han hade kommit (se Joh. 11:19–20).

Frälsaren talar ytterligare om lärjungeskapets krav

Senare under Frälsarens resa till Jerusalem bad en man honom: ”’Mästare, säg till min bror att han delar arvet med mig’” (Luk. 12:13). Jesus svarade genom att ta upp roten till mannens problem: ”’Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar’” (Luk. 12:15). Sedan återgav han liknelsen om den rike dåren (se Luk. 12:16–21).

I liknelsen kan en anledning till att Gud menade att den rike mannen var en dåre ha varit hans själviskhet. I Lukasevangeliet 12:17–19 använder den rike mannen orden jag, min, mitt och mina elva gånger, och avslöjar därmed sin självupptagenhet.¹¹ Mannen var inte bara uppfylld av själviskhet – han saknade också förmågan att se källan till sina rikedomar. Han erkände inte på något sätt, som Frälsaren gjorde, att det var åkrarna som ”gav goda skördar” (Luk. 12:16). Inte heller tackade han Herren för att han hade skapat jorden som grödorna växte i. Mannen dömdes inte för att han klokt nog hade lagrat timliga förnödenheter, utan för att han inte hade förberett sig andligt för framtiden. Eftersom mannen ”inte [var] rik inför Gud” (Luk. 12:21) gick han så småningom inte bara miste om den timliga skatten han hade samlat på jorden, utan också om ”en outtömlig skatt i himlen” (Luk. 12:33). Hans val i livet gjorde honom fattig i evigheten.

Som direkt kontrast mot den rike dåren som samlade på materiella ägodelar tills han oväntat dog, marscherade Jesus medvetet mot sin död och gav avsiktligt allt han hade och var till Gud – även sitt liv och hela sin vilja (se Luk. 22:42; Mosiah 15:7). Han förkunnade: ”Jag har ett dop som jag måste genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat” (Luk. 12:50). Eftersom Jesus redan hade blivit döpt med vatten, syftade han här på sin försoning. Snart skulle han stiga ned under allting och hans kropp skulle täckas av blod och svett medan han led för våra synder och erfor våra smärtor och bedrövelser.¹²

Senare, när några fariséer varnade Jesus för att Herodes Antipas skulle låta döda honom, sa Frälsaren bara att han skulle fortsätta ta varje tillfälle till att undervisa, välsigna och bota andra (se Luk. 13:31–33). Han skulle tillbringa de sista dagarna i jordelivet – liksom alla andra dagar – med att tjäna andra.

När de kom närmare Jerusalem uppmanade Jesus sina lärjungar att beräkna kostnaden av ett lärjungeskap – att tänka efter innan de bestämde sig för att följa honom (se Luk. 14:25–28). Han ville inte försköna den svåra verklighet de skulle möta om de fortsatte som hans lärjungar. I stället förkunnade han bestämt: ”Ingen av er [kan] vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger” (Luk. 14:33). Men Frälsaren lovade också att när vi glömmer oss själva på lärjungeskapets väg så får vi så mycket mer i gengäld – (se Luk. 9:24). Välsignelserna han har lovat sina lärjungar är bland annat ”frid i den här världen och evigt liv i den kommande världen” (L&F 59:23).

Vi har inte möjlighet att gå med Jesus Kristus till Jerusalem, men vi kan visa vår villighet att återskapa den resan i våra egna liv. Tanken på Frälsarens villighet att offra och tjäna i enlighet med vår himmelske Faders vilja, kan ge oss styrka att ”gå och göra som han” (se Luk. 10:37).