Var min mat för enkel?
Jennifer Klingonsmith, Utah, USA
Nästa dag på eftermiddagen kände jag mig manad att ta maten jag lagade och ge den till syster Morgan och hennes man på deras bröllopsdag.
Illustrationer Bradley H. Clark
Under några år var jag besökslärare för en granne och vän som hette syster Morgan. Hon var några årtionden äldre än jag, så jag lärde mig lika mycket av henne och hennes liv som hon gjorde av mina besökslärarbudskap.
Medan jag var syster Morgans besökslärare fick hon veta att hon hade cancer. Jag förundrades över hur modigt hon uthärdade sina behandlingar och hur hon nästan alltid hade ett leende på läpparna.
Under ett av mina besök nämnde hon att det var hennes bröllopsdag dagen därpå. Vårt samtal ledde snart till annat och besöket avslutades.
Nästa dag på eftermiddagen kände jag mig manad att ta maten jag lagade och ge den till syster Morgan och hennes man på deras bröllopsdag. Först ignorerade jag maningen eftersom jag bara lagade vanlig vardagsmat. Sådan enkel mat skulle väl inte göra rättvisa åt ett sådant speciellt tillfälle.
Men maningen lämnade mig inte. Jag ringde min man på jobbet och hoppades att han skulle hålla med om att det var en dålig idé. I stället uppmanade han mig att ringa syster Morgan och säga att jag skulle ta med mig mat till henne.
Jag var generad över den enkla maträtten och mitt, som jag tyckte, påträngande beteende, och det hindrade mig från att ringa min vän, men jag kunde inte bli av med känslan att jag skulle ge dem min middag. Så jag lade maten på ett fat och gick nervöst över gatan.
När jag kom in i trädgården såg jag att broder och syster Morgan höll på att sätta sig i bilen. Jag sa att jag hade tagit med mig mat till deras bröllopsdag och att jag hoppades att de inte hade något emot det.
Ett leende spred sig i syster Morgans ansikte. Hon berättade att de hade gett upp och bestämt sig för att fira sin bröllopsdag på ett lokalt snabbmatsställe eftersom hennes cancerbehandlingar gjorde att hon var för trött för att laga mat eller åka någonstans. Hon såg lättad ut över att kunna stanna hemma och äta middag.
En känsla av lättnad och glädje kom över mig när de tog emot min enkla mat.
Bara två månader senare, när syster Morgan precis hade avslutat sin cancerbehandling, dog hennes kära man av en plötslig sjukdom. Bröllopsdagen bara några veckor tidigare blev deras sista.
Jag lärde mig en hel del den sommaren om att följa Andens milda och stilla röst, som säger att jag ska tjäna andra. Tjänandet vi ombes – eller manas – att utföra kan vara obekvämt, olägligt eller för enkelt i våra ögon, men det kan var just det som behövs. Den här upplevelsen gav mig modet att tjäna i vilken egenskap Herren än behöver, och det stärkte min tro på att jag kunde ”tjäna likt änglar” (”Som systrar i Sion”, Psalmer, nr 199).