Jag älskar dig
Natalee T. Fristrup, Utah, USA
Jag vände mig om och såg en söt liten flicka och knäböjde sakta bredvid henne på kullerstensgatan.
Illustrationer Bradley H. Clark
När min missions zonkonferens närmade sig slutet stod jag utanför och undrade: ”Vad gör jag i det här främmande landet? Hur ska jag kunna göra allt som förväntas av mig?”
Jag hade varit på Sicilien i lite över en vecka, men jag kände mig redan missmodig. Tiden på missionärsskolan hade varit som en underbar dröm, men på grund av min otillräcklighet kändes det nu som om jag var i en mardröm.
”Käre Fader”, bad jag, ”jag ville vara en bra missionär. Nu när jag är här, inser jag att jag inte har de talanger, färdigheter eller den intelligens som krävs för att åstadkomma det som jag har sänts hit för att göra. Jag trodde jag kunde det här språket, men alla pratar så fort, och vad jag än försöker säga så fastnar det på tungan. Jag tror inte att min kamrat tycker om mig. Min missionspresident kan knappt prata engelska. Jag har ingen att prata med. Snälla, hjälp mig.”
Jag visste att jag borde gå in, men jag stannade kvar ute på gatan några minuter till. Plötsligt kände jag att någon drog tre gånger i min kappa. Jag vände mig om och såg en söt liten flicka och knäböjde sakta bredvid henne på kullerstensgatan. Hon slog armarna om min hals och viskade i örat: ”Ti voglio bene.”
”Vad sa du?” svarade jag på engelska, fastän jag visste att hon inte förstod mig.
Hon stirrade på min namnbricka. ”Sorella Domenici”, läste hon, ”ti voglio bene”.
Jag visste vad det betydde. Det var en av de första fraserna vi hade lärt oss som missionärer. Det var en fras som kunde tala direkt till hjärtat. Det betyder: ”Jag älskar dig.”
De orden var precis vad jag behövde höra i det ögonblicket. Frälsaren hade sänt en speciell budbärare till mig. Jag tog med den lilla flickan in i byggnaden.
”Hon måste vara barn till en av medlemmarna”, tänkte jag. Jag kryssade fram mellan grupperna av missionärer och hoppades att hennes mamma skulle få syn på henne.
När jag hittade min kamrat, frågade jag: ”Har du sett den här lilla flickan förut?”
”Vilken liten flicka?” svarade hon och såg förvirrad ut.
Jag tittade ner vid min sida. Den lilla flickan var borta.
Jag ställde mig i dörröppningen och tittade upp och ner längs den övergivna gatan. Medan jag funderade, ekade en viskning som jag inte bara hörde utan också kände genom själen: ”Sorella Domenici, ti voglio bene.”
Jag visste inte vem den lilla flickan var, men jag visste att Frälsaren älskade mig.