Jag försvarade min tro
Karlina Peterson, Idaho, USA
Under mitt första år på college blev jag medveten om det faktum att mitt liv som elev inte skulle vara lika skyddat som tidigare. Inte heller skulle man acceptera det som jag höll kärt.
Jag upptäckte att jag verkligen utmärkte mig när jag vägrade att vara med på aktiviteter som jag visste skulle skada mig fysiskt eller äventyra min relation till min himmelske Fader. Men jag var rädd för kritik mot att jag var medlem i kyrkan och undvek därför ämnet.
En dag på en eftermiddagslektion ledde läraren en diskussion om hur ungdomar utvecklas när de utsätts för ständig diskriminering. En kvinna bakom mig svarade att diskussionen fick henne att tänka på mormonerna. Jag blev nervös, för när någon började prata om kyrkan under en lektion brukade olämpliga kommentarer ofta följa.
Medan jag stålsatte mig inför de nedsättande kommentarerna frågade läraren om det fanns några sista dagars heliga i klassen. Häpen över frågan tittade jag runt i rummet och såg att alla andra gjorde det också. Innan jag hann tänka efter lyftes min hand från sin bekväma position på bänken. Jag hörde hur man började viska runtom i rummet.
”En”, sade läraren. Ordet ekade i öronen. Efter en lång stunds tystnad blev jag ombedd att säga något angående debatten om ifall sista dagars heliga är kristna. Jag hade hört den frågan förut och var redo att svara.
”’Vi talar om Kristus, vi gläds i Kristus [och] vi predikar om Kristus’” (2 Nephi 25:26) svarade jag med tillförsikt. ”Vi är definitivt kristna.”
Viskningarna upphörde men jag kände allas blickar. Jag trodde att jag skulle känna mig ensam. I stället kändes det som om Frälsaren hade satt sig ner bredvid mig och tagit min hand i sin. Inget annat hade någon betydelse, för jag fylldes av en glädje som stärkte mitt vittnesbörd om honom. Jag hade försvarat min tro.
Jag berättade mer för klassen om varför sista dagars heliga är kristna. Sedan kom jag att tänka på den gången då president Thomas S. Monson berättade om evangeliet under en bussresa. Tack vare den upplevelsen har han uppmuntrat medlemmarna att ”vara modiga och redo att stå för det vi tror på”.1 När jag tänkte på hans ord insåg jag att jag hade gjort det som jag var mest rädd för.
Jag vet inte om det jag sade förändrade någons uppfattning om kyrkan, men vi behöver inte vara rädda för att sprida evangeliet – oavsett var vi är. Även om vi inte välsignar någon annan så stärker vi alltid vårt eget vittnesbörd och vår relation till vår himmelske Fader.