Den bästa familjen för alltid
”Det allra käraste jag har här på jord är min familj” (”Familjer kan vara tillsammans för evigt”, Barnens sångbok, s. 98).
De andra flickorna fick Olivia att känna sig utanför. Kunde en hink färg vara till hjälp?
Olivia hängde med huvudet när hon lyssnade på de ivriga viskningarna från flickorna som satt bakom henne på bussen.
”Jag är så glad att din mamma sade att du fick gå av på samma hållplats som jag! Har du med dig spelen?”
”Jag har dem. Mamma lät mig ta med en påse popcorn också!”
Olivia grimaserade mot boken som hon läste i. Visste de inte att hon kunde höra dem? Hon tyckte definitivt inte om att lyssna när hennes två vänner gjorde upp planer för något som hon inte var inbjuden till.
Stephanie, Rebecca och Olivia hade varit vänner länge. De brukade göra allting tillsammans. Men när skolåret hade börjat upptäckte Stephanie och Rebecca att de hade samma lärare, men Olivia var i en annan klass! Olivia kom ihåg knuten hon kände i magen när de andra ivrigt pratade om att sitta bredvid varandra på lektionerna och äta tillsammans på luncherna. Hon hade samma knut i magen nu.
Bussen stannade framför Rebeccas hus. Olivia tittade bedrövat på från fönstret när flickorna hoppade av bussen och sprang in i trädgården.
När bussen slutligen stannade vid Olivias hållplats kunde hon knappt hålla tillbaka tårarna. Hon skyndade sig in i huset.
”Hur var det i skolan?” frågade mamma.
Olivia började gråta. ”Det var hemskt! Rebecca och Stephanie pratar knappt med mig längre, och vi skulle ju vara bästa vänner för alltid!” snyftade hon.
”Så synd, Olivia. Det kan vara svårt när en vänskap börjar förändras”, sade mamma. Hon gjorde en paus. ”Kommer du ihåg när vi åkte till templet för att beseglas?” frågade hon och pekade på tavlan som hängde på väggen. Olivia tittade och såg sin familj stå leende framför templet. Hon hade varit mycket yngre då, men hon kom fortfarande ihåg när hon var med sina föräldrar och sin storasyster Jane i det vackra beseglingsrummet.
”Vet du varför vi arbetade så mycket på att bli redo att besöka templet?”
”Därför att vi ville vara en familj för alltid?” svarade Olivia.
”Precis. Fastän du inte är bästa vän med Rebecca och Stephanie för alltid så har du fortfarande din familj som är dina vänner för alltid.”
”Ja”, sade Olivia. ”Men det är inte samma sak.”
”Jag vet at du känner dig sårad”, sade mamma, ”men jag är glad att du är hemma. Jag har ett jobb åt dig och Jane.”
Olivia trodde inte sina öron. I stället för att få henne att må bättre hade mamma gett henne ett jobb!
”Ta på dig gamla kläder och möt mig på altanen. Säg till Jane att komma också.”
När Olivia gick upp på övervåningen stampade hon lite hårdare med fötterna än vanligt, och så tog hon på sig arbetskläderna.
När flickorna var omklädda och stod ute på altanen såg de mamma komma tillbaka från skjulet. Hon bar på en grön burk, några målarpenslar och en stor skrynklig bit plast. När hon kom fram till altanen lade hon ner plasten och gav flickorna varsin pensel.
”Tänker du låta oss måla något?” frågade Olivia skeptiskt. Det var mest pappa som gjorde sådant.
”Ja”, sade mamma. ”Jag vill att ni ska ha målat dörren före middagen.” Sedan vände hon om och gick in i huset.
Flickorna tittade på varandra en lång stund och log sedan. Det här kunde bli kul. De doppade penslarna i den släta, gröna färgen och satte igång. Olivia tyckte om det här – det var inte alls som att göra något jobb. Jane visade henne hur hon skulle flytta på penseln med långa, jämna drag. Snart pratade och skrattade flickorna. Olivia började komma ihåg allt roligt som hon och Jane hade gjort tillsammans. Hon var glad att hon alltid skulle ha sin syster som vän.
Ett par timmar senare var flickorna täckta av gröna färgfläckar och hade ett stort leende på läpparna. Olivia öppnade försiktigt den blanka gröna dörren och stack in huvudet. ”Mamma, vi är klara med dörren”, ropade hon. ”Kom och se hur fin den blev!”