En och en halv minut i regnet

Jason Bosen, Utah, USA

När jag växte upp var jag ett sådant barn som man inte behöver oroa sig för. Jag hade varit aktiv i kyrkan i hela mitt liv. Jag hade varit president för mina prästadömskvorum och seminarieklasser. Jag var med på varje ungdomskonferens, tempelresa, scoutevenemang och veckoträff. Jag hade också ett vittnesbörd om evangeliet. Men när jag blev medlem i mitt prästkvorum hade jag det jobbigt, fast ingen visste om det. Jag var ju trots allt killen som ingen behöver oroa sig för.

Under de första veckorna och månaderna i kvorumet gjorde jag det som jag alltid brukade göra: Jag gick i kyrkan, var med på veckoträffarna och på scoutaktiviteter. Men inom mig pågick en strid. Det kändes inte som om jag var en del av gruppen eller att de andra unga männen ville ha mig där. Jag ville så gärna känna samhörighet.

Allteftersom tiden gick började frågor och tvivel uppstå om ifall jag ville vara en del av kvorumet. Men jag fortsatte att vara aktiv. Jag led i tysthet och hoppades att något eller någon skulle hjälpa mig att känna mig välkommen.

Pappa och jag hade just fixat till min första bil, en fin Ford Mustang av 1967 års modell. Broder Stay, Unga mäns president, frågade mig om den då och då. Jag tyckte att hans frågor visade att han var intresserad av klassiska bilar – inte av en ung man.

Allt det förändrades en regnig kväll efter en veckoträff. På grund av ösregnet skjutsade broder Stay hem oss alla från kyrkan och han släppte av mig sist. När han såg min blåa Mustang på infarten frågade han om den igen. Jag lät honom se motorn som jag hade använt så mycket tid till att laga.

Broder Stay visste inte så mycket om bilar och hans hustru och unge son väntade på honom därhemma. Ändå stod han kvar där i mörkret och regnet och tittade på en knappt synbar bilmotor. Då insåg jag att han inte gjorde det han gjorde för att han ville se en klassisk bil – han gjorde det för att han brydde sig om mig.

Tack vare att han stod där en och en halv minut i regnet fann jag vad jag behövde. Jag kände mig äntligen välkommen. Mina tysta böner hade besvarats.

Sedan dess har jag varit i templet, verkat som missionär, tagit examen från college och försökt att hålla mina förbund. Broder Stay kanske inte kommer ihåg det ögonblicket men jag ska aldrig glömma det.

Vi får alla prövningar, men vi kan alla ta en och en halv minut om dagen till att visa kärlek till ett av Guds barn. Det kan ha stor betydelse – även för den som vi tror att vi inte behöver oroa oss för.