2011
Helar varje hjärtesår
Mars 2011


Helar varje hjärtesår

Frälsaren kan bota sårade hjärtan, missförstånd och hat om vi ser till hans ord och hans försoning.

Bild
Elder Yoshihiko Kikuchi

I augusti 1978 fick jag i uppdrag att närvara vid en stavskonferens i Söul i Sydkorea. Efter ledarskapsmötet för prästadömet stod jag i korridoren när en syster i 60-årsåldern viskade till mig på japanska: ”Jag tycker inte om japaner.”

Jag blev chockad och förvånad. Jag vände mig om och svarade på japanska: ”Jag är ledsen att du känner så.” Jag undrade vad hon hade upplevt i livet som fått henne att känna så. Vilken skada hade mitt folk gjort mot hennes folk?

I mitt tal under stavskonferensens kvällssession talade jag om Frälsarens försoning och hans stora offer. Jag talade till stavsmedlemmarna om Nephi och hur Herrens Ande tog honom till ett högt berg. Han såg där livets träd, som hans far Lehi hade sett, och han såg Jesusbarnet (se 1 Nephi 11:1–20). Sedan frågade en ängel honom om han visste vad trädet betydde som hans far hade sett i en syn.

Nephi svarade: ”Ja, det är Guds kärlek som utgjuts i människobarnens hjärtan. Därför är den det mest begärliga av allt.” Ängeln tillade: ”Ja, och det mest glädjande för själen” (1 Nephi 11:22–23).

Guds kärlek kan hjälpa oss övervinna alla fördomar och missförstånd. Vi är i sanning Guds barn och vi kan få del av hans kärlek i vår själ om vi önskar det.

Herre, lär mig älska dig och

gå den väg du visat har.

Ge mig kraft att lyfta andra,

att till kärlek vara snar.1

Hjälp mig aldrig döma andra

Utan att ha planerat det började jag prata om min anknytning till folket i Korea. Jag berättade för församlingen att jag hade vuxit upp med nio koreanska kusiner. De kom hem till oss, och mina syskon och jag gick ofta hem till dem. Jag åt koreansk mat och lärde mig koreanska sånger. Min faster gifte sig med en underbar koreansk man. Deras barn växte upp i Japan, i samma stad jag växte upp i.

Mitt i talet bad jag någon att spela piano medan jag sjöng en koreansk folksång tillsammans med president Ho Nam Rhee, den första stavspresidenten i Sydkorea. Sedan bad jag president Rhee hjälpa mig att sjunga den koreanska nationalsången som jag inte hade sjungit sedan jag var liten. Det var länge sedan min koreanske farbror hade lärt mig den, men orden kom tillbaka till mig. Sedan bad jag de församlade att sjunga den med mig. Alla ställde sig upp och sjöng sin vackra nationalsång. Många tårar föll och det var svårt för mig att sjunga. Vi kände en underbar och ljuvlig ande.

Jag sade till medlemmarna i staven att precis som jag älskade mina koreanska kusiner, älskade jag också dem — därför att vi alla är Guds barn, därför att vi alla är bröder och systrar i evangeliet och tack vare Guds kärlek (se 1 Nephi 11:22, 25). Vi kände alla denna eviga kärlek, och nästan alla där grät. Jag sade till dem: ”Jag älskar er som mina bröder och systrar i evangeliet.”

När kvällssessionen var över ställde sig stavsmedlemmarna i en lång kö för att hälsa på mig. Den sista personen i kön var den 60-åriga koreanska systern. Hon kom fram till mig med tårar i ögonen och bad om ursäkt. Herrens Ande var stark. Frälsarens helande vingar lyfte oss alla och en anda av frid rådde bland de församlade. Jag kände mig som ett med dem.

Hjälp mig aldrig döma andra —

är jag själv från synder fri?

Jag vill glömma och förlåta

innan stunden är förbi.

Ditt budskap förändrade mitt tänkesätt

Jag kallades som medlem i de sjuttios kvorum 1977. Sedan dess har jag haft förmånen att besöka hundratals stavar. Efter ett ledarskapsmöte för prästadömet i Taylorsville, Utah, kom en storvuxen man fram till mig och viskade att hans bror hade dödats under andra världskriget och att han hatade det japanska folket. Men efter konferensen kom samme man fram till mig med tårar i ögonen. Han grät av glädje och gav mig en kram därför att jag hade berättat om min omvändelse och min kärlek till Amerika, och det hade berört honom.

Vid ett annat tillfälle kom en syster fram till mig under en stavskonferens i Georgia, USA, och sade att hon hade förlorat sin far under andra världskriget. Men efter mötet sade hon till mig: ”Jag måste be om ursäkt. Eftersom min far dödades av japaner har jag låtit hatet frodas i hjärtat.” Sedan sade hon: ”Du sade att din far också dödades under kriget men att du senare tog emot evangeliet, vilket förändrade ditt liv. Och nu säger du att du älskar oss. Jag skäms över mig själv. Fastän jag föddes in i kyrkan har jag hatat ditt folk ända till denna dag. Men ditt budskap förändrade mitt tänkesätt.”

Jag har haft så många liknande upplevelser. Jag har fått träffa många människor, och tack vare evangeliet kan vi älska och förstå varandra.

All min skuld har tagits bort

Några år senare under en brasafton som hölls efter ett besök till Adam-ondi-Ahman bad den som ansvarade för servicemissionärerna i området mig att berätta om min omvändelse. Jag gjorde det och tackade sedan paren som kommit till brasaftonen för att de förberett sina barn att verka som missionärer och bildligt talat skickat dem till min dörr.

Medan jag skakade hand och gjorde mig redo att gå sade den ansvarige: ”Innan mötet är slut har jag något jag måste erkänna.” Jag minns inte de exakta orden, men i stort sett sade han:

”Som ni vet tjänade jag mitt land som marinsoldat när jag var ung. Jag dödade många japanska soldater under den tiden. Jag trodde att jag hade tjänat mitt land trofast, men under många år, varje gång jag såg människor från Asien, särskilt japaner, drabbades jag av allvarliga depressioner. Ibland kunde jag inte ens leva normalt. Jag pratade med ledare i kyrkan och samtalade om mina känslor med professionella terapeuter.

I dag när jag såg äldste och syster Kikuchi och deras son kom minnena tillbaka. Men sedan lyssnade jag när äldste Kikuchi bar sitt vittnesbörd och berättade om sin omvändelse, sin kärlek till Herren och evangeliet, och om sin kärlek till var och en av oss. Han sade att han hade hatat amerikaner och amerikanska soldater men att evangeliet hade förändrat hans liv genom Herrens helande kraft. När jag hörde det, var det som om jag också hörde Herrens röst säga: ’Det är över. Det är bra nu.”

Han sträckte ut händerna och lyfte dem och sade, med tårar i ögonen: ”All min skuld har tagits bort. Min börda har lyfts bort!”

Han kom fram till mig och kramade mig. Sedan kom våra hustrur fram och vi kramade om varandra och grät.

Jag har lärt mig att Frälsaren kan bota sårade hjärtan, missförstånd och hat om vi ser till hans ord och hans försoning. Han helar oss på samma sätt som han helade israeliterna från ormbetten (se 4 Mos 21:8–9; 1 Nephi 17:41; Alma 33:19–21). Det är ”Guds behagliga ord … som helar den sårade själen” (Jakob 2:8) och det är genom hans sår som vi är helade (se Jes 53:5; Mosiah 14:5).

Jag vill skänka tröst och lindring,

hela varje hjärtesår;

ta min broders hand i kärlek

när hans väg är mörk och svår.

Ni får 10 minuter

Jag föddes i ett litet samhälle på den nordliga ön Hokkaido i Japan. När jag var fem år dödades min far av ett angrepp från en amerikansk ubåt. Som pojke blev jag bitter mot amerikanerna. Jag växte upp så, utan att egentligen veta vad det var som hade orsakat kriget.

När jag tog examen från junior high school var vi fattiga. Mor hade inte råd att skicka mig till en högre utbildning så jag bestämde mig för att börja arbeta för att bekosta min vidareutbildning. Det fanns inget arbete i vår lilla by, men nio timmar hemifrån, i Muroran där mor växte upp, fick jag jobb på en plats där man producerar tofu.

Jag gick upp halv fem varje morgon i Muroran, tillverkade tofu till klockan tolv och levererade sedan tofun till olika affärer till klockan sex på kvällen. Efter arbetet tvättade jag mig, bytte kläder, åt och sprang till min kvällskurs. Jag kom hem igen omkring halv elva och gick och lade mig klockan elva. På grund av mitt utmattande schema gjorde jag snart slut på all min energi och blev sjuk.

Jag bodde hemma hos ägaren till tofubutiken men jag sade upp mig från jobbet och frågade min morbror om jag kunde få bo hos honom så att jag kunde avsluta mitt första år på high school. Jag förblev sjuk, trots medicinerna jag fick. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag blev desperat och kände att jag kanske skulle dö. Jag bad intensivt: ”Om det finns en Gud, vill du välsigna mig så att jag kan bli bra?” Sedan sade jag något som var en aning förmätet: ”Om jag blir frisk vill jag återgälda dig för det.”

Medan jag bodde hos min morbror knackade två utlänningar på dörren tidigt en kväll. De var missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. En av dem, äldste Law - seniorkamraten - hade varit bonde i S:t Anthony i Idaho, USA. Den andre, äldste Porter - en ny äldste - var från Salt Lake City. Det var kallt, regnigt och nästan mörkt och de var redo att åka hem. Men av någon anledning fortsatte de att knacka dörr.

De knackade på min dörr och jag var ensam hemma. Jag öppnade och sade: ”Nej tack.”

De unga männen var ödmjuka och envisa, men jag sade ännu en gång: ”Nej tack.” Och jag tillade: ”Ert folk dödade min far.” Jag var fortfarande bitter.

Men äldsten från Idaho lät sig inte avskräckas utan frågade hur gammal jag var. Jag sade: ”Vad har min ålder med det här att göra? Var snälla och gå.”

Han svarade: ”Jag vill berätta för dig om en pojke i din ålder som såg din himmelske Fader och din Frälsare, Jesus Kristus. Vi vill berätta om den händelsen.” Jag blev alldeles stelfrusen där jag stod i dörren.

Jag sade: ”Ni får 10 minuter.”

De där 10 minuterna berörde mig djupt och förändrade mitt liv. Berättelsen missionärerna återgav var så djup och vacker. Jag fick veta att jag är ett Guds barn och att jag kom från honom. Äldsterna kom varje dag eftersom jag var sjuk.

Under missionärernas lektioner undervisade de mig om återställelsens vackra evangelium. Evangeliet gav mig hopp och livsglädje. Några veckor efter att missionärerna hade knackat på dörren döptes jag.

Herre, lär mig älska alla

så som du mig älskat har.

När du kallar mig att tjäna,

mottag då mitt glada svar:

Herre, lär mig älska alla,

lär mig att följa dig.

Guds helande kraft är magnifik, djup och vacker. Jag tackar honom för hans nåd, hans kärlek och hans mirakulösa, himmelska helbrägdagörelse. Jag tackar honom för att Frälsarens försoning är verklig och att den genom hans nåd ”ger kraft att tvätta bort synder, att bota och att skänka evigt liv”.2

Jag vittnar om att Almas ord till Zeezrom i Mormons bok är sanna: ”Om du tror på Kristi återlösning kan du bli helad” (Alma 15:8).

Slutnoter

  1. ”Lär mig att följa dig”, Psalmer, nr. 150.

  2. L. Tom Perry, ”För själar till mig”, Liahona, maj 2009, s. 110.

Kristus, Tröstaren, av Carl Heinrich Bloch; Kristus helar en blind man, av Sam Lawlor

Detalj från Mose och kopparormen, av Sébastien Bourdon; fotoillustration David Stoker

Detalj från Kristus på korset, av Carl Heinrich Bloch, använd med tillstånd av Frederiksborgs Nationalhistoriska Museum i Hillerød, Danmark; fotoillustration David Stoker