Jag sade ifrån till mina arbetskamrater
Kenneth Hurst, Alabama, USA
En morgon på jobbet sade fabrikscheferna till alla anställda att vi förutom vår timpenning skulle få en bonus för varje produkt vi tillverkade. Ju mer vi producerade desto mer skulle vi tjäna. Det här hände fyra månader innan jag skulle gå ut som missionär, så nu kunde jag tjäna mer pengar för att betala för den tiden.
Produktionen ökade markant och även vår lön. Jag arbetade vid en gummipress som krävde tre man för att köras och varje gång en gummiform kom ut ur inkubatorn och aktiverade den automatiska räknaren såg jag framför mig hur pengarna växte på banken.
Men den nya bonusen uppmuntrade också till fusk. En medarbetare brukade smyga sig in bredvid den automatiska räknaren och peta till spaken några extra gånger och sedan återvända till sin arbetsplats. Jag flinade när jag såg det, skakade på huvudet och fortsatte arbeta. Jag kände att så länge det inte var jag som manipulerade räknaren så var jag fortfarande hederlig.
Men det dröjde inte länge förrän jag insåg att det inte hade någon betydelse vem som drog i räknaren eftersom jag fick lika mycket betalt som de andra i mitt arbetslag. Jag var lika skyldig till att stjäla från företaget som de andra. Skulle jag bekosta min mission med stulna pengar?
Jag oroade mig för vad jag skulle göra. Lönen var ju inte så mycket större. Många skulle säga att det inte var värt att grubbla över, men jag var bekymrad. Jag visste att jag behövde prata med de andra i arbetslaget.
”Skojar du?” sade Bob (namnen har ändrats), den äldste i laget. ”Alla fuskar. Cheferna också. De förväntar sig det.”
Han såg inget fel med det han gjorde. Vad annat kunde jag göra? Även utan manipuleringen med produktionsvolymen var vår press den mest produktiva på vårt skift. Jag hörde ofta andra säga att de önskade att de arbetade i vårt lag.
”Jag kan byta plats med Jack vid den andra pressen”, sade jag till Bob.
”Jag tycker du är idiotisk”, sade han, ”men jag kan jobba med Jack”.
När Jack och jag hade bytt lag påminde Bob mig ofta om hur mycket mer pengar han tjänade än jag. Jag kom att tänka på orden från ”En grundval blev lagd”: ”Ej räds, jag är med dig, nu frimodig var.” Orden hjälpte mig att bortse från Bobs pikar.
Det dröjde inte så länge förrän Bob kom och sade att det inte gick så bra att arbeta med Jack och att laget ville ha mig tillbaka. Jag blev förvånad. Jag sade till Bob att jag kunde komma tillbaka men att det inte fick förekomma något fusk. Han gick med på det. Mitt gamla lag var glada att ha mig tillbaka och det blev inget mer fuskande.
Jag förväntade mig att bli prövad före missionen men jag trodde inte att min ärlighet och mitt mod skulle prövas. Jag är tacksam över att Herren var med mig och gav mig sitt bistånd när jag behövde styrka att göra det som var rätt.1