Aktivitetsdagen var svaret
”Ni får ingen förvissning förrän efter det att er tro har prövats” (Ether 12:6).
Vilken hemsk dag! Jag pratade inte med någon i skolan idag, jag lekte inte med någon på rasterna och jag satt inte bredvid någon på lunchen. Min familj har bott i den här nya staden i två veckor men jag har fortfarande inga vänner!
När jag gick på uppfarten till det nya huset såg jag att min lillasyster lekte med en flicka som bodde på andra sidan vägen. Hon vinkade. ”Hej, Rosa!”
Jag vände på huvudet och svarade inte. Det finns tre flickor som bor på samma gata som är lika gamla som min lillasyster. Hur många av flickorna som bor på vår gata är i min ålder? Inga. Inte en enda!
Jag knuffade in ytterdörren och slängde ryggsäcken på golvet.
”Syster Garcia från Primär ringde för att påminna dig om aktivitetsdagen idag”, sade mamma.
”Jag vill inte gå på aktivitetsdagen”, muttrade jag. ”Jag har precis varit tillsammans med barn jag inte känner hela dagen. Jag vill inte vara med flickor jag inte känner en timme till!” Det kanske är lätt för en del att prata med personer de inte känner men det är det inte för mig.
”Jag vet att det har varit svårt för dig att flytta hit och lämna alla dina vänner”, sade mamma. ”Jag har bett om att vi snart ska få några nya vänner.”
”Jag också”, sade jag. ”Jag ber om det varje kväll, men min himmelske Fader har inte besvarat bönerna än. Det är som om han inte lyssnar.”
Mamma kramade min hand. ”Telefonsamtalet från syster Garcia kanske är ditt svar”, sade hon.
”Hur kan det vara svaret på mina böner?” frågade jag.
”Ibland när vi ber förväntar sig vår himmelske Fader att vi gör något själva för att få svar på våra böner”, sade mamma. ”Det är att visa tro. Vi behöver göra mer än bara be. Ibland behöver vi göra något i tro innan vi får välsignelsen.”
”Kan det vara så?” tänkte jag. ”Kan aktiviteten idag verkligen vara svaret på mina böner?”
Senare frågade mamma om jag ville ha skjuts till aktiviteten. Jag tog ett djupt andetag och nickade. Fastän jag var rädd kändes det som det var det rätta att göra.
Mitt hjärta slog fort när vi kom till kyrkan. Syster Garcia hälsade mig välkommen och ledde mig till en stol vid bordet. Hennes vänliga röst och varma leende fick mig att känna mig bättre till mods.
En flicka på andra sidan bordet tittade på mig. ”Hej, jag heter Teresa”, sade hon. ”Är du ny?”
Jag hade en klump i halsen så jag bara nickade.
”Jag tror jag har sett dig i skolan”, sade Teresa. ”Vilken klass går du i?”
Jag svalde nervöst. ”Fröken Lees klass”, sade jag.
”Jag är i klassen i rummet bredvid!” sade hon.
Vi pratade om våra klasser och våra favoritämnen. Medan vi pratade blev jag förvånad över hur mycket vi hade gemensamt. Vi tyckte båda om att åka rullskridskor!
När mamma hämtade mig efter aktiviteten hoppade jag in i bilen.
”Mamma, får jag leka med min nya vän Teresa?” Jag vinkade åt Teresa och hon vinkade tillbaka.
Mamma tyckte det var en jättebra idé, och resten av kvällen åkte min nya vän och jag rullskridskor uppför och nerför min gata.
Den kvällen när jag knäböjde vid sängen tackade jag min himmelske Fader för att han hade besvarat mina böner. Först var jag rädd för att gå på aktivitetsdagen, men jag är glad att jag gjorde det. Jag är glad att jag var modig nog att göra något i tro.
Illustration Natalie Malan