VÄNNER EMELLAN
Evangeliet gör oss glada
”Vad höra vi nu i detta evangelium vi mottagit? ’En glad röst!’” (L&F 128:19)
Jag växte upp på Tahiti. Min mamma och pappa blev medlemmar i kyrkan när jag var barn, men jag själv döptes inte då. När jag var 11 år gick jag till Primär en onsdagseftermiddag. Vi satt på en matta under ett mangoträd medan primärläraren återgav berättelsen om den första synen. När hon talade började mitt hjärta slå fortare. Jag hade en stark känsla av att Joseph Smiths första syn var verklig och att han var en sann profet. Efter den andliga upplevelsen sade jag till mina föräldrar: ”Jag har ett vittnesbörd och jag vill bli döpt.”
Från den dagen jag döptes tills jag tog studenten var jag den enda medlemmen i kyrkan på min skola. Mina klasskamrater brukade säga: ”Du röker inte? Du dricker inte? Du är ingen man; du är en mes!”
I slutet av ett skolår på high school tog några av mina klasskamrater med sig alkohol till en fest. De tog tag i mig, höll ner mig och försökte hälla champagne i min mun. De ville inte göra mig illa, de ville bara driva med mig. Som tur var kunde jag ta mig därifrån. Jag har aldrig ångrat att jag har följt visdomsordet. Några av mina klasskamrater har dött sedan den tiden, men jag är tacksam att jag fortfarande lever, har hälsan och försöker tjäna Herren.
En av mina klasskamrater blev mycket rik som vuxen. En gång sade han till mig: ”Jag beundrar dig. Min familj har pengar, men vi är inte lika lyckliga som du är.” Jag kände att det var en komplimang till alla medlemmar i kyrkan. Han kunde se att vi blir glada av att leva efter evangeliet.
Jag verkade som president för Fijimissionen Suva. En dag på ön Kiribati promenerade jag med två äldster när en man kom fram till oss. Han var full. Jag ville få bort honom, men han såg min namnbricka och sade mitt namn. ”President Tefan, jag vill att du och dina missionärer kommer hem till mig på middag.”
Jag tänkte: ”Oj då, han vet nog inte vad det är han gör.” Jag vände mig mot äldsterna och frågade: ”Hur känner ni? Vill ni tacka ja till denna inbjudan?” De sade att de ville gå dit. Jag kände mig manad att tacka ja till hans inbjudan.
Följande kväll blev vi bjudna på en god kinesisk måltid – kyckling, fisk, annat kött och nudlar. Missionärerna var glada eftersom det var lite variation från deras dagliga meny som bestod av fisk och ris. När middagen var över tackade jag mannen och sade: ”Nu har jag en gåva som jag skulle vilja ge dig. Skulle du vilja att dessa missionärer undervisade dig om Jesu Kristi evangelium?”
Han sade att han inte var intresserad men att missionärerna kunde komma och undervisa hans hustru och artonårige son. Tre månader senare döptes den artonårige sonen. Ett år senare döptes hustrun, och hennes make började komma till kyrkan. Han bad mig om en välsignelse så att han skulle kunna sluta röka och dricka alkohol, och han kunde sluta. Sista gången jag besökte familjen hade sonen kommit in på Brigham Young-universitetet – Hawaii och fått ett heltäckande stipendium. Han hade också fått en missionskallelse till Hongkong.
När jag tänker tillbaka på mina upplevelser tillsammans med den familjen är jag glad att jag inte försökte avvisa den ”onyktra mannen” utan följde Andens maning att tacka ja till hans middagsinbjudan, öppna min mun, och fråga om han ville lyssna till evangeliet.
Jag uppmanar er barn att öppna er mun – inbjud era vänner till kyrkan och att lära sig om evangeliet. Man vet aldrig vilka underverk som kan komma av det.