”Inga mormoner välkomna”
Vi hade precis flyttat till en litet samhälle på landet där det inte bodde så många medlemmar i kyrkan. Vår lilla gren var en vänlig, sammansvetsad grupp, och vi gladde oss åt varje sabbatsdag och möjligheten att komma till kyrkan. Vårt enda orosmoment var våra barn som inte hade så många lekkamrater i sin ålder i vår gren. Min make och jag bestämde oss för att se vilka möjligheter det fanns för barnen att få vänner utanför kyrkan, så att de kunde ha nya vänner och lära känna personer med andra trosuppfattningar.
Men mina förhoppningar grusades när en barngrupp på orten informerade mig om att vi inte var välkomna i deras grupp eftersom vi var ”mormoner”. Jag hade tillhört liknande grupper i andra områden där det inte fanns så många medlemmar i kyrkan och religionen hade aldrig varit något problem förut. Jag försäkrade ledarna för gruppen om att jag inte skulle försöka predika eller tvinga min religion på någon. Min familj och jag ville bara få vänner och träffa nya människor. Men de stod fast vid sitt beslut och lät oss inte komma med.
Jag bestämde mig för att vara snäll, kristuslik och vänlig mot människorna i samhället så att de skulle se att medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är bra människor. Vi började bjuda hem andra barn för att leka med våra barn, vi bjöd hem grannfamiljer på middag och besökte andra i ett försök att lära känna invånarna. Jag läste konferenstal, artiklar i kyrkans tidningar och skriftställen som handlade om vänskap, vänlighet och om att tjäna andra. Sedan arbetade jag på att tillämpa dessa principer i mitt liv. Jag visste att om jag kunde visa invånarna i samhället hur vänlig och kärleksfull en sista dagars helig familj kan vara så skulle den här gruppen säkert acceptera oss med tiden.
Men tiden gick och fastän vi hade varit vänliga mot ledarna i denna sociala grupp så höll de ändå fast vid uppfattningen att inga mormoner var välkomna.
Då beslutade jag mig för att fortsätta vara en god granne och vara vänlig mot alla i samhället, men jag bestämde mig också för att jag skulle söka upp en liknande social grupp i ett grannsamhälle. Men också där fick jag veta att sista dagars heliga inte kunde gå med i gruppen. Vid det laget var jag så frustrerad att jag ville gråta. Vad var det för fel med folket i dessa två samhällen? Kunde de inte se att vi var en vänlig, trevlig familj?
Jag bad om att Anden skulle vägleda mig och hjälpa mig vara så vänlig och kristuslik som möjligt. Jag bad om att de som kände mig skulle känna i sitt hjärta att vi var bra människor. Jag bad om att de skulle uppleva en förändring i hjärtat som skulle göra att de accepterade oss. Men det kändes ändå inte som om mina böner besvarades. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte få deras hjärtan att vekna.
Så en kväll fick jag ett telefonsamtal som krossade mina förhoppningar helt och hållet. Ledarna för gruppen ringde och talade ännu en gång om för mig att min familj inte var välkommen i deras grupp. De var oroliga för att vi kanske förväntade oss att få gå med i framtiden eftersom vi hade fått så många vänner i samhället. De sade många sårande saker och jag grät med brustet hjärta. Alla middagar, tjänandeprojekt, kakor och samtal på trottoaren hade inte betytt något för dessa människor. Vad hade jag gjort för fel?
Den kvällen uppsände jag en innerlig och uppriktig vädjan om hjälp för att kunna bemöta dem som hade så starka känslor mot kyrkan. Jag tyckte att jag hade förtjänat deras gillande på grund av mina ansträngningar, och förklarade detta för min Fader i himlen.
Svaret var tydligare än någon ingivelse jag hade fått på ett bra tag: ”Följ Kristus.”
Först blev jag förvirrad. ”Ja”, tänkte jag, ”men det gör jag ju redan.” Kakorna, vänskapen, hjälpen som jag gett – jag var så kristuslik som jag kunde. Men ändå var det den enda ingivelsen jag fick: ”Följ Kristus.”
Då insåg jag att när jag inriktar mig på att följa Kristus så blir jag inte lika påverkad av andra människors åsikter. Jag tjänar dem därför att det är rätt och inte för att det ska hjälpa min image som medlem i kyrkan. Jag är vänlig och en god granne därför att jag känner mig vänlig och som en god granne, inte för att jag har någon egoistisk anledning till att vara vänlig.
”Följ Kristus” har blivit mitt motto när jag blir bekymrad över personer som inte tycker om oss på grund av vår tro. Nu känner jag glädje när jag tjänar andra oavsett vilken reaktion de har på min vänlighet, och jag blir välsignad för det. Jag kom inte till jorden för att vinna andras godkännande. Jag kom hit för att förbereda mig för att komma tillbaka till min Fader i himlen, och det enda sättet att komma dit är att följa Frälsaren.