Förbli omvänd
Jag började som icketroende, men allt det ändrades när jag fick veta att evangeliet är sant.
I hela mitt liv hade jag fått lära mig att det inte finns någon Gud. Jag hade ingen aning om att det skulle förändras när jag ansökte om att bli utbytesstudent på high school i USA som representant för Tjeckien. När jag fyllde i ansökningsblanketten fanns följande fråga: ”Vilken är din religiösa tillhörighet?” Jag visste att de flesta amerikanarna var kristna, så det var det jag skrev. Men jag var icketroende.
Förväntansfullt motsåg jag svaret på min ansökan. Var skulle jag bo?
Jag fick bo hos familjen Grant och Jewel Hodson, sista dagars heliga från Utah. Var ligger Utah? Mormoner? Vilka är de? Jag läste om Utah i olika böcker, och jag läste också om mormonerna. I böckerna stod det hemska saker om kyrkan och särskilt om Joseph Smith. Sista kvällen hemma grät jag. Jag var livrädd.
Min mamma försäkrade mig om att allt skulle gå bra, och om jag inte tyckte om familjen eller Utah så kunde jag komma hem eller byta familj.
När jag anlände till Utah kom Emily, en av döttrarna, och hämtade mig. Hon var 16 år, hade normala fritidskläder på sig, och hon var verkligen trevlig. Jag tänkte: ”Oj! Det kanske inte blir så farligt trots allt!” Hela familjen var hjärtlig och välkomnande.
Det blev en ganska stor kulturell anpassning. Jag såg hur min värdfamilj höll bön före varje måltid och innan de gick till sängs. De drack inte alkohol eller rökte cigaretter. De levde ett moraliskt liv. Allt var helt tvärt emot hur tonåringarna som jag kände levde.
Och det verkade som om nästan alla jag träffade var sista dagars heliga. Jag imponerades av hur dessa människor när de talade om sin kyrka sade ”jag vet” , inte ”jag tror”. Jag hade aldrig tidigare hört en sådan övertygelse i religiösa uttalanden. Om dessa människor kunde veta, resonerade jag, så måste det också finnas ett sätt för mig att få veta. Jag var en sådan person som måste veta, för om jag accepterade kyrkans lärdomar så skulle jag behöva ändra min livsstil och mina framtida planer.
Med en stark önskan att själv få veta om kyrkan är sann betraktade jag min värdfamiljs exempel. De försökte inte påverka mig, men det sätt de levde på gjorde att jag ville veta vad som låg bakom deras handlingar. Jag hade aldrig tidigare sett en sådan tro.
Jag hörde en ledare i kyrkan säga: ”Människor kommer att vilja lära känna Kristus därför att de känner er.” Jag ville lära känna Kristus därför att jag kände familjen Hodson. De var ett stort exempel för mig på hur en familj ska leva.
Jag började be. Jag bad i tre veckor men inget hände. Jag kände mig lite missmodig. Jag tänkte att jag kanske inte var värdig att känna Guds kärlek.
Samma vecka bestämde jag mig för att vara med på familjen Hodsons traditionella vittnesbördsmöte som de höll första söndagen i månaden. Jewel, mamman, frågade mig om jag ville säga något. Jag sade: ”Javisst.” Men jag tänkte: ”Vad ska jag säga?”
Eftersom alla hade uttryckt tacksamhet för något så tänkte jag att jag i alla fall kunde uttrycka min uppskattning till familjen Hodson för allt de hade gjort för mig. De hade haft så stort tålamod med mig. De behandlade mig som sin egen dotter och hade aldrig försökt pressa mig till att göra något. Jag skulle uttrycka min uppriktiga tacksamhet.
Jag var den sista som skulle säga något. Jag ställde mig upp och började säga hur tacksam jag var för deras vänlighet och tålamod och för deras önskan att undervisa mig om Gud. Plötsligt kom en stark, överväldigande känsla över mig. Språkbarriären var borta. Jag hade inga problem att prata engelska. Jag kunde prata flytande för första gången! Jag hade aldrig känt något liknande tidigare. Jag sade det jag blev inspirerad att säga. Det var en sådan varm, underbar känsla. Jag blev tyst undervisad: ”Du vet att det du säger är sant. Du vet att jag finns. Du vet.”
Och jag visste verkligen! Jag satte mig ner med tårar i ögonen. Jag tänkte: ”Vad var det?” Som om min värdmamma hade hört min fråga, sade hon tyst: ”Det du känner är Anden.” Allt jag kunde tänka var ”Wow! Det är sant!”
Med mina föräldrars tillåtelse bad jag min värdpappa döpa mig in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det var en lycklig dag för mig. Jag kände mig så ren och ny! Förutom min värdfamilj omringades jag av många medlemmar från församlingen som hade kommit för att stödja mig. Det uppskattade jag verkligen.
När jag återvände till Tjeckien från Utah var jag den enda medlemmen i kyrkan, inte bara i min hemort Chrastava (8 000 invånare), utan också i Liberec (120 000 invånare), en stad omkring en mil bort från Chrastava. Jag arbetade som hotellreceptionist och undervisade engelska på ett privat gymnasium. Jag försökte desperat finna min plats hemma. Jag var nära att ge upp. Men jag fortsatte att knäböja varje kväll och be om ett underverk som skulle befria mig från mitt missmod. Jag försökte också verkligen att hålla mig borta från gamla vanor och vänner.
Till slut blev mina böner besvarade. Missionärerna kom till Liberec där jag undervisade. (Jag fick senare veta att broder Hodson hade kontaktat missionspresidenten för Tjeckien och berättat för honom om mig. Nu finns det en växande gren med omkring 40 medlemmar i min hemort.)
Sedan dess har jag studerat vid Brigham Young-universitetet – Idaho och tagit en examen i konst vid BYU – Hawaii. En av höjdpunkterna på BYU – Hawaii var att få spela i volleybollaget. Mitt vittnesbörd stärktes på det speciella universitetet.
Jag har nu återvänt till mitt hem i Tjeckien. Jag vill sprida evangeliets budskap. Först tyckte min pappa och mamma att jag var helt galen som omvände mig. Nu stöttar de mig helt och hållet och är tacksamma för min utbildning.
Kanske kan jag också ha ett inflytande som konstlärare. Människorna här behöver evangeliet och de behöver konst. Jag önskar att de visste vad jag vet. Jag vill undervisa dem om den sanna lycksalighetsplanen. Jag vet att min himmelske Fader vill att mitt folk ska ha evangeliet och allt det verkligt goda i livet. Jag vet att min himmelske Fader älskar mig och hjälper mig att göra mitt bästa, trots mina ofullkomligheter. Jag har en fortsatt önskan att alltid vägledas av honom.
Vaclava Svobodova är medlem i Liberecs gren, Prags distrikt, Tjeckien.