Det heliga kallet att tjäna
När man utför sina plikter får man en känsla av glädje och frid.
Jag vill välkomna dem som har kallats till nya uppgifter på denna konferens och uttrycka mitt hjärtliga tack till dem som hedervärt har avlösts från sitt tjänande. Verket går framåt. Vi älskar var och en av er.
Mina kära bröder, det är en ära för mig att få tala till er i kväll. Vad härligt det är att se detta storslagna konferenscenter fullsatt med unga och gamla som bär Guds prästadöme. Och insikten om att liknande skaror är samlade runt om i världen ger mig en överväldigande känsla av ansvar. Jag ber att Herrens inspiration ska leda mina tankar och inspirera mina ord.
President Joseph F Smith sade följande om prästadömet. Han sade: ”Det heliga prästadömet är den myndighet som Gud delegerat till människor, varigenom de kan uttala Guds vilja … Prästadömet är heligt, och det måste helgas av folket. Det bör hedras och respekteras av dem, vilka som än innehar det.”1
Prästadömets ed och förbund gäller oss alla. För dem som bär melkisedekska prästadömet är det ett tillkännagivande om kravet att vi ska vara trofasta och lydiga mot Guds lagar och ära de kallelser vi får. För dem som bär aronska prästadömet är det ett uttalande om kommande plikter och ansvar, så att de kan förbereda sig här och nu.
President Marion G Romney, före detta medlem i första presidentskapet, sade: ”Alla som bär det melkisedekska prästadömet bör flitigt och allvarligt hörsamma innebörden i prästadömets ed och förbund som de har tagit emot. Försummelse att åtlyda skyldigheterna som ålagts oss i detta kommer förvisso att föra med sig besvikelser, sorg och lidande.”2
Och president Spencer W Kimball sade: ”Man bryter prästadömets förbund genom att överträda buden — men också genom att åsidosätta sina plikter. För att bryta detta förbund krävs med andra ord bara att man inte gör någonting.”3
En berömd präst sade: ”Människor arbetar hårt för pengar. De arbetar ännu hårdare för andra människor. Men människor arbetar allra hårdast när de är hängivna en viss sak … Plikten utförs aldrig värdigt förrän den utförs av den som med glädje skulle göra mer om han bara kunde.”4
När man utför sina plikter får man en känsla av glädje och frid. Poeten skrev:
Jag sov och drömde att livet var glädje.
Jag vaknade och såg att livet var plikt.
Jag arbetade och insåg —
att plikten var glädje.5
Plikten kan kalla oss i tysthet när vi som bär prästadömet utför de uppgifter vi får. President George Albert Smith, denne försynte men ändå effektive ledare, förklarade: ”Er första plikt är att ta reda på vad Herren önskar och sedan, genom kraften och styrkan i ert heliga prästadöme, hedra er kallelse i era medarbetares närvaro … så att folket gärna vill följa er.” 6
Vad innebär det att ära en kallelse? Det betyder att höja dess värdighet och dess betydelse, att göra den hedervärd och lovvärd i alla människors ögon, att förstora och stärka den, att låta andra se himlens ljus lysa genom den.
Och hur ärar man en kallelse? Helt enkelt genom att utföra det tjänande som tillhör den. En äldste ärar den kallelse han ordinerats till som äldste genom att lära sig vilka plikter han har som äldste och sedan utföra dem. Som det är för en äldste, är det också för en diakon, en lärare, en präst, en biskop och alla som innehar ett ämbete i prästadömet.
Diktaren och författaren Robert Louis Stevenson påminde oss: ”Jag vet vad nöje är, för jag har arbetat hårt.”
Bröder, låt oss minnas kung Benjamins råd: ”När I stån i edra medmänniskors tjänst, [ären] I blott … i eder Guds tjänst.”7
Låt oss nå ut till och rädda dem som behöver vår hjälp och lyfta dem till den högre och bättre vägen. Låt oss koncentrera våra tankar på de behov som prästadömsbärare och deras hustrur och barn har som avvikit från aktivitetens väg. Må vi lyssna till det outtalade budskapet ur deras hjärtan. Ni kommer att känna igen det: ”Led mig, stöd mig, gå bredvid mig, så att jag en dag återvända kan till Gud, om jag har lytt hans lag.”8
Aktivering är ingen uppgift för lättingar eller dagdrömmare. Barn växer, föräldrar åldras och tiden väntar inte på någon. Skjut aldrig upp en ingivelse, utan handla, så kommer Herren att öppna vägen.
Ofta krävs den himmelska dygden tålamod. När jag var biskop kände jag mig en dag manad att hälsa på en man vars hustru och barn i viss mån var aktiva. Men mannen hade aldrig låtit sig påverkas. Det var en het sommardag när jag knackade på Harold G Gallachers ytterdörr. Jag kunde se att broder Gallacher satt i sin stol och läste dagstidningen. ”Vem är det?” frågade han, utan att titta upp.
”Din biskop”, svarade jag. ”Jag har kommit för att lära känna dig och för att be dig att följa med din familj till mötena.”
”Nej, jag är upptagen”, var det hånfulla svaret. Han tittade aldrig upp. Jag tackade honom för att ha lyssnat och gick därifrån.
Familjen Gallacher flyttade till Kalifornien en kort tid senare. Åren gick. En dag, nu som medlem i de tolv apostlarnas kvorum, satt jag och arbetade på mitt kontor när min sekreterare ringde och sade: ”En broder Gallacher som förr bodde i din församling är här på mitt kontor och vill tala med dig.”
Jag svarade: ”Fråga honom om han heter Harold G Gallacher och bodde med sin familj på Vissing Place på West Temple och Fifth South.”
Hon sade: ”Det är han.”
Jag bad henne att skicka in honom till mig. Vi hade en trevlig pratstund tillsammans om hans familj. Han sade: ”Jag har kommit för att be om ursäkt för att jag inte reste mig ur stolen och släppte in dig den där sommardagen för många år sedan.” Jag frågade om han var aktiv i kyrkan. Med ett leende svarade han: ”Jag är rådgivare i min församlings biskopsråd. Din inbjudan att komma till kyrkan och mitt negativa svar förföljde mig så mycket att jag bestämde mig för att göra något åt saken.”
Harold och jag träffades många gånger innan han gick bort. Broder och syster Gallacher och deras barn har haft många kallelser i kyrkan.
President Stephen L Richards, som verkade som rådgivare till president David O McKay, förklarade: ”Prästadömet definieras vanligen som ’Guds kraft delegerad till människan’.” Han fortsatte: ”Denna definition tycker jag är riktig. Men av praktiska skäl definierar jag gärna prästadömet som tjänande och kallar det ofta ’den fullkomliga planen för tjänande’ … Det är ett redskap för tjänande … och den man som låter bli att använda det kan komma att förlora det, för genom uppenbarelse har vi tydligt och klart fått veta att den som försummar prästadömet ’skall icke anses värdig att behållas’.”9
I januari hade jag förmånen att bevittna en omfattande handling av tjänande i en kvinnas liv som hade bott i min församling när jag verkade som biskop där för många år sedan. Hon heter Adele och hon och hennes två vuxna döttrar — en av dem är handikappad — har i många år bott i området Rose Park i Saltsjödalen. Adele, som är änka, har kämpat med ekonomin och hennes liv har ofta varit svårt.
Jag hade blivit uppringd av en person som arbetade med projektet Gingerbread House, och som inbjöd mig att närvara vid avtäckningen av Adeles hus, som blivit renoverat på drygt tre dagar och nätter av många vänliga och generösa personer som alla arbetade frivilligt med material som donerats av många lokala affärsföretag. Under de dagar som Adeles hem renoverades, hade hon och hennes två döttrar inhysts i en stad någon mil därifrån där de själva blivit mycket väl omhändertagna.
Jag var närvarande när limousinen kom körande med Adele och hennes döttrar. Gruppen som stod och väntade på dem inkluderade inte bara släkt och vänner utan också många av de hantverkare som arbetat dag och natt på projektet. Det var tydligt att de var nöjda med resultatet och ivrigt väntade på att få se Adeles och hennes döttrars reaktion.
Kvinnorna steg ur bilen med förbundna ögon. Så spännande det var när ögonbindeln togs bort och Adele och hennes döttrar vände sig om och fick se sitt nya hem. De var helt förstummade av det storslagna arbete som gjorts, som innefattade en ombyggnad av framsidan, en tillbyggnad samt ett nytt yttertak. Utsidan såg ny och perfekt ut. De kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Jag följde med Adele och de andra när vi gick in i huset och förundrades över allt som gjorts för att försköna och förbättra interiören. Väggarna hade målats om och nya golvmattor hade lagts. Vi såg nya möbler, nya gardiner, nya draperier. Köksskåpen hade bytts ut och både köksbänkar och köksredskap var nya. Hela huset hade gjorts om uppifrån och ner, alla rum var skinande rena och vackra. Adele och hennes döttrar var bokstavligen överväldigade. Men lika gripande och rörande var det att se ansiktsuttrycken på dem som arbetat så frenetiskt för att renovera huset. Tårar vällde fram i deras ögon när de bevittnade den glädje som de åstadkommit i Adeles och hennes döttrars liv. Det var inte bara en änkas börda som gjorts lättare, detta tjänande hade också haft en inverkan på oräkneliga andra. Alla blev bättre människor för att de arbetat med detta projekt.
President Harold B Lee, en av kyrkans stora lärare, gav följande lättförstådda råd om prästadömet: Han sade: ”Ni förstår att när man blir prästadömsbärare blir man Herrens ombud. Vi bör betrakta vår kallelse som att vi går Herrens ärenden.”10
Nu är kanske en del av er blyga eller tycker ni är för otillräckliga för att svara ja på en kallelse. Kom ihåg att det här verket inte bara är ert och mitt. Det är Herrens verk och när vi går Herrens ärenden är vi berättigade till Herrens hjälp. Kom ihåg att Herren formar vår rygg så att vi kan bära den börda som läggs på den.
Medan det formella klassrummet kan verka skrämmande ibland, äger en del av den mest effektiva undervisningen rum utanför kapellet eller klassrummet. Jag kommer så väl ihåg att under våren för några år sedan såg medlemmar i min och en närliggande församling, som bar det aronska prästadömet, med iver fram emot en årsutflykt till minne av återställelsen av aronska prästadömet. På den här årsutflykten reste vi med buss 15 mil norrut till kyrkogården i Clarkston, Utah. I den tysta och vackra omgivningen där samlade vi ungdomarna runt Martin Harris grav, ett av de tre vittnena till Mormons bok. Medan vi stod runt den vackra granitpelaren som markerar hans grav, berättade äldste Glen L Rudd, som då var biskop för den andra församlingen, om Martin Harris liv och läste från Mormons bok dennes vittnesbörd samt Oliver Cowderys och David Whitmers. De unga männen lyssnade med stor uppmärksamhet, då de insåg att de befann sig vid gravplatsen för en man som hade sett en ängel och som med egna ögon fått se plåtarna. De rörde vördnadsfullt vid granitpelaren vid graven och begrundade orden de hade hört och känslorna de hade haft.
Sedan gick vi en kort bit bort till en pionjärgrav. På gravstenen var namnet John P Malmberg inristat samt en vers:
Ett ljus i vårt hem har slocknat.
En röst vi älskade har tystnat.
En vrå i vårt hjärta
förblir tom.
Vi talade med pojkarna om uppoffringar, om hängivenhet åt sanningen. Denna gravsten undervisade oss om både plikt, heder, tjänande och kärlek. I minnet ser jag hur pojkarna tog fram sina näsdukar för att torka bort en tår. Ännu kan jag höra snyftningarna som vittnade om att hjärtan vidrörts och förpliktelser ingåtts. Jag tror att var och en av dem hade beslutat sig för att bli en pionjär — en som går före, som visar andra vägen.
Hela gruppen gick sedan till en park i närheten där alla njöt av en picknick. Innan vi for hem stannade vi på platsen runt det vackra templet i Logan. Det var en varm dag. Jag föreslog pojkarna att de skulle sträcka ut sig på den vidsträckta gräsmattan och se upp i den blå himlen, där vita, böljande moln seglade förbi i den friska vinden. Vi beundrade skönheten i detta storslagna pionjärtempel. Vi talade om heliga förordningar och eviga förbund. Lärdomar togs emot. Hjärtan vidrördes. Förbund och löften blev mycket mer än bara ord. En önskan att bli värdig att komma till templet tog plats i dessa ungdomliga hjärtan. Tankarna vändes till Mästaren. Hans närhet förnams. Hans milda inbjudan: ”Följ mig”, hördes och kändes.
Till alla som villigt hörsammar det heliga kallet att tjäna kommer löftet: ”Jag, Herren, är barmhärtig och nådig mot dem som frukta mig och fröjdar mig över att ära dem som tjäna mig i rättfärdighet och sanning intill änden. Deras belöning skall bliva stor och deras härlighet evig.”11
Min uppriktiga bön är att vi alla ska kvalificera oss för detta gudomliga löfte, i Jesu Kristi, vår Frälsares, namn, amen.