Beständiga sanningar i en tid av förändring
Vi som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga måste strida mot de faror som omger oss och vår familj.
Mina kära bröder och systrar, både ni som är här och som samlats runt om i världen, jag söker ert stöd i era böner och er tro när jag står inför er idag med uppdraget och förmånen att tala till er.
Låt mig börja med att berömma er alla. I denna prövande värld är kyrkans ungdomar bättre än någonsin. Våra medlemmars tro, tjänande och handlingar är lovvärda. Vi är ett bedjande och troende folk, som alltid strävar efter att vara redbara och ärliga. Vi tar hand om varandra. Vi söker visa kärlek till vår nästa.
Men för att vi inte ska bli alltför nöjda, låt mig citera från 2 Nephi i Mormons bok.
”På den dagen … lugnar … och invaggar [djävulen dem] i köttslig ro, så att de säga: Allt är väl i Sion, ja, Sion trives, allt är väl. På så sätt bedrager djävulen deras själar.”1
Någon har sagt att självbelåtenhetens träd har många grenar, och varje vår blommar det igen.
Vi har inte råd att vara alltför nöjda. Vi lever i svåra tider, tidens tecken finns omkring oss. Vi är mycket medvetna om de negativa inflytanden i vårt samhälle som förföljer familjen. Teveprogram och filmer visar världsliga och omoraliska hjältar och hjältinnor och söker att göra skådespelare till förebilder, trots att de lever allt annat än exemplariska liv. Varför följa en blind vägvisare? Radion överöser oss med nedbrytande musik med grova texter, farliga inviter och som beskriver nästan varje slags ondska man kan föreställa sig.
Vi som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga måste strida mot de faror som omger oss och vår familj. För att hjälpa oss med detta lägger jag fram flera förslag, och några exempel från mitt eget liv.
Jag börjar med familjens hemafton. Vi har inte råd att bortse från detta gudomligt inspirerade program. Det kan ge andlig tillväxt till varje person i familjen och hjälpa dem stå emot frestelserna som finns överallt. Det vi lär oss i hemmet formar vår karaktär. Som president Gordon B Hinckley och hans föregångare har sagt: ”Hemmet är grunden till ett rättfärdigt liv, och inget annat kan ta dess plats eller fylla dess viktiga funktion.”2
Dr Glenn J Doman, känd författare och medicinsk expert, skrev: ”Det nyfödda barnet är nästan en exakt kopia av en tom dator, men bättre än en dator på nästan alla sätt … Vad som läggs in i barnets [sinne] under de första åtta åren av dess liv kommer troligtvis att stanna kvar där … Om du lägger felaktig information i dess [sinne] under denna period, är det oerhört svårt att utplåna den.” Dr Doman tillade att den mest mottagliga åldern i en persons liv är när hon är två eller tre år gammal.”3
Jag tycker om följande tanke: ”Ditt sinne är som ett förråd, och du fyller på hyllorna.” Låt oss försäkra oss om att våra och våra familjemedlemmars förrådshyllor fylls med sådant som skänker trygghet till vår själ och gör det möjligt för oss att återvända till vår Fader i himlen. Sådana hyllor fylls av kunskap om evangeliet, tro, bön, kärlek, tjänande, lydnad, exempel och vänlighet.
Nu vill jag tala om skulder. Detta är en tid när lånen frodas, när mängder av kreditkortserbjudanden dimper ner i brevlådan varje vecka. De erbjuder oftast en mycket låg ränta, under en kort period, men det man inte alltid inser är att efter den perioden ökar räntan dramatiskt. Låt mig återge ett uttalande av president J Reuben Clark Jr, som för många år sedan tillhörde första presidentskapet. Dess sanning är tidlös. Han sade:
”Det är en fastställd regel i världens all finans och ekonomi att ränta krävs på lånade pengar …
Räntan sover aldrig eller insjuknar eller dör, den läggs aldrig in på sjukhus, den arbetar på söndagar och helgdagar, den tar aldrig semester, den gör aldrig besök eller resor, den roar sig aldrig, den blir aldrig arbetslös eller friställd, den arbetar aldrig med förkortad arbetstid … När du väl är skuldsatt är räntan ditt sällskap varje minut både natt och dag, du kan inte undvika eller fly undan från den, du kan inte skicka bort den, den ger inte efter för vare sig böner, krav eller befallningar, och närhelst du kommer i vägen för den eller korsar dess kurs eller misslyckas med att tillgodose dess krav, så krossar den dig.”4
Mina bröder och systrar, jag förfäras när jag ser eller hör reklam som rekommenderar lån med huset som säkerhet. Det är ännu en inteckning på huset. Reklamen för sådana lån är framtagen för att fresta oss att låna mer för att ha mer. Vad som aldrig nämns är det faktum att om man misslyckas med att betala den ”andra” inteckningen så kan man bli av med sitt hem.
Undvik filosofin och ursäkten att gårdagens lyx är dagens nödtorft. De är inte nödvändiga om vi inte gör dem till det. Många av våra unga par idag vill börja sitt liv tillsammans med flera bilar och det sortens hem som deras föräldrar slet i hela sitt liv för att uppnå. Så drar de på sig långsiktiga skulder baserade på två inkomster. Kanske upptäcker de för sent att när saker och ting ändras, när kvinnor får barn, sjukdom drabbar familjen, jobbet går om intet, naturkatastrofer eller annat inträffar, så kan de inte längre klara amorteringarna, som är baserade på två inkomster.
Det är ytterst viktigt att vi lever inom ramen för vår inkomst.
Jag har också känt mig manad att tala till mödrar, fäder, söner och döttrar.
Till varje mor, varje far, säger jag: Lyssna på era barn. Kommunikation är så viktig i dagens stressiga värld. Ta er tid till att lyssna. Och ni barn, tala med er mor och far. Det kan vara svårt att förstå, men era föräldrar har upplevt många av de utmaningar ni står inför idag. Ofta är det lättare för dem att se helheten än det är för er. De ber för er dagligen och har rätt att få inspiration från vår himmelske Fader så att de kan ge er råd och vägledning.
Mödrar, dela hushållets ansvar. Det är ofta enklare för er att göra allt själv än att övertyga era barn om att de borde hjälpa till, men det är ytterst viktigt att de lär sig ta sin del av ansvaret.
Fäder, jag råder er att visa kärlek och vänlighet mot er hustru. Visa tålamod mot era barn. Skäm inte bort dem för mycket, de måste lära sig att stå på egna ben i denna värld.
Jag uppmanar er att finnas till hands för era barn. Jag har hört att ingen man, när döden nalkas, någonsin har sagt att han önskade att han tillbringat mer tid på kontoret.
Jag älskar följande exempel från en artikel med titeln ”En dag på stranden” av Arthur Gordon. Han sade:
”När jag var omkring 13 år och min bror 10, hade far lovat att ta med oss på cirkus. Men vid lunchtiden kom ett telefonsamtal: Han var tvungen att ta itu med något brådskande på kontoret. Vi förberedde oss på besvikelsen. Men så hörde vi honom säga: ’Nej, jag kommer inte. Det får vänta.’
När han kom tillbaks till bordet, log mor. ’Cirkusen kommer tillbaks, vet du’, sade hon.
’Jag vet’, sade far, ’men det gör inte barndomen’.”5
Mina bröder och systrar, tiden med era barn är så kort. Skjut inte upp tiden tillsammans med dem. Någon uttryckte det på följande sätt: Om vi endast lever för morgondagen, har vi många tomma gårdagar i dag.6
Föräldrar, hjälp era barn att sätta upp mål för skola och karriär. Hjälp era söner att lära sig uppföra sig väl mot och respektera kvinnor och barn.
President Hinckley sade: ”Så som vi fostrar en ny generation, så kommer världen att bli om några få år. Om ni är oroade inför framtiden, se då till att fostra era barn.”7
Aposteln Paulus ord till sin älskade Timoteus kan tillämpas väl på detta: ”Var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet.”8
Föräldrar, lev på ett sådant sätt att era barn kan se upp till er och vilja följa ert exempel.
Jag uppmanar alla familjer: Forska i er släkthistoria. Det är viktigt att vi känner, så långt det är möjligt, våra förfäder. Vi upptäcker något om oss själva när vi lär oss om våra förfäder.
När jag var liten hörde jag berättelsen om förfäder till mig som hette Miller. Under våren 1848 blev min mormors morföräldrar Charles Stewart Miller och Mary McGowan Miller medlemmar i kyrkan i sitt hemland Skottland. De lämnade sitt hem i Rutherglen i Skottland och reste över Atlanten. De anlände till hamnstaden New Orleans och färdades uppför Mississippifloden till S:t Louis i Missouri tillsammans med en grupp medlemmar. De kom fram 1849. Margaret, ett av deras elva barn, är min mormors mor.
När familjen anlänt till S:t Louis och arbetade för att samla ihop tillräckligt med pengar för att kunna resa till Saltsjödalen, drabbades området av kolera. Familjen Miller drabbades hårt. Inom två veckor dog mor, far och två av deras söner. Min mormors mor Margaret Miller var 13 år gammal.
På grund av alla dödsfall i området fanns det inga kistor att tillgå — vad man än var villig att betala. De äldre överlevande bröderna rev ner familjens kohage för att tillverka grova kistor för de familjemedlemmar som gått bort.
De nio föräldralösa barnen i familjen Miller och maken till en av de äldre döttrarna lämnade S:t Louis under våren 1850 med fyra oxar och en vagn, och anlände slutligen till Saltsjödalen samma år.
Jag känner stor tacksamhet till dessa och andra ädla förfäder som älskade evangeliet och som älskade Herren så mycket att de var villiga att uppoffra allt de hade, till och med sitt eget liv, för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag är så tacksam för tempelförrättningarna som binder oss samman i all evighet.
Låt mig betona hur viktigt arbetet är som vi utför i Herrens tempel för våra avlidna släktingar.
För två månader sedan samlades medlemmar i min familj i templet i Salt Lake City för att utföra beseglingar för några av våra avlidna förfäder. Det var en av de största andliga upplevelser vår familj har haft tillsammans och den ökade den kärlek vi känner för varandra och stärkte det ansvar vi känner vi har att leva värdiga vårt arv.
För flera år sedan, när vår yngste son Clark deltog i en religionskurs vid Brigham Young-universitetet, frågade läraren Clark under en lektion: ”Vad minns du bäst av din fars goda exempel?”
Läraren skrev senare till mig och berättade om det svar Clark gett i klassen. Clark sade: ”När jag var diakon inom aronska prästadömet, var jag och pappa på fasanjakt nära Malad i Idaho. Det var en måndag — sista dagen under jaktsäsongen. Vi gick genom vida fält och tittade efter fasaner, men såg bara några få, och dem missade vi. Sedan sade pappa till mig: ’Clark, vi tar ur patronerna och ställer bössorna här i diket. Sedan kan vi knäböja och ha en bön.’ Jag trodde pappa skulle be om fler fasaner, men jag hade fel. Han förklarade för mig att äldste Richard L Evans var svårt sjuk och att medlemmarna i de tolvs kvorum just den måndagen klockan tolv — var de än befann sig — skulle knäböja och, på sätt och vis tillsammans, förenas i innerlig bön för äldste Evans. Vi tog av oss mössorna och bad.”
Jag minns tillfället väl, men jag trodde aldrig att en son iakttog mig, lärde sig av det och att det stärkte hans vittnesbörd.
För flera år sedan hade vi en ung tidningspojke som inte alltid levererade tidningen där vi ville ha den. Istället för att kasta tidningen på verandan kastade han den ibland oavsiktligt in i buskarna eller nära gatan. Några på hans tidningsrunda beslöt sig för att starta en namninsamling för att åtgärda detta. En dag kom en grupp människor till vårt hem och bad min hustru Frances att skriva på listan. Hon avböjde med att säga: ”Han är bara en liten pojke och tidningarna är för tunga för honom. Jag kan inte kritisera honom, han gör sitt bästa.” Men många andra skrev under listan längs tidningsrundan och den skickades till pojkens överordnade.
Bara några dagar senare kom jag hem från jobbet och såg att Frances grät. När hon äntligen kunde tala berättade hon att hon just hört att den unge tidningspojken hade hittats död i sitt garage, han hade begått självmord. Kritiken emot honom hade tydligen varit för svår för honom att bära. Vi var tacksamma för att vi inte hade kritiserat honom. Det har alltid varit en stor lärdom för oss om vikten av att aldrig döma andra och att visa vänlighet mot alla.
Frälsaren bör vara vårt exempel. Det sades om honom att han ”växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor”.9 Han ”gick omkring och gjorde gott … ty Gud var med honom”.10
Låt oss komma ihåg att Guds visdom kan synas som dårskap för människan, men den största läxan vi kan lära oss under jordelivet är att när Gud talar och en människa lyder, gör den människan alltid rätt.
Må vi alltid följa Fridsfursten, som verkligen visade oss vägen vi bör vandra, för när vi gör det överlever vi i denna oroliga tid. Hans gudomliga plan kan rädda oss från de faror som omger oss på varje sida. Hans föredöme visar vägen. Då han stod inför frestelsen, skydde han den. Då han erbjöds världen, avböjde han. Då hans liv begärdes, gav han det.
Idag är dagen. Detta är platsen. Må vi följa honom, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.