7 Medtjänare
föregående nästa

”Medtjänare”, kapitel 7 i De heliga: Berättelsen om Jesu Kristi kyrka i de sista dagarna, volym 1, Sanningens baner, 1815–1846 (2018)

Kapitel 7: ”Medtjänare”

Kapitel 7

Medtjänare

Saints: The Standard of Truth

Våren 1829 var kall och våt en bra bit in i maj månad. Medan lantbrukarna runt Harmony höll sig inomhus och sköt upp vårsådden tills vädret blev bättre, översatte Joseph och Oliver så mycket av uppteckningen som de kunde.1

De hade kommit till en berättelse om vad som hände bland nephiterna och lamaniterna när Jesus dog i Jerusalem. Det berättades om kraftiga jordbävningar och stormar som ödelade folket och förändrade landskapet. En del städer sjönk ner i jorden och andra fattade eld och brann ner. Blixtar klöv himlen i timtal, solen försvann och de överlevande sveptes in i tjockt mörker. I tre dagar ropade folket i sorg över sina döda.2

Slutligen skar Jesus röst genom mörkret. ”Vill ni inte nu återvända till mig”, frågade han, ”och ångra era synder och bli omvända så att jag kan hela er?”3 Han skingrade mörkret och folket omvände sig. En tid senare samlades många av dem vid ett tempel på en plats som hette Ymnighet, där de samtalade om de ofattbara förändringarna av landskapet.4

Medan folket talade med varandra såg de plötsligt Guds Son stiga ner från himlen. ”Jag är Jesus Kristus”, sa han, ”om vilken profeterna vittnade skulle komma till världen.”5 Han stannade hos dem en tid, undervisade om sitt evangelium och befallde dem att låta döpa sig genom nedsänkning till syndernas förlåtelse.

”Var och en som tror på mig och blir döpt, han skall bli frälst”, förkunnade han. ”Det är de som skall ärva Guds rike.”6 Innan han steg upp till himlen gav han rättfärdiga män myndighet att döpa dem som trodde på honom.7

De här lärdomarna gjorde starkt intryck på Joseph och Oliver när de översatte. Liksom sin bror Alvin hade Joseph aldrig döpts och han ville veta mer om förrättningen och om den myndighet som behövdes för att utföra den.8


Den 15 maj 1829 slutade det regna och Joseph och Oliver gick ut i skogen nära Susquehannafloden. De knäböjde och frågade Gud om dopet och syndernas förlåtelse. Medan de bad, talade Återlösarens röst frid till dem och en ängel visade sig i en ljussky. Han presenterade sig som Johannes Döparen och lade sina händer på deras huvuden. Glädje fyllde deras hjärtan då Guds kärlek omgav dem.

”I Messias namn förlänar jag er, mina medtjänare, Arons prästadöme, som innehar nycklarna till änglars betjäning och till omvändelsens evangelium och till dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse.”9

Ängelns röst var mild men tycktes ändå tränga ända in i själen på Joseph och Oliver.10 Han förklarade att aronska prästadömet gav dem myndigheten att döpa och han befallde dem att döpa varandra efter att han hade lämnat dem. Han sa också att de skulle få ta emot ytterligare prästadömskraft senare, vilken skulle ge dem myndigheten att förläna den Helige Andens gåva till varandra och till dem som de döpte.

När Johannes Döparen hade lämnat dem gick Joseph och Oliver till floden och vadade ner i den. Joseph döpte Oliver först och så fort Oliver kom upp ur vattnet började han profetera om saker som snart skulle hända. Sedan döpte Oliver Joseph, som gick upp ur floden samtidigt som han profeterade om Kristi kyrkas tillkomst, den kyrka som Herren hade lovat att upprätta bland dem.11

Enligt Johannes Döparens instruktioner gick de tillbaka till skogen och ordinerade varandra till det aronska prästadömet. I sina studier av Bibeln och översättningen av den forntida uppteckningen hade Joseph och Oliver ofta läst om myndigheten att handla i Guds namn. Nu hade de själva den myndigheten.

Efter dopet märkte Joseph och Oliver att skriftställen som tidigare hade verkat svårbegripliga och gåtfulla plötsligt blev tydligare. Sanning och insikt flödade till deras sinnen.12


Borta i delstaten New York var Olivers vän David Whitmer ivrig över att få veta mer om Josephs arbete. Även om David bodde i Fayette, som låg nästan fem mil från Manchester, hade han och Oliver blivit vänner under den tid som Oliver undervisade och bodde hos familjen Smith. De pratade ofta om guldplåtarna och när Oliver flyttade till Harmony lovade han att skriva till David och berätta om översättningen.

Breven började komma kort därpå. Oliver skrev att Joseph kände till detaljer om hans liv som ingen kunde ha vetat om utom genom uppenbarelse från Gud. Han beskrev Herrens ord till Joseph och översättningen av uppteckningen. I ett brev återgav han några meningar från översättningen och vittnade om dess äkthet.

I ett annat brev informerades David om att det var Guds vilja att han skulle ta sitt hästspann och sin vagn till Harmony för att hjälpa Joseph, Emma och Oliver att flytta till familjen Whitmers hem i Fayette, där de skulle avsluta översättningen.13 Folk i Harmony hade blivit allt mer fientliga mot familjen Smith. Några män hade till och med hotat att attackera Joseph och Oliver, och hade det inte varit för Emmas familjs inflytande hade de kunnat bli allvarligt skadade.14

David berättade om Olivers brev för sina föräldrar och syskon, och de gick med på att ta emot Joseph, Emma och Oliver i sitt hem. Familjen Whitmer var ättlingar till tysktalande nybyggare i området och hade rykte om sig att vara hårt arbetande och fromma. Deras gård låg tillräckligt nära familjen Smiths hem för att de skulle kunna hälsa på varandra men tillräckligt långt borta för att hindra tjuvar från att ofreda dem.15

David ville resa till Harmony genast, men hans far påminde honom om att de hade två dagars tungt arbete att utföra innan han kunde resa iväg. Det var dags för sådd och David behövde plöja tjugo tunnland och sedan berika jorden med kalk för att få vetet att växa bättre. Hans far sa att han borde be först för att få veta om det var absolut nödvändigt att resa just nu.

David följde sin fars råd och när han bad kände han Anden säga att han skulle göra färdigt sitt arbete hemma först innan han begav sig till Harmony.

Nästa morgon gick David ut på åkern och såg då rader av mörka fåror i den mark som hade legat orörd kvällen innan. När han tittade närmare på åkern såg han att ungefär sex tunnland hade plöjts under natten och att plogen stod och väntade på honom i den sista fåran, redo för honom att avsluta arbetet.

Davids far var förbluffad när han hörde vad som hade hänt. ”Det måste finnas en styrande hand i det här”, sa han, ”och jag tror det är bäst att du beger dig till Pennsylvania så fort du har kalkat jorden.”

David arbetade hårt med att plöja resten av åkern och förbereda jorden för en lyckosam sådd. När han var klar spände han ett starkt hästspann för vagnen och gav sig av mot Harmony, tidigare än beräknat.16


När Joseph, Emma och Oliver väl hade flyttat till Fayette fick Davids mor fullt upp. Mary Whitmer och hennes make Peter hade redan åtta barn i åldrarna femton till trettio och de få som inte bodde hemma längre bodde i närheten. Att sköta om deras behov fyllde Marys dagar med arbete, och de tre gästerna innebar ännu mer arbete. Mary trodde på Josephs kallelse och klagade inte, men hon började bli trött.17

Värmen i Fayette den sommaren var kvävande. Medan Mary tvättade kläder och förberedde måltider dikterade Joseph översättningen i ett rum på övervåningen. Vanligtvis skrev Oliver för honom, men ibland fattade Emma eller någon i familjen Whitmer pennan.18 Ibland, när Joseph och Oliver blev trötta av ansträngningen att översätta, gick de ner till en damm i närheten och kastade smörgås.

Mary hade inte mycket tid till att koppla av och den extra bördan som lagts på henne var svår att bära.

En dag när hon var ute vid ladan där korna brukade mjölkas, såg hon en gråhårig man med en ryggsäck över axeln. Hans plötsliga uppdykande skrämde henne, men när han närmade sig talade han till henne med vänlig stämma vilket lugnade henne.

”Jag heter Moroni”, sa han. ”Du har blivit ganska trött av allt extraarbete som du måste göra.” Han svingade ryggsäcken av axeln och Mary såg på medan han började knyta upp den.19

”Du har arbetat mycket trofast och flitigt”, fortsatte han. ”Därför är det lämpligt att du får ett vittnesbörd som gör din tro starkare.”20

Moroni öppnade sin ryggsäck och tog fram guldplåtarna. Han höll dem framför henne och vände blad så att hon kunde se skriften på dem. När han hade vänt det sista bladet uppmanade han henne att vara tålmodig och trofast medan hon bar den extra bördan ett litet tag till. Han lovade att hon skulle bli välsignad för det.21

Den gamle mannen försvann ett ögonblick senare och lämnade Mary ensam kvar. Hon hade fortfarande arbete att göra, men det bekymrade henne inte längre.22


På familjen Whitmers gård översatte Joseph snabbt, men vissa dagar var det en utmaning. Hans tankar irrade till andra frågor och han kunde inte fokusera på andliga ting.23 Whitmers lilla hem var alltid fullt av rörelse och distraktioner. Att flytta dit hade inneburit att offra det lilla privatliv han och Emma hade haft i Harmony.

En morgon när Joseph gjorde sig redo att översätta blev han irriterad på Emma. När han senare anslöt sig till Oliver och David i rummet på övervåningen där de arbetade, kunde han inte översätta en enda stavelse.

Han lämnade rummet och gick ut i fruktträdgården. Han var borta och bad i ungefär en timme. När han kom tillbaka bad han Emma om ursäkt och bad om hennes förlåtelse. Sedan återgick han till att översätta som vanligt.24

Nu översatte han den sista delen av uppteckningen, känd som Nephis mindre plåtar, vilka skulle komma att bli början av boken. De mindre plåtarna visade sig innehålla en berättelse som liknade den han och Martin hade översatt och sedan förlorat, och berättade om en ung man vid namn Nephi, vars familj hade blivit vägledd av Gud ut ur Jerusalem till ett nytt utlovat land. De mindre plåtarna gav en förklaring till uppteckningens ursprung och de tidiga striderna mellan nephiternas och lamaniternas folk. Men viktigast av allt så vittnade de kraftfullt om Jesus Kristus och hans försoning.

När Joseph översatte den sista plåten upptäckte han att den förklarade uppteckningens syfte och gav den en titel, Mormons bok, efter den forntida profeten och historikern som hade sammanställt boken.25

Sedan Joseph hade börjat översätta Mormons bok hade han lärt sig mycket om sin framtida roll i Guds verk. På dess sidor kände han igen grundläggande lärdomar som han hade lärt sig av Bibeln, så väl som nya sanningar och insikter om Jesus Kristus och hans evangelium. Han upptäckte också skriftställen om de sista dagarna vilka profeterade om en utvald siare vid namn Joseph, som skulle föra fram Herrens ord och återställa förlorad kunskap och förlorade förbund.26

I uppteckningen fick han veta att Nephi vidareutvecklade Jesajas profetia om en förseglad bok som lärda män inte kunde läsa. När Joseph läste profetian tänkte han på Martin Harris samtal med professor Anthon. Det här bekräftade att endast Gud kunde föra fram boken ur jorden och upprätta Kristi kyrka i de sista dagarna.27


När Joseph och hans vänner avslutade översättningen kom de att tänka på ett löfte som Herren hade givit i Mormons bok och i sina uppenbarelser, nämligen att visa plåtarna för tre vittnen. Vid den här tiden var Josephs föräldrar och Martin Harris på besök på familjen Whitmers gård, och en morgon bad Martin, Oliver och David att Joseph skulle låta dem få bli dessa vittnen. Joseph bad och Herren svarade att om de förlitade sig på honom helhjärtat och förband sig att vittna om sanningen, så skulle de få se plåtarna.28

”Du måste ödmjuka dig inför Gud i dag”, sa Joseph specifikt till Martin Harris, ”så att du om möjligt kan få förlåtelse för dina synder.”29

Senare samma dag ledde Joseph de tre männen in i skogen nära familjen Whitmers hem. De knäböjde och turades om att be om att få se plåtarna, men ingenting hände. De försökte en gång till, men fortfarande hände inget. Till slut reste sig Martin och gick iväg med orden att det var han som var orsaken till att himlen förblev tillsluten.

Joseph, Oliver och David bad igen och strax visade sig en ängel i ett strålande ljus ovanför dem.30 Han hade plåtarna i händerna och vände blad efter blad, för att visa männen skrivtecknen som var inristade på varje sida. Ett bord visade sig bredvid honom och på det låg föremål som beskrivits i Mormons bok: uttydarna, bröstplåten, ett svärd och den förunderliga kompassen som hade väglett Nephis familj från Jerusalem till det utlovade landet.

Männen hörde Guds röst förkunna: ”Dessa plåtar har uppenbarats genom Guds makt och de har översatts genom Guds kraft. Den översättning av dem som ni har sett är korrekt, och jag befaller er att bära vittne om det ni nu ser och hör.”31

När ängeln hade lämnat dem gick Joseph längre in i skogen och hittade Martin på knä. Martin berättade att han ännu inte hade fått ett vittne från Herren, men att han fortfarande ville se plåtarna. Han bad Joseph att be tillsammans med honom. Joseph knäböjde bredvid honom och innan de hunnit säga en hel mening såg de samme ängel visa plåtarna och de andra forntida föremålen.

”Det är nog! Det är nog!” utbrast Martin. ”Mina ögon har skådat! Mina ögon har skådat!”32


Joseph och de tre vittnena återvände till familjen Whitmers hem senare på eftermiddagen. Mary Whitmer småpratade med Josephs föräldrar när Joseph kom rusande in i rummet. ”Far! Mor!” sa han. ”Ni vet inte hur glad jag är!”

Han kastade sig ner bredvid sin mor. ”Herren har låtit tre andra utom mig själv få se plåtarna”, sa han. ”Nu vet de av sig själva, att jag inte går omkring och lurar folk.”

Han kände det som om en stor börda hade lyfts från hans axlar. ”Nu måste de bära en del av bördan”, sa han. ”Jag behöver inte längre vara helt ensam i världen.”

Sedan kom Martin in i rummet och höll på att spricka av glädje. ”Jag har nu sett en ängel från himlen!” ropade han. ”Jag välsignar Gud i min själs uppriktighet för att han har nedlåtit sig till att göra mig – lilla mig – till ett vittne om hans verks storhet!”33

Några dagar senare gjorde familjen Whitmer ett besök på familjen Smiths gård i Manchester. Eftersom Herren hade lovat att stadfästa sina ord ”genom så många vittnens mun som synes honom gott” så gick Joseph ut i skogen med sin far, Hyrum och Samuel samt med fyra av David Whitmers bröder – Christian, Jacob, Peter jr och John – samt deras svåger Hiram Page.34

Männen samlades på en plats dit familjen Smith ofta gick för att be i avskildhet. Med Herrens tillåtelse avtäckte Joseph plåtarna och visade dem för gruppen. De såg inte en ängel som de tre vittnena hade gjort, men Joseph lät dem hålla uppteckningen i händerna, vända dess blad och studera dess forntida skrivtecken. Att få röra vid plåtarna bekräftade deras tro på att Josephs vittnesbörd om ängeln och den forntida uppteckningen var sant.35

När nu översättningen var färdig och vittnena kunde ge stöd åt Josephs mirakulösa vittnesbörd, behövde han inte plåtarna längre. När männen hade lämnat skogen och gått tillbaka till huset, visade sig ängeln och Joseph lämnade tillbaka den heliga uppteckningen i hans vård.36