6 Guds gåva och kraft
föregående nästa

”Guds gåva och kraft”, kapitel 6 i De heliga: Berättelsen om Jesu Kristi kyrka i de sista dagarna, volym 1, Sanningens baner, 1815–1846 (2018)

Kapitel 6: ”Guds gåva och kraft”

KAPITEL 6

Guds gåva och kraft

Saints: The Standard of Truth

När Joseph hade återvänt till Harmony sommaren 1828 visade sig Moroni för honom igen och tog plåtarna ifrån honom. ”Om du är tillräckligt ödmjuk och ångerfull”, sa ängeln, ”får du tillbaka dem den 22 september.”1

Joseph fylldes av samvetskval.2 Han visste att det hade varit fel att ignorera Guds vilja och anförtro manuskriptet åt Martin. Nu anförtrodde Gud honom inte längre vare sig plåtarna eller uttydarna. Han tyckte att han förtjänade vilket straff som helst från himlen.3

Tyngd av skuld och ånger gick han ner på knä i bön, bekände sina synder och vädjade om förlåtelse. Han funderade på vad han hade gjort för fel och på vad han kunde göra bättre om Herren lät honom översätta igen.4

En dag i juli när Joseph gick en liten bit från sitt hem, visade sig Moroni för honom. Ängeln räckte honom uttydarna och Joseph såg i dem ett gudomligt budskap: ”Guds verk och planer och avsikter kan inte omintetgöras, inte heller kan de gå om intet.”5

Orden var lugnande, men följdes även av förebråelser. ”Hur noggranna var inte dina befallningar”, sa Herren. ”Du skulle inte ha fruktat människor mer än Gud.” Han befallde Joseph att vara mer försiktig med heliga ting. Uppteckningen på guldplåtarna var viktigare än Martins rykte eller Josephs önskan att behaga människor. Gud hade förberett uppteckningen för att förnya sitt forntida förbund och undervisa alla människor om att förlita sig på Jesus Kristus för att få frälsning.

Herren uppmanade Joseph att komma ihåg Guds barmhärtighet. ”Omvänd dig därför från det du har gjort”, befallde han, ”så är du ännu utvald.” Han kallade Joseph igen till att vara hans profet och siare. Men Herren förmanade honom att hörsamma hans ord.

”Om du inte gör detta”, förkunnade han, ”skall du överlämnas åt dig själv och bli som andra människor och inte längre ha någon gåva.”6


Den hösten reste Josephs föräldrar till Harmony. Det hade gått nästan två månader sedan Joseph hade lämnat deras hem i Manchester och de hade inte hört något från honom. De var rädda att sommarens tragedier hade knäckt honom. På bara några veckor hade han förlorat sitt första barn, nästan förlorat sin hustru och förlorat manuskriptet. De ville försäkra sig om att han och Emma mådde bra.

Knappt två kilometer från slutdestinationen blev därför Joseph sr och Lucy överlyckliga över att se Joseph stå på vägen framför dem. Han såg lugn och glad ut. Han berättade att han hade förlorat Guds förtroende, omvänt sig från sina synder och fått en uppenbarelse. Herrens tillrättavisning hade plågat honom, men liksom forntida profeter hade han skrivit ner uppenbarelsen så att andra kunde läsa den. Det var första gången som han hade skrivit ner Herrens ord till honom.

Joseph berättade också för sina föräldrar att Moroni sedan dess hade lämnat tillbaka plåtarna och uttydarna. Ängeln verkade nöjd, berättade Joseph. ”Han sa att Herren älskade mig för min trofasthet och ödmjukhet.”

Uppteckningen var nu i tryggt förvar i huset, gömd i en koffert. ”Emma skriver för mig nu”, berättade Joseph, ”men ängeln sa att Herren skulle skicka någon att skriva för mig, och jag litar på att det ska hända.”7


Följande vår reste Martin Harris till Harmony med dåliga nyheter. Hans fru hade lämnat in ett skriftligt klagomål till domstolen och påstod att Joseph var en bedragare som låtsades att han översatte guldplåtar. Martin väntade nu på en kallelse att vittna i rätten. Antingen måste han betyga att Joseph hade lurat honom eller så skulle Lucy anklaga honom för bedrägeri också.8

Martin pressade Joseph för att få fler bevis på att plåtarna var verkliga. Han ville berätta allt om översättningen inför rätten, men han var orolig att folk inte skulle tro honom. Lucy hade ju faktiskt letat igenom familjen Smiths hus utan att hitta uppteckningen. Och fastän han hade varit Josephs skrivare i två månader hade han aldrig sett plåtarna och kunde inte heller vittna om att han hade sett dem.9

Joseph tog frågan till Herren och fick ett svar åt sin vän. Men Herren berättade inte för Martin vad han skulle säga i rätten och han ville inte heller ge honom några fler bevis förrän Martin valde att ödmjuka sig och utöva tro. ”Om de vägrar att tro mina ord, kommer de inte heller att tro dig, min tjänare Joseph”, sa Herren, ”även om det vore möjligt för dig att visa dem allt detta som jag har anförtrott dig.”

Men Herren lovade att vara barmhärtig mot Martin om han gjorde som Joseph hade gjort den sommaren då han hade ödmjukat sig, litat på Gud och lärt sig av sina misstag. Tre trofasta vittnen skulle få se plåtarna i sinom tid, sa Herren, och Martin kunde bli ett av dem om han slutade söka andra människors gillande.10

Innan Herren avslutade sina ord gjorde han ett uttalande. ”Om detta släktled inte förhärdar sina hjärtan”, sa han, ”skall jag upprätta min kyrka ibland dem.”11

Joseph reflekterade över de här orden medan Martin skrev av uppenbarelsen. Han och Emma lyssnade när Martin läste upp den för att kontrollera att den var korrekt. Medan de läste kom Emmas far in i rummet och lyssnade. När de var färdiga frågade han vems ord det var.

”Jesu Kristi ord”, förklarade Joseph och Emma.

”Jag anser att det hela är inbillning”, sa Isaac. ”Sluta upp med det.”12

Men Martin ignorerade Emmas far, tog sin kopia av uppenbarelsen och åkte hem med diligensen. Han hade kommit till Harmony för att få bevis på plåtarnas existens, och åkte därifrån med en uppenbarelse som vittnade om att de fanns. Han kunde inte använda den i rätten, men han återvände till Palmyra i vetskapen om att Herren var medveten om honom.

När Martin senare stod inför domaren bar han ett enkelt och kraftfullt vittnesbörd. Med ena handen lyft mot himlen vittnade han om att guldplåtarna var äkta och sa att han frivilligt hade givit Joseph femtio dollar för att utföra Herrens verk. Då det inte fanns några bevis på att Lucys anklagelser var sanna, avskrev rätten målet.13

Under tiden fortsatte Joseph att översätta och be att Herren snart skulle skicka honom en annan skrivare.14


Borta i Manchester bodde vid den här tiden en ung man, vid namn Oliver Cowdery, hemma hos Josephs föräldrar. Oliver var ett år yngre än Joseph och på hösten 1828 hade han börjat undervisa i skolan som låg omkring två kilometer söder om familjen Smiths gård.

Lärare bodde ofta hos sina elevers familjer och när Oliver hörde rykten om Joseph och guldplåtarna frågade han om han kunde få bo hos familjen Smith. I början snappade han upp ytterst få detaljer från familjen. Det stulna manuskriptet och skvallret i trakten hade gjort dem så försiktiga att de numera höll tyst.15

Men under vintern 1828–1829, när Oliver undervisade familjens Smiths barn, vann han sin värdfamiljs förtroende. Vid den här tiden hade Joseph sr kommit tillbaka från en resa till Harmony med en uppenbarelse som förkunnade att Herren skulle påbörja ett förunderligt verk.16 Oliver hade vid det här laget visat sig vara en uppriktig sanningssökare och Josephs föräldrar öppnade sig för honom och berättade om sin sons gudomliga kall.17

Deras ord fängslade Oliver och han längtade efter att få hjälpa till med översättningen. Precis som Joseph var Oliver missnöjd med samtidens kyrkor, och han trodde på en underverkens Gud som fortfarande uppenbarade sin vilja för människan.18 Men Joseph och guldplåtarna var långt borta och Oliver visste inte hur han skulle kunna hjälpa till med verket om han stannade i Manchester.

En vårdag när regnet piskade mot familjen Smiths tak, berättade Oliver att han ville resa till Harmony för att hjälpa Joseph när skolterminen var över. Lucy och Joseph sr uppmanade honom att fråga Herren om hans önskan var riktig.19

När Oliver gick till sängs bad han för sig själv för att få veta om det som han hade hört om guldplåtarna var sant. Herren visade honom guldplåtarna, och Josephs ansträngningar att översätta dem, i en syn. En fridfull känsla kom över honom och han visste då att han skulle erbjuda sig att vara Josephs skrivare.20

Oliver berättade inte för någon om bönen. Men så snart skolterminen var över började han och Josephs bror Samuel ta sig till fots till Harmony, som låg över 20 mil bort. Vägen var kall och lerig efter vårregnet och Oliver förfrös en tå innan han och Samuel kommit fram till Josephs och Emmas dörr. Trots det var han ivrig över att få träffa paret och se med egna ögon hur Herren arbetade genom den unge profeten.21


När Oliver väl kommit till Harmony var det som om han alltid hade varit där. Joseph pratade med honom till långt in på natten, lyssnade på hans berättelse och besvarade hans frågor. Det var uppenbart att Oliver var välutbildad och Joseph tog villigt emot hans erbjudande om att verka som skrivare.

Med Oliver där behövde Joseph först och främst ordna en plats att arbeta på. Han bad Oliver göra ett kontraktsförslag där Joseph lovade att betala sin svärfar för det lilla timmerhuset som han och Emma bodde i, liksom för ladan, bruksmarken och den närliggande källan.22 Eftersom Emmas föräldrar brydde sig om sin dotters välbefinnande accepterade de villkoren och lovade att hjälpa till med att lugna grannarnas farhågor för Joseph.23

Under tiden började Joseph och Oliver att översätta. De arbetade bra tillsammans, flera veckor i sträck, och ofta med Emma i samma rum då hon utförde sina dagliga sysslor.24 Ibland översatte Joseph genom att titta in i uttydarna och läsa plåtarnas skrivtecken på engelska.

Ofta tyckte han att det var mer praktiskt med en enda siarsten. Han lade siarstenen i sin hatt, placerade ansiktet i hatten för att blockera ljuset, och kikade in i stenen. Ljus från stenen lyste i mörkret och uppenbarade ord som Joseph läste upp, medan Oliver snabbt skrev ner dem.25

Enligt Herrens anvisning försökte Joseph inte översätta det som var förlorat. I stället fortsatte han och Oliver längre fram i uppteckningen. Herren uppenbarade att Satan hade lockat onda människor till att ta sidorna, förändra orden och använda dem för att sprida tvivel om översättningen. Men Herren försäkrade att han hade inspirerat de forntida profeterna som gjorde plåtarna till att lägga till en annan, mer fullständig redogörelse av det förlorade materialet.26

”Och på så sätt skall jag bringa dem på skam som har ändrat mina ord”, sa Herren till Joseph. ”Jag skall visa dem att min visdom är större än djävulens list.”27

Oliver tyckte det var spännande att vara Josephs skrivare. Dag efter dag lyssnade han medan hans vän dikterade den komplicerade historien om två stora civilisationer, nephiterna och lamaniterna. Han fick höra om rättfärdiga och orättfärdiga kungar, om människor som kom i fångenskap och som blev befriade från den, och om en forntida profet som använde siarstenar för att översätta uppteckningar som hade hittats på ett fält täckt av benknotor. Precis som Joseph var den profeten en siare och uppenbarare som var välsignad med Guds gåva och kraft.28

Uppteckningen vittnade om och om igen om Jesus Kristus och Oliver såg hur profeter ledde en forntida kyrka och hur vanliga män och kvinnor utförde Guds verk.

Men Oliver hade fortfarande många frågor om Herrens verk och han hungrade efter svar. Joseph sökte uppenbarelse för honom genom urim och tummim och Herren svarade. ”Om ni därför ber mig skall ni få”, sa han. ”Om du frågar skall du få veta hemligheter som är stora och förunderliga.”

Herren uppmanade också Oliver att komma ihåg det vittne han hade fått innan han kom till Harmony, något som Oliver hade hållit för sig själv. ”Talade jag inte frid till ditt sinne om detta? Vilket större vittnesbörd kan du få än det som kommer från Gud?” frågade Herren. ”Om jag har berättat för dig något som ingen människa vet, har du då inte fått ett vittnesbörd?”29

Oliver var förbluffad. Han berättade genast för Joseph om sin privata bön och om det gudomliga vittne han hade fått. Ingen kunde ha vetat om det förutom Gud, sa han, och nu visste han att verket var sant.

De fortsatte arbeta och Oliver började undra om han också kunde översätta.30 Han trodde på att Gud kunde verka genom verktyg såsom siarstenar och han hade själv ibland använt en slagruta för att hitta vatten och mineraler. Men han var osäker på om hans slagruta fungerade genom Guds kraft. Uppenbarelseprocessen var fortfarande ett mysterium för honom.31

Joseph tog återigen Olivers fråga till Herren och Herren sa till Oliver att han hade makten att få kunskap om han bad i tro. Herren bekräftade att Olivers slagruta fungerade genom Guds kraft, precis som Arons stav i Gamla testamentet. Sedan undervisade han Oliver lite mer om uppenbarelse. ”Jag skall tala till ditt förstånd och till ditt hjärta genom den Helige Anden”, sa han. ”Se, detta är uppenbarelsens ande.”

Han sa också att Oliver kunde översätta uppteckningen precis som Joseph, om han bara förlitade sig på tron. ”Kom ihåg”, sa Herren, ”att utan tro kan du ingenting göra.”32

Efter uppenbarelsen var Oliver ivrig att få översätta. Han följde Josephs exempel, men när orden inte kom så lätt blev han frustrerad och förvirrad.

Joseph såg hur hans vän kämpade och hade full förståelse för det. Det hade tagit honom tid att få sitt hjärta och sinne i harmoni med översättningsarbetet, men Oliver verkade tro att han kunde bemästra det snabbt. Det räckte inte att ha en andlig gåva. Han måste öva och utveckla den med tiden för att använda den till Guds verk.

Oliver gav snart upp att försöka översätta och frågade Joseph varför han hade misslyckats.

Joseph frågade Herren. ”Du antog att jag skulle ge dig den, när det enda du tänkte på var att be till mig”, svarade Herren. ”Du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt.”

Herren sa att Oliver skulle var tålmodig. ”Det är inte nödvändigt att du översätter nu”, sa han. ”Se, det verk som du är kallad att utföra är att skriva åt min tjänare Joseph.” Han lovade att Oliver skulle få andra möjligheter att översätta senare, men för tillfället skulle han vara skrivare och Joseph siare.33