1 Be i tro
föregående nästa

”Be i tro”, kapitel 1 av De heliga: Berättelsen om Jesu Kristi kyrka i de sista dagarna, volym 1, Sanningens baner, 1815–1846 (2018)

Kapitel 1: ”Be i tro”

Kapitel 1

Be i tro

Saints: The Standard of Truth

År 1815 låg den indonesiska ön Sumbawa frodig och grön efter det senaste regnet. Familjer höll på att förbereda sig för torrperioden, som de i generationer hade gjort varje år genom att odla risfält i skuggan av vulkanen Tambora.

Efter att ha slumrat i decennier vaknade plötsligt vulkanen till liv med ett rytande den 5 april och började slunga ut eld och aska. Hundratals kilometer bort hörde människor vad som lät som kanoneld. I flera dagar fortsatte den få små utbrott, men på kvällen den 10 april exploderade hela berget. Tre pelare av eld sköt upp mot himlen och förenades i en enda kraftig explosion. Flytande eld flödade ner för bergssidan och omslöt byn vid foten av berget. Virvelvindar rasade genom området och drog upp träd och blåste bort hem.1

Kaoset fortsatte hela natten och fram till nästa kväll. Aska täckte flera mil av land och hav, på en del ställen med över en halv meter aska. Mitt på dagen kändes som midnatt. Stormvågor vräkte över kusten och förstörde grödor och dränkte byar. I flera veckor regnade det sten, eld och aska från Tambora.2

De följande månaderna spred sig utbrottets påverkan över hela jordklotet. Spektakulära solnedgångar förundrade människor över hela världen. Men de livfulla färgerna dolde den dödliga effekt vulkanens aska hade när den spreds över jorden. Under året som följde var vädret oförutsägbart och förödande.3

Utbrottet orsakade temperaturfall i Indien, vilket ledde till att kolera dödade tusentals och utplånade hela familjer. I bördiga kinesiska dalar ersatte snöstormar det annars så milda klimatet på sommaren, och översvämmande regn förstörde grödorna. I Europa minskade tillgången på mat, vilket ledde till svält och panik.4

Överallt sökte människor efter förklaringar till det lidande och den död det märkliga vädret orsakade. Heliga mäns böner och sånger ekade i de hinduiska templen i Indien. Kinesiska poeter brottades med frågor om förlust och smärta. I Frankrike och Storbritannien knäföll många invånare, rädda att de förfärliga olyckor som Bibeln förutsagt nu drabbade dem. I Nordamerika predikade präster att det var Gud som straffade olydiga kristna, och de basunerade ut varningar för att väcka religiösa känslor.

Över hela landet flockades folk till kyrkor och väckelsemöten, angelägna om att få veta hur de kunde bli räddade från den stundande ödeläggelsen.5


Tamboras utbrott påverkade vädret i Nordamerika hela det följande året. Våren slutade i snöfall och förödande frost, och år 1816 gick till historien som året utan sommar.6 I delstaten Vermont, i nordöstra hörnet av Förenta staterna, hade en lantbrukare vid namn Joseph Smith sr i flera år varit frustrerad över de steniga kullarna. Men när han och hans fru Lucy Mack Smith den säsongen såg sina grödor skrumpna i den obarmhärtiga frosten, förstod de att de stod inför ekonomisk katastrof och en oviss framtid om de stannade kvar.

Med sina 45 år var Joseph Smith sr inte längre en ung man, och tanken på att börja om på nytt, på en ny plats, var överväldigande. Han visste att hans äldsta söner, artonårige Alvin och sextonårige Hyrum, kunde hjälpa honom röja marken, bygga ett hus och plantera och skörda grödorna. Hans trettonåriga dotter Sophronia var gammal nog att hjälpa Lucy med arbetet i hemmet och på gården. Hans yngre söner, åttaårige Samuel och femårige William, blev till allt större hjälp och treåriga Katharine och nyfödde Don Carlos skulle också en dag bli gamla nog att kunna hjälpa till.

Men det var en annan sak med mellansonen, tioårige Joseph jr. Fyra år tidigare hade Joseph jr nämligen blivit opererad för en infektion i benet. Sedan dess hade han fått gå med krycka. Även om hans ben började kännas stadigt igen, haltade han plågsamt och Joseph sr visste inte om Joseph jr skulle kunna växa upp och bli lika stark som Alvin och Hyrum.7

Säkra på att de kunde lita på varandra bestämde sig familjen Smith för att lämna sitt hem i Vermont för att hitta bättre mark.8 Liksom många andra i området valde Joseph sr att resa till delstaten New York, där han hoppades kunna köpa ett bra lantbruk på kredit. Sedan skulle han skicka bud efter Lucy och barnen, och familjen skulle kunna börja om på nytt.

När Joseph sr gav sig av mot delstaten New York, följde Alvin och Hyrum honom en bit på vägen innan de tog farväl. Joseph sr älskade sin fru och sina barn innerligt, men hade aldrig kunnat ge dem särskilt mycket stabilitet i livet. Otur och misslyckade investeringar hade hållit familjen fattig och rotlös. Kanske skulle det bli annorlunda i delstaten New York.9


Vintern därpå haltade Joseph jr genom snön tillsammans med sin mor, sina bröder och sina systrar. De var på väg västerut till en by i delstaten New York som hette Palmyra, som låg nära den plats där Joseph sr hade hittat bra mark och nu väntade på familjen.

Eftersom Lucys man inte kunde hjälpa till med flytten hade hon anlitat en man som hette herr Howard till att köra vagnen. Under färden hanterade herr Howard deras ägodelar vårdslöst och spelade bort och drack upp den betalning han hade fått av dem. Och när de slog följe med en annan familj som skulle västerut, tvingade herr Howard av Joseph från vagnen, så att den andra familjens dotter kunde sitta med honom när han körde spannet.

Alvin och Hyrum, som visste hur smärtsamt det var för Joseph att gå, försökte trotsa herr Howard några gånger, men varje gång slog han dem med handtaget till sin piska.10

Hade Joseph varit större hade han antagligen själv försökt trotsa herr Howard. Hans skadade ben hade kanske hindrat honom från arbete och lek, men hans starka vilja kompenserade för hans svaga kropp. Innan läkarna hade skurit i hans ben och sågat bort infekterade benbitar, hade de velat binda fast honom eller ge honom konjak för att lindra smärtan. Men Joseph hade bara bett att hans far skulle hålla om honom.

Han hade varit vaken och medveten hela tiden, med ansiktet blekt och vått av svett. Hans mor, som annars var så stark, hade nästan brutit ihop när hon hörde hans skrik. Efter det kände hon förmodligen att hon kunde uthärda vad som helst.11

När Joseph haltade fram bredvid vagnen såg han hur hans mor verkligen försökte stå ut med herr Howard. De hade redan rest 30 mil och hon hade varit mer än tålmodig dittills med kuskens dåliga uppträdande.


De befann sig omkring 16 mil från Palmyra när Lucy såg Alvin komma springande mot henne, medan hon förberedde sig för ännu en dags resa. Herr Howard hade kastat ut deras bagage och tillhörigheter på gatan och tänkte köra iväg med deras vagn och hästar.

Lucy hittade snart mannen på en bar. ”Så sant som Gud lever”, sa hon, ”så är den där vagnen och de där hästarna och allt gods tillsammans med dem mina.”

Hon såg sig omkring i baren. Den var full av män och kvinnor, de flesta resande liksom hon. ”Den här mannen”, sa hon och mötte deras blickar, ”har bestämt sig för att beröva mig alla medel till att kunna fortsätta min resa och tänker lämna mig fullständigt utblottad med åtta små barn.”

Herr Howard sa att han redan hade använt pengarna hon betalat honom för att köra vagnen och att han inte kunde fortsätta.

”Jag har ingen användning för dig”, sa Lucy. ”Jag tar hand om spannet själv.”

Hon lämnade herr Howard i baren och lovade sig själv att hon vad som än skedde skulle återförena sina barn med deras far.12


Vägen framför dem var lerig och kall, men Lucy förde sin familj i säkerhet till Palmyra. När hon såg barnen klamra sig fast vid sin far och kyssa hans ansikte kände hon att det var värt allt de hade genomlidit för att ta sig dit.

Familjen hyrde så småningom ett litet hus i staden och diskuterade hur de skulle skaffa sig ett eget lantbruk.13 De kom fram till att det bästa sättet var genom att arbeta tills de hade tillräckligt med pengar för att kunna lägga en handpenning på mark i den närliggande skogen. Joseph sr och de äldre sönerna grävde brunnar, klöv gärdsgårdsvirke och skördade hö mot kontant betalning, medan Lucy och döttrarna tillverkade och sålde paj, root beer och prydnadsdukar för att skaffa mat åt familjen.14

När Joseph jr blev äldre blev hans ben starkare och han kunde med lätthet gå genom Palmyra. Där kom han i kontakt med människor från hela området, varav många vände sig till religion för att tillfredsställa sin andliga längtan och för att hitta en förklaring på livets svårigheter. Joseph och hans familj tillhörde inte någon särskild kyrka, men flera av deras grannar gick antingen till något av de stora presbyterianska kapellen, baptisternas möteshus, kväkarnas samlingslokal eller tältplatsen där resande metodistpredikanter då och då höll väckelsemöten.15

När Joseph var tolv år svepte en våg av religiösa debatter över Palmyra. Även om han inte läste så mycket tyckte han om att tänka djupt på saker och ting. Han lyssnade på predikanterna och hoppades att han skulle få veta mer om sin odödliga själ, men deras predikan gjorde honom ofta orolig. De sa att han var en syndare i en syndig värld, hjälplös utan Jesu Kristi frälsande nåd. Även om Joseph trodde på budskapet och mådde dåligt över sina synder, visste han inte hur han skulle få förlåtelse.16

Han tänkte att det skulle hjälpa om han gick i kyrkan, men han kunde inte bestämma sig för vilken han skulle gå till. De olika kyrkorna tvistade ständigt om hur man blev befriad från synden. Efter att ha lyssnat på deras dispyter en tid blev han bekymrad över att folk läste samma bibel men ändå drog olika slutsatser om vad den betydde. Han var övertygad om att Guds sanning fanns – någonstans – men han visste inte hur han skulle hitta den.17

Hans föräldrar visste det inte heller. Lucy och Joseph sr var båda från kristna familjer och trodde på Bibeln och Jesus Kristus. Lucy gick till olika kyrkomöten och tog ofta barnen med sig. Hon hade sökt efter Jesu Kristi sanna kyrka sedan hennes syster dött flera år tidigare.

En gång, då hon hade blivit svårt sjuk en tid innan Joseph föddes, hade hon fruktat att hon skulle dö innan hon hittade sanningen. Hon upplevde en mörk och enslig avgrund mellan henne och Frälsaren och hon visste att hon inte var förberedd för nästa liv.

Hon hade legat vaken hela natten, bett till Gud och lovat honom att om han lät henne leva så skulle hon söka efter Jesu Kristi kyrka tills hon hittade den. Medan hon bad talade Herrens röst till henne och försäkrade henne om att om hon sökte, så skulle hon finna. Hon hade besökt fler kyrkor sedan dess, men hade fortfarande inte hittat den rätta. Men även om det kändes som om Frälsarens kyrka inte längre fanns på jorden fortsatte hon söka och förtrösta på att det var bättre att gå i kyrkan än att inte gå.18

Liksom sin fru hungrade Joseph sr efter sanningen. Men han kände att det var bättre att inte gå till någon kyrka alls än att gå till fel kyrka. Joseph sr följde sin fars råd och sökte i skrifterna, bad uppriktigt och trodde på att Jesus Kristus hade kommit för att frälsa världen.19 Men han kunde inte få det som han kände var sant att stämma överens med den förvirring och oenighet har såg i kyrkorna omkring sig. En natt drömde han att de tvistande predikanterna var som boskap, som råmande rev upp jorden med hornen, vilket gjorde honom ännu oroligare för att de inte visste mycket om Guds rike.20

Att se sina föräldrars missnöje med de lokala kyrkorna gjorde bara Joseph jr ännu mer förvirrad.21 Hans själ stod på spel, men ingen kunde ge honom tillfredsställande svar.


Efter att ha sparat pengar i över ett år hade familjen Smith precis tillräckligt för att kunna göra en delbetalning på 40 hektar skogsmark i Manchester, strax söder om Palmyra. Där tappade de lönnträden på deras söta sav, planterade en fruktträdgård och röjde mark för odling av grödor, när de inte var borta på arbete.22

Den unge Joseph fortsatte oroa sig för sina synder och sin själs välfärd medan han brukade jorden. Den religiösa väckelsen i Palmyra hade lugnat ner sig, men predikanterna konkurrerade fortfarande om konvertiter där och runt om i hela området.23 Dag och natt såg Joseph solen, månen och stjärnorna vandra över himlavalvet i ordning och majestät, och han beundrade jordens skönhet som myllrade av liv. Han såg också på människorna omkring sig och förundrades över deras styrka och intelligens. Allting tycktes vittna om att Gud fanns och hade skapat människorna till sin avbild. Men hur skulle Joseph kunna nå honom?24

På sommaren 1819 när Joseph var tretton år, samlades metodistpredikanter på en konferens några kilometer från familjen Smiths gård och spred sig sedan över bygden för att sporra familjer som Josephs till omvändelse. De här predikanternas framgångar oroade andra präster i området och inom kort var konkurrensen hård om människor att omvända.

Joseph gick på flera möten, hörde gripande predikningar och såg nyomvända ropa av glädje. Han ville ropa med dem, men kände ofta att det var som om han befann sig mitt i en strid av ord och åsikter. ”Vilken av alla dessa grupper har rätt, eller har de alla fel?” frågade han sig. ”Om någon av dem har rätt, vilken är det då och hur skall jag kunna veta det?” Han visste att han behövde Kristi nåd och barmhärtighet, men med så många människor och kyrkor som bråkade om religion visste han inte var han skulle hitta den.25

Hoppet om att kunna finna svar – och frid för själen – tycktes undfly honom. Han undrade hur någon människa kunde hitta sanning mitt i allt oväsen.26


När Joseph en dag lyssnade på en predikan hörde han prästen citera ur Jakobs brev i Nya testamentet. ”Om någon av er brister i visdom”, sa han, ”skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser.”27

Joseph gick hem och läste versen i Bibeln. ”Aldrig har något skriftställe gjort större intryck på en människas hjärta än vad detta den gången gjorde på mitt”, mindes han senare. ”Det tycktes med stor kraft tränga in i mitt hjärtas innersta känslor. Jag begrundade det om och om igen eftersom jag visste att om någon människa behövde visdom från Gud så var det jag.” Han hade tidigare sökt i Bibeln som om den hade alla svar. Men nu sa Bibeln att han kunde vända sig direkt till Gud för att få ett personligt svar på sina frågor.

Joseph bestämde sig för att be. Han hade aldrig bett högt förut, men han litade på Bibelns löfte. ”Be i tro utan att tvivla”, stod det.28 Gud skulle lyssna på hans frågor – även om de var klumpigt ställda.