5 Allt är förlorat
föregående nästa

”Allt är förlorat”, kapitel 5 i De heliga: Berättelsen om Jesu Kristi kyrka i de sista dagarna, volym 1, Sanningens baner, 1815–1846 (2018)

Kapitel 5: ”Allt är förlorat”

KAPITEL 5

Allt är förlorat

Saints: The Standard of Truth

När Joseph väl hade fört hem guldplåtarna försökte skattsökare att stjäla dem från honom i flera veckor. För att skydda dem var han tvungen att flytta dem från ställe till ställe och gömma dem under eldstaden, under golvet i sin fars affär och i sädeshögar. Han kunde aldrig slappna av.

Nyfikna grannar tittade förbi och bad att han skulle visa dem uppteckningen. Joseph vägrade alltid, till och med när någon erbjöd sig att betala för att få se dem. Han var fast besluten att ta väl hand om plåtarna och förlitade sig på Herrens löfte att de skulle bli beskyddade om han själv gjorde allt han kunde.1

De här avbrotten hindrade honom ofta från att undersöka plåtarna och att lära sig mer om urim och tummim. Han visste att uttydarna skulle hjälpa honom att översätta plåtarna men han hade aldrig tidigare använt siarstenar för att läsa ett forntida språk. Han var ivrig att påbörja arbetet, men han visste inte riktigt hur han skulle göra det.2

Under tiden som Joseph studerade plåtarna hade en respekterad markägare i Palmyra som hette Martin Harris blivit intresserad av hans arbete. Martin var gammal nog att kunna vara far till Joseph och han hade ibland lejt Joseph till att arbeta på gården. Martin hade hört talas om guldplåtarna men hade inte tänkt särskilt mycket på dem förrän Josephs mor bjöd in honom för att träffa hennes son.3

Joseph var iväg på arbete när Martin kom förbi, så Martin frågade Emma och de andra familjemedlemmarna om plåtarna. När Joseph väl kom hem tog Martin honom i armen och bad om fler detaljer. Joseph berättade för honom om guldplåtarna och om Moronis befallning att Joseph skulle översätta och publicera skriften som stod på dem.

”Om det är djävulens verk”, sa Martin, ”vill jag inte ha något med det att göra.” Men om det var Herrens verk ville han hjälpa Joseph att förkunna det för världen.

Joseph lät Martin väga kistan med plåtarna i handen och Martin kunde känna att något tungt låg i den, men han var inte övertygad om att det var en uppsättning guldplåtar. ”Du får inte klandra mig för att jag inte tar dig på ditt ord”, sa han till Joseph.

När Martin kom hem efter midnatt den kvällen, smög han sig in i sitt sovrum och bad och lovade Gud att ge allt han ägde om han bara kunde få veta att Joseph verkligen utförde ett gudomlig verk.

Medan han bad kände han en mild och stilla röst tala till sin själ. Då visste han att plåtarna var från Gud – och han visste att han måste hjälpa Joseph att sprida plåtarnas budskap.4


I slutet av 1827 upptäckte Emma att hon var gravid och skrev då till sina föräldrar. Det hade gått nästan ett år sedan hon och Joseph hade gift sig och hennes far och mor var fortfarande olyckliga. Men de gick med på att låta det unga paret återvända till Harmony så att Emma kunde vara nära familjen när hon skulle föda.

Även om det innebar att Joseph skulle skiljas från sina föräldrar och syskon var han ivrig över att åka iväg. Människor i delstaten New York försökte fortfarande stjäla plåtarna och att flytta till en ny plats skulle kunna ge den frid och avskildhet han behövde för att kunna utföra Herrens verk. Olyckligtvis hade han skulder och inga pengar till flytten.5

I hopp om att få ordning på sin ekonomi begav sig Joseph in till staden för att klara upp en del av sina skulder. Medan han gjorde en inbetalning i en affär kom Martin Harris fram till honom. ”Här, herr Smith, får du 50 dollar”, sa han. ”Jag ger dem till dig för att utföra Herrens verk.”

Joseph blev nervös över att ta emot pengarna och lovade att betala tillbaka dem, men Martin sa att han inte skulle bekymra sig om det. Pengarna var en gåva och han bad alla som var närvarande att intyga att han hade givit dem utan förbehåll.6

Kort därpå betalade Joseph av sina skulder och lastade sin vagn. Han och Emma reste till Harmony, med guldplåtarna gömda i en tunna med bönor.7


Paret kom fram till familjen Hales rymliga hus omkring en vecka senare.8 Inom kort begärde Emmas far att få se guldplåtarna, men Joseph sa att han bara kunde visa honom kistan som han förvarade dem i. Irriterad lyfte Isaac upp kistan och kände dess tyngd, men han var ändå skeptisk. Han sa att Joseph inte fick ha den i huset om han inte visade vad som fanns inuti.9

Med Emmas far i närheten blev det inte lätt att översätta, men Joseph försökte så gott han kunde. Med Emmas hjälp skrev han av flera av de märkliga skrivtecknen som stod på plåtarna.10 Sedan försökte han i flera veckor att översätta dem med urim och tummim. Processen krävde att han gjorde mer än att bara titta i uttydarna. Han behövde också vara ödmjuk och utöva tro medan han studerade skrivtecknen.11

Några månader senare kom Martin till dem i Harmony. Han sa att han hade känt sig kallad av Herren att resa ända till New York City för att rådgöra med experter i forntida språk. Han hoppades att de skulle kunna översätta skrivtecknen.12

Joseph skrev av ännu fler skrivtecken från plåtarna, skrev ner sin översättning och gav papperet till Martin. Han och Emma stod sedan och såg sin vän ge sig av österut för att rådgöra med ett par framstående forskare.13


När Martin kom fram till New York City gick han för att träffa Charles Anthon, en professor i latin och grekiska vid Columbia College. Professor Anthon var en ung man – ungefär 15 år yngre än Martin – och var mest känd för att ha publicerat en populär uppslagsbok om grekisk och romersk kultur. Han hade också börjat samla in berättelser om amerikanska indianer.14

Professor Anthon var en strikt forskare som inte tyckte om att bli avbruten, men han välkomnade ändå Martin och studerade skrivtecknen och översättningen som Joseph hade skickat med.15 Även om professorn inte kunde egyptiska hade han läst en del studier om språket och visste hur det såg ut. När han tittade på skrivtecknen såg han en del likheter med egyptiskan och sa till Martin att översättningen var riktig.

Martin visade honom fler skrivtecken och professor Anthon studerade dem. Han sa att de var skrivtecken från flera olika forntida språk och gav Martin ett intyg på att tecknen var äkta. Han rekommenderade också att Martin skulle visa skrivtecknen för en annan forskare som hette Samuel Mitchill, som tidigare hade undervisat vid Columbia.16

”Han är mycket kunnig i sådana här forntida språk”, sa professor Anthon, ”och jag är säker på att han kan vara behjälplig.”17

Martin stoppade intyget i fickan, men precis när han skulle gå hejdade professorn honom. Han ville veta hur Joseph hade hittat guldplåtarna.

”En Guds ängel”, berättade Martin, ”uppenbarade det för honom.” Han vittnade om att översättningen av plåtarna skulle förändra världen och rädda den från undergång. Och när han nu hade bevis på att de var äkta tänkte han sälja sin gård och donera pengarna för att få översättningen publicerad.

”Får jag se intyget igen”, sa professor Anthon.

Martin drog fram det ur fickan och gav honom det. Professor Anthon rev det då i bitar och sa att änglabetjäning inte fanns. Om Joseph ville få plåtarna översatta kunde han ta med dem till Columbia College och låta en forskare göra det.

Martin förklarade att en del av plåtarna var förseglade och att Joseph inte fick lov att visa dem för någon.

”Jag kan inte läsa en förseglad bok”, sa professorn. Han varnade Martin för att Joseph antagligen lurade honom. ”Se upp för bedragare”, sa han.18

Martin lämnade professor Anthon och besökte därefter Samuel Mitchill. Denne tog emot Martin vänligt, lyssnade på hans berättelse och tittade på skrivtecknen och översättningen. Han kunde inte få ut något begripligt av dem, men sa att de påminde om egyptiska hieroglyfer och att de var en utdöd nations skriftspråk.19

Kort därpå lämnade Martin staden och reste tillbaka till Harmony, mer övertygad än någonsin om att Joseph verkligen hade forntida guldplåtar och makten att översätta dem. Han berättade för Joseph om sina möten med professorerna och drog slutsatsen att om några av de mest välutbildade männen i Amerika inte kunde översätta boken, så måste Joseph göra det.

”Jag kan inte”, sa Joseph, överväldigad av uppgiften, ”för jag är helt oskolad.” Men han visste att Herren hade förberett uttydarna så att han skulle kunna översätta plåtarna.20

Martin höll med. Han tänkte åka tillbaka till Palmyra, ordna upp sina angelägenheter och återvända så fort som möjligt för att verka som skrivare åt Joseph.21


I april 1828 bodde Joseph och Emma i ett hus vid Susquehannafloden, inte långt från hennes föräldrahem.22 Emma, som nu var en bra bit in i graviditeten, fungerade ofta som skrivare åt Joseph när han väl hade börjat översätta uppteckningen. En dag när Joseph översatte blev han plötsligt alldeles blek. ”Emma, fanns det en mur kring Jerusalem?” frågade han.

”Ja”, svarade hon och mindes beskrivningar av den i Bibeln.

”Åh”, sa Joseph lättad, ”jag var rädd att jag hade blivit bedragen.”23

Emma häpnade över att hennes makes brist på kunskap i historia och i skrifterna inte hindrade översättningen. Joseph kunde knappt skriva ett sammanhängande brev. Men ändå satt hon timme efter timme intill honom medan han dikterade uppteckningen utan hjälp av vare sig bok eller manuskript. Hon visste att bara Gud kunde inspirera honom till att översätta som han gjorde.24

Efter en tid kom Martin tillbaka från Palmyra och tog över som skrivare, vilket gav Emma möjlighet att vila lite innan barnet kom.25 Men det var svårt att få någon vila. Martins fru Lucy hade nämligen insisterat på att följa med honom till Harmony, och både herr och fru Harris hade starka personligheter.26 Lucy var misstänksam mot att Martin ville ge Joseph ekonomiskt stöd och hon var arg över att han hade rest till New York City utan henne. När han berättade att han skulle till Harmony för att hjälpa till med översättningen hade hon bjudit med sig själv, fast besluten att få se plåtarna.

Lucy höll på att förlora hörseln och när hon inte förstod vad andra sa, trodde hon ibland att de kritiserade henne. Hon hade inte heller någon vidare känsla för andras privatliv. När Joseph vägrade att visa henne plåtarna började hon leta i huset och rota igenom familjens kistor, skåp och koffertar. Joseph var tvungen att gömma plåtarna i skogen.27

Kort därpå lämnade Lucy huset och bodde hos en granne. Emma fick ha sina kistor och skåp i fred igen, men nu började Lucy säga till grannarna att Joseph var ute efter Martins pengar. Efter att ha orsakat problem i veckor begav sig Lucy äntligen tillbaka hem till Palmyra.

Med friden återställd översatte Joseph och Martin snabbt. Joseph började växa in i sin gudomliga roll som siare och uppenbarare. Genom att titta in i uttydarna eller i en annan siarsten kunde han översätta, oavsett om plåtarna låg framför honom eller om de var invirade i en av Emmas linnedukar på bordet.28

Under hela april, maj och början av juni lyssnade Emma till rytmen av Josephs diktering av uppteckningen.29 Han talade långsamt men tydligt och gjorde ibland en paus för att vänta på att Martin skulle säga ”skrivet” när denne hade skrivit allt som Joseph hade sagt.30 Emma turades också om att vara skrivare och förundrades över hur Joseph efter avbrott och raster alltid fortsatte där han hade slutat, utan att få någon påminnelse om var de var.31

Snart var det dags för Emmas barn att födas. Högen med manuskriptsidor växte sig allt högre och Martin hade blivit övertygad om att hans fru skulle inse översättningens värde och sluta hindra deras arbete om hon bara fick läsa översättningen.32 Han hoppades också att Lucy skulle bli nöjd med hur han hade spenderat sin tid och sina pengar för att föra fram Guds ord.

En dag bad Martin Joseph om lov att få ta med manuskriptet till Palmyra i några veckor.33 Med tanke på hur Lucy Harris hade uppfört sig när hon hade besökt deras hem, blev Joseph orolig över förslaget. Men han ville ändå göra Martin till viljes, eftersom Martin hade trott på honom när så många andra hade tvivlat.34

Osäker på vad han skulle göra bad Joseph om vägledning och Herren svarade att han inte skulle låta Martin ta med sig sidorna.35 Men Martin var övertygad om att allt skulle förändras om han bara fick visa dem för sin fru, så han bad Joseph att fråga Herren igen. Joseph gjorde det, men svaret var detsamma. Martin övertalade honom då till att fråga en tredje gång och den här gången lät Gud dem göra som de ville.

Joseph sa till Martin att han fick ta med sig sidorna i två veckor, om han slöt förbund om att hålla dem inlåsta och att bara visa dem för vissa släktingar. Martin lovade att göra det och återvände så till Palmyra med manuskriptet.36

När Martin hade rest, visade sig Moroni för Joseph och tog uttydarna ifrån honom.37


Dagen efter Martins avresa genomled Emma en smärtsam förlossning och födde en gosse. Men pojken var svag och sjuklig och levde inte länge. Pärsen gjorde Emma fysiskt dränerad och psykiskt förkrossad, och ett tag verkade det som om hon också skulle dö. Joseph skötte troget om henne och vek sällan från hennes sida.38

Efter två veckor började Emmas hälsa förbättras och hennes tankar gick till Martin och manuskriptet. ”Jag känner mig så orolig”, sa hon till Joseph, ”att jag inte kan vila och jag kommer inte att få någon ro förrän jag vet något om vad herr Harris gör med det.”

Hon försökte övertala Joseph att söka rätt på Martin, men Joseph ville inte lämna henne. ”Skicka efter min mor”, sa hon, ”så kan hon vara hos mig medan du är borta.”39

Så Joseph tog en diligens norrut. Han åt och sov knappt på resan i oro över att ha förnärmat Herren genom att inte hörsamma vad Herren hade sagt om att inte låta Martin ta med sig manuskriptet.40

Solen steg just när han kom fram till sina föräldrars hem i Manchester. Familjen Smith höll på att förbereda frukost och skickade en inbjudan till Martin om att äta med dem. Klockan åtta stod maten på bordet, men Martin hade inte kommit än. Joseph och familjen började bli alltmer oroliga medan de väntade på honom.

Till slut, när mer än fyra timmar hade gått syntes Martin på avstånd, gående långsamt mot huset och med ögonen fästa på marken framför sig.41 Vid grinden stannade han till, satte sig på staketet drog ner hatten över ögonen. Sedan gick han in och satte sig för att äta under tystnad.

Familjen tittade på medan Martin tog upp besticken, som om han skulle äta, och sedan släppte dem igen. ”Jag har förlorat min själ!” utropade han plötsligt och tryckte händerna mot tinningarna. ”Jag har förlorat min själ!”

Joseph flög upp. ”Martin, har du förlorat manuskriptet?”

”Ja”, svarade Martin. ”Det är borta och jag vet inte var det är.”

”O, min Gud, min Gud”, jämrade sig Joseph och knöt nävarna. ”Allt är förlorat!”

Han började gå av och an. Han visste inte vad han skulle göra. ”Gå tillbaka”, befallde han Martin. ”Leta igen.”

”Det är ingen idé”, utropade Martin. ”Jag har letat överallt i huset. Jag har till och med rivit upp sängar och kuddar och jag vet att det inte finns där.”

”Måste jag då återvända till min hustru med en sådan historia?” Joseph var rädd att beskedet skulle ta död på henne. ”Och hur kan jag komma inför Herren med detta?”

Hans mor försökte trösta honom. Hon sa att Herren kanske skulle förlåta honom om han ödmjukt omvände sig. Men Joseph grät nu, rasande på sig själv för att han inte hade lytt Herren första gången. Han kunde knappt äta resten av dagen. Han stannade över natten och gav sig av nästa morgon, tillbaka till Harmony.42

Lucys hjärta var tungt när hon såg honom ge sig av. Det verkade som om allt de hade hoppats på som familj – allt som hade skänkt dem glädje de senaste åren – hade undflytt dem på ett ögonblick.43