George Albert Smiths liv och verksamhet

Under sin tid som kyrkans president fick George Albert Smith en dag ett fotografi på posten tillsammans med ett litet brev där det stod: ”Jag skickar det här fotografiet därför att det är en slående illustration av det slags person vi tror dig vara.” Det var ett fotografi av president Smith tillsammans med en mamma och hennes fyra små barn. Just den där dagen hade president Smith bråttom att hinna med tåget när han hejdades av mamman, som hoppades att hennes barn skulle få tillfälle att hälsa på en Guds profet. En iakttagare förevigade ögonblicket med kamera.

Brevet fortsatte: ”Det som gör [den här bilden] så värdefull för oss är att trots att du hade så bråttom och att man skyndade på dig för att du skulle sätta dig i bilen och komma i väg till tåget, tog du dig ändå tid att hälsa på vart och ett av barnen i den här familjen.”¹

George Albert Smiths liv och verksamhet kännetecknades av sådana vänliga handlingar. Vare sig han kärleksfullt stöttade och uppmuntrade en granne som vacklade i tron eller drog i gång stora hjälpinsatser för att mätta tusentals människor, levde George Albert Smith efter Frälsarens bud: ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Markus 12:31).

Barndom och ungdom, 1870–1890

George Albert Smith föddes den 4 april 1870 i ett enkelt hem i Salt Lake City som son till John Henry och Sarah Farr Smith. Släkten Smith utmärkte sig genom sitt flitiga tjänande i Guds rike. George Alberts far skulle senare komma att verka i de tolv apostlarnas kvorum och i första presidentskapet. Hans farfar och namne George A. Smith var kusin till profeten Joseph Smith och bland de första av kyrkans pionjärer som 1847 kom in i Saltsjödalen. Även George A. Smith var apostel och verkade som rådgivare i första presidentskapet (till president Brigham Young). George Alberts farfars far John Smith verkade som kyrkans patriark och var den förste stavspresidenten i Salt Lake City. Och hans morfar Lorin Farr var den första borgmästaren i Ogden och den förste stavspresidenten i den staden.

George Albert Smith älskade och beundrade sina föräldrar. Han gav sin far äran av att ha lärt honom att sträcka ut en hjälpande hand till behövande,² och han prisade sin mor för de uppoffringar hon gjorde för att uppfostra sina barn i evangeliet. ”Trots att vi var fattiga”, sade han ”och min far var ute som missionär när jag var i femårsåldern, kan jag inte minnas att jag någonsin hörde min mor klaga. Jag såg henne aldrig fälla tårar på grund av de omständigheter hon levde i. Hon kunde få en dollar att räcka längre än någon annan jag någonsin känt …

När min far var ute som missionär tog min mor över ansvaret för familjen — hon var familjens överhuvud i hans frånvaro. Vi såg till att be våra böner, också bordsbön, och om någon var sjuk så anlitade hon äldsterna, för hon hade stark tro på evangeliets förrättningar. Hon har alltid varit noga med att ge sitt tionde, och såvitt jag har kunnat upptäcka har hon aldrig haft en tanke på att det hela skulle kunna vara ett misstag och ’mormonismen’ inte vara sanning. Hon tror på den med hela sin själ.”³

George Albert Smith kom i synnerhet ihåg att hans mor lärde honom att be och lita på att Gud skulle besvara bönerna: ”Jag grips av vördnad och tårarna rinner när jag tänker på min mors inflytande på mig som [liten] pojke … Jag minns som om det vore i går hur hon tog mig i handen och vi gick uppför trappan till övervåningen. Där föll jag på knä framför henne och höll henne i handen medan hon lärde mig att be. Jag tackar Gud för mödrar som har evangeliets anda i sitt hjärta och en önskan att vara till välsignelse. Jag skulle kunna upprepa den bönen nu och det är många år sedan jag lärde mig den. Den gav mig visshet om att jag har en himmelsk Fader och att han hör och besvarar böner. När jag blev äldre bodde vi fortfarande i en tvåvåningskåk och när vinden låg på gungade hela huset som om det skulle ramla omkull. Ibland var jag så rädd att jag inte vågade somna. Min säng stod i ett eget litet rum och många nätter klev jag ur sängen och föll på knä och bad min himmelske Fader att bevara huset så att det inte skulle brytas sönder. Och sedan gick jag och lade mig igen i min lilla säng, lika säker på att jag skulle bevaras från det onda som om jag hade hållit min Fader i handen.”⁴

När George Albert Smith blickade tillbaka på sin barndom, sade han:

”Mina föräldrar levde i små omständigheter och ändå prisar jag min Skapare och tackar honom av hela mitt hjärta för att han sände mig hem till dem …

Jag lärde mig som pojke att det här är Herrens verk. Jag lärde mig att det fanns profeter på jorden. Jag lärde mig att den Allsmäktiges inspiration påverkar dem som lever på ett sådant sätt att de kan få den inspirationen …

Jag är tacksam för arvet från mina föräldrar, tacksam för att de undervisade mig om Jesu Kristi evangelium och var goda föredömen i hemmet.”⁵

George Albert Smith var i unga år känd som en gladlynt och livlig pojke. Kamraterna uppskattade hans glada humör, och han roade dem gärna med att spela munspel, banjo och gitarr och med sin repertoar av lustiga visor. Samtidigt hade han upplevelser som gjorde honom ovanligt ansvarskännande för sin ålder. Som tolvåring gick George Albert på Brigham Young-skolan, där han hörde något som skulle komma att påverka honom i grunden. Han erinrade sig senare:

”Jag hade turen att få en del av min undervisning av dr. Karl G. Maeser, denne framstående lärare och pedagog och skaparen av kyrkans förnämliga skolor … Jag minns inte mycket av det som sades under det år jag gick på skolan, men en sak ska jag nog aldrig glömma. Jag har upprepat det många gånger … En dag reste sig dr Maeser upp och sade:

’Ni kommer inte bara att få stå till svars för era handlingar utan också för era tankar.’

Eftersom jag bara var en pojke och inte hade någon större vana av att försöka styra mina tankar, var jag villrådig om vad jag skulle göra och det oroade mig. Det var som om en kardborre satt fast på mig. Ungefär en vecka eller tio dagar senare begrep jag plötsligt vad han menade. Jag förstod nu grundtanken. Med ens blev jag klar över hur jag skulle tolka det han hade sagt: Naturligtvis kommer vi att få stå till svars för våra tankar, för när vårt liv här på jorden är avslutat är det summan av våra tankar. Den tanken har varit till stor välsignelse för mig i hela mitt liv, och den har många gånger hjälpt mig att undvika opassande tankar eftersom jag inser att när jag en gång avslutar mitt livsverk jag då kommer att vara resultatet av mina tankar.”⁶

George Albert fick överta viktiga uppgifter i hemmet när hans far 1882, efter att ha verkat i de tolv apostlarnas kvorum i två år, kallades till president över Europamissionen. Faderns bortavaro krävde att George Albert hjälpte till att försörja familjen. När han var tretton sökte han arbete på en av kyrkans klädesfabriker i Salt Lake City med tillhörande varuhus, men chefen sade att de inte hade råd att anställa någon. George Albert svarade att han inte hade bett om att få betalt, bara att få arbeta. Han tillade: ”Jag vet att om jag är något värd så får jag också betalt.”⁷ Tack vare sin positiva inställning fick han jobb som fabriksarbetare för 2,50 dollar i veckan, och hans goda arbetsmoral hjälpte honom att snabbt få bättre betalda jobb i företaget.

När han var arton fick han arbete i ett lantmäterilag på järnvägen. Arbetet utomhus i det skarpa solskenet som förstärktes genom reflexerna från ökensanden skadade hans ögon. George Albert fick permanent nedsatt syn, vilket gjorde det svårt för honom att läsa och vållade honom obehag under resten av livet.

Missionärstjänst och äktenskap, 1891–1894

I september 1891 kallades George Albert Smith av president Wilford Woodruff att utföra en korttidsmission i södra Utah. Han fick i uppdrag att arbeta med kyrkans ungdomar i det området. I fyra månader hjälpte han och hans kamrat till att etablera ungdomsorganisationer i stavarna och församlingarna, och de talade på många möten och uppmuntrade ungdomarna att leva efter kyrkans normer.

Efter sin mission fortsatte George Albert att uppvakta sin käresta sedan barndomen: Lucy Woodruff, sondotter till president Wilford Woodruff. De hade vuxit upp som grannar och Lucy hade lagt märke till de karaktärsdrag som George Albert höll på att utveckla. Hon skrev i sin dagbok om sin beundran för honom: ”Jag går till sängs i kväll med tacksamhet mot Gud … och ber att han ska ge mig kraft att bli mer förtjänt av dens kärlek som jag fullt och fast tror vara en av de bästa unga män som någonsin satts här på jorden. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hans godhet och vänlighet.”⁸

Men Lucy hade många andra beundrare, och några av dem var välbärgade och erbjöd henne överdådiga presenter. Å andra sidan tilltalades Lucy av George Alberts hängivenhet mot Herren. Han skrev till henne: ”Om du vill gifta dig med någon för pengar så blir det inte med mig, för jag bestämde mig för länge sedan att inte ägna mig själv eller mitt liv eller min tid åt pengar utan åt att tjäna Herren och hjälpa hans barn i världen. ”⁹ Lucy gjorde sitt val och den 25 maj 1892 vigdes hon och George Albert i templet i Manti i Utah. George Alberts far förrättade ceremonin. Den dagen gav Lucy sin make en liten medaljong som innehöll ett fotografi av henne. Han satte medaljongen på sin klockkedja, där den hängde nära hans hjärta, och han bar den nästan varje dag livet ut.¹⁰

De nygifta hade mindre än en månad tillsammans innan George Albert skulle ge sig i väg på nästa mission, den här gången som proselyterande missionär i södra USA. Även om de visste att hans avresa var nära förestående — missionskallelsen hade kommit tre veckor innan de gifte sig — var det ändå svårt för dem att skiljas åt. De var båda överlyckliga när Lucy fyra månader senare kallades att verka tillsammans med sin man på missionskontoret, där äldste Smith nyligen hade utsetts till missionssekreterare.

President för Sydstatsmissionen var J. Golden Kimball, som samtidigt verkade som medlem i de sjuttios kvorum. Två gånger under äldste Smiths tjänstgöring blev president Kimball tvungen att lämna missionen för att ta hand om viktiga angelägenheter i Salt Lake City: en gång kort efter att äldste Smith blivit missionssekreterare och sedan ytterligare en gång ett år senare. Vid båda tillfällena överlät president Kimball det oerhörda ansvaret att leda och förvalta missionen på äldste Smith och gav honom råd och anvisningar och stöttade honom i talrika brev. Allt som allt verkade äldste Smith i sexton månader som tillförordnad president i missionen. President Kimball var bekymrad över att han måste vara borta så länge men litade på sin unge assistent. Han skrev i ett brev till äldste Smith: ”Jag tror att jag med min urskillningsförmåga och intelligens, hur begränsad den nu än må vara, kan uppskatta din redbarhet och ditt värde, för det kan jag försäkra dig att jag gör. ”¹¹ I ett annat brev skrev han: ”Må du vara förvissad om att jag uppskattar ditt arbete, din iver och ditt modiga sinnelag.”¹²

President Kimball fick många möjligheter att iaktta äldste Smiths iver och modiga sinnelag. Vid ett tillfälle reste de tillsammans och hade erbjudits att övernatta i en liten timmerstuga. George Albert Smith erinrade sig senare:

”Framåt midnatt vaknade vi av ett fruktansvärt skrikande och gapande utanför stugan. Då vi satte oss upp i sängen för att ta reda på vad som försiggick hörde vi grova svordomar utifrån. Det var en månljus natt och vi kunde se att det var många personer utanför huset. President Kimball hoppade upp och började klä på sig. Männen bultade på dörren och svor över mormonerna och sade att de skulle komma ut och att de tänkte skjuta dem. President Kimball frågade mig om jag inte tänkte stiga upp och klä på mig. Jag svarade att det tänkte jag inte, jag tänkte stanna i sängen och var säker på att Herren skulle beskydda oss. Inom några sekunder fylldes hela rummet av skottlossning. Pöbeln hade tydligen delat upp sig i fyra grupper och sköt in i stugans hörn. Träsplitter flög åt alla håll över våra huvuden. Det blev några ögonblicks tystnad, sedan avlossades ännu en salva och mer splitter flög omkring. Jag kände ingen som helst rädsla. Jag var helt lugn där jag låg, trots att jag upplevde en av de värsta händelserna i mitt liv, för jag var säker på … att Herren skulle beskydda mig, och det gjorde han.

Tydligen blev pöbelhopen besviken och gick. När vi morgonen därpå öppnade dörren fann vi en stor hög med kraftiga hickorykäppar, sådana som pöbeln brukade misshandla missionärerna med i Södern.”¹³

Många år senare berättade George Albert Smith om den här upplevelsen för sina barnbarn, för att lära dem att förlita sig på Herren. ”Jag vill att ni ska lägga på hjärtat”, sade han, ”att Herren beskyddar er i farans stund, om ni ger honom tillfälle att göra det.”¹⁴

Familjeliv

George Albert och Lucy avlöstes från sin mission i juni 1894. Några månader efter återkomsten till Salt Lake City fick Lucy en välsignelse av sin farfar, president Wilford Woodruff, som lovade henne att hon skulle föda barn. Den 19 november 1895 födde hon en dotter som de gav namnet Emily, och fyra år senare födde hon ytterligare en dotter: Edith. Deras sista barn, George Albert Jr, föddes 1905.

George Albert Smith var en tillgiven far och hans barn älskade honom. Edith skrev om honom: ”För mig hade han alla de egenskapar som får en dotter att älska sin pappa. Han motsvarade alla mina förväntningar på hur en pappa ska vara.” Det som gjorde särskilt stort intryck på barnen var det sätt på vilket George Albert behandlade sin älskade hustru. ”Det var underbart att se pappas tillgivenhet mot mamma”, skriver Edith. ”Han försummade aldrig ett tillfälle att visa sin uppskattning för henne. De gjorde allting tillsammans, efter omsorgsfull planering och lagarbete. Hon var honom så kär … Även om vi alla dyrkade mamma så är jag säker på att hans omtanke om henne och hans ömhet fick oss att älska henne ännu mer.”¹⁵

Som far var George Albert Smith ivrig att hjälpa sina barn att uppleva den glädje som han själv upplevde genom att leva efter evangeliet. En juldagsmorgon efter det att man hade öppnat julklapparna frågade han sina döttrar vad de skulle tycka om att ge bort några av sina leksaker till barn som inte hade fått några presenter. Eftersom de just hade fått nya leksaker gick döttrarna med på att ge några gamla leksaker till behövande barn.

”Skulle ni inte vilja ge dem några av de nya också?” frågade George Albert vänligt.

Döttrarna tvekade, men så småningom gick de med på att avstå från en eller två nya leksaker. George Albert tog sedan med sig flickorna och gick hem till barnen som han hade i åtanke, och de gav dem presenterna. Det var så upplyftande att när de gick därifrån utbrast en av flickorna: ”Nu går vi och hämtar resten av leksakerna till dem.”¹⁶

De tolv apostlarnas kvorum, 1903–1945

Tisdagen den 6 oktober 1903 hade George Albert Smith så mycket att göra på arbetet att han inte kunde vara med på generalkonferensens sessioner den dagen. När han lämnade kontoret var eftermiddagens session nästan slut så han begav sig hemåt. Han hade planerat att gå på marknad med barnen.

När han kom till huset fann han till sin förvåning en folksamling där, och en kvinna steg fram och gratulerade honom hjärtligt.

”Vad ska det här betyda?” frågade han.

”Vet du inte det?” svarade hon.

”Vet vad?”

”Men du har ju blivit inröstad i de tolv apostlarnas kvorum”, utbrast besökaren.

”Det kan inte stämma”, sade George Albert. ”Det måste vara ett missförstånd.”

”Jag hörde det med egna öron”, sade hon.

”Det måste ha varit någon annan Smith”, sade han. ”Ingen har sagt ett ord till mig. Jag kan helt enkelt inte tro att det är sant.”

Förvirrad gick kvinnan tillbaka till tabernaklet för att ta reda på om hon hade missuppfattat saken. Där upplyste man henne om att hon hade rätt: George Albert Smith var ny medlem av de tolv apostlarnas kvorum.¹⁷

Hans dotter Emily erinrade sig senare anblicken av folksamlingen vid deras hus: ”Det tycktes som om hela tabernaklet strömmade över gräsmattan och in i vårt hus och grät och kysste mamma. De sade alla att far var en apostel, och vi tänkte att det där att vara en apostel nog måste vara det värsta som kunde drabba en.”

Också efter det att uppgiften hade bekräftats bestämde sig George Albert för att han skulle gå på marknad med döttrarna som han hade lovat, ”även om han nog inte såg särskilt mycket av den”, sade Emily. ”Han tillbringade hela tiden med att prata med alla som trängde på.”¹⁸

Två dagar senare, den 8 oktober 1903, ordinerades George Albert Smith till apostel av president Joseph F. Smith i ett rum på övre våningen i templet i Salt Lake City. Efter ordinationen blev han ombedd att delge sina tankar till medlemmarna av de tolv apostlarnas kvorum som var närvarande. ”Jag känner mig svag och saknar urskillning i jämförelse med män i mer mogen ålder”, sade han, ”men mitt hjärta är uppriktigt, och det är min innerliga önskan att Herrens verk ska gå framåt … Jag har ett levande vittnesbörd om att detta verk är gudomligt och vet att evangeliet har kommit till jorden under Herrens överinseende och vägledning och att de som utsetts att presidera var och är hans tjänare. Det är min önskan och bön att jag ska vara ren och ödmjuk så att jag har rätt till Andens ingivelser och förmaningar och vägleds av dessa livet ut.”¹⁹

George Albert Smith verkade i de tolv apostlarnas kvorum i nästan 42 år, däribland två år som president för kvorumet. Under de här åren fullgjorde han många uppdrag och var till välsignelse för människor runtom i världen på många olika sätt.

Delar med sig av evangeliet och vinner vänner för kyrkan

Äldste Smith hade en naturlig förmåga att få andra att känna sig väl till mods och att göra fiender till vänner. En affärsman som inte tillhörde kyrkan sade om honom på hans begravning: ”Han var lätt att umgås med. Han var någon som man ville umgås med. Hans vänliga leende, hans hjärtliga handslag och hans värme när han hälsade på en fick en att känna i hjärtat att han hyste äkta vänskap för dig och sin nästa.”²⁰

Under en tid då kyrkan fortfarande var i stort sett obekant runtom i världen och betraktades med misstänksamhet av många, var det här en värdefull förmåga. En gång när han fullgjorde en uppgift i West Virginia fick han veta att stadstjänstemän hade hotat att häkta var och en som predikade mormonismen. Äldste Smith vände sig till stadsjuristen, en herr Engle, för att försöka förmå dem att ändra sin hållning. Han skrev senare i sin dagbok: ”Till en början var herr Engle brysk och sade att man inte tänkte tolerera oss i den staden … Jag sade att jag trodde att man hade gett honom felaktiga upplysningar och frågade om vi kunde slå oss ned och språkas vid… Vi samtalade en stund om mormonismen. Han veknade innan jag gick och skakade hand med mig och gav mig sitt visitkort. När jag gick därifrån var jag säker på att jag hade undanröjt en del fördomar.”²¹ Tre dagar senare besökte äldste Smith honom på nytt och gav honom en Mormons bok.²²

Äldste Smith sökte alltid efter tillfällen att tala med andra om kyrkan. Vart han än reste i sitt ämbete tog han med sig Mormons bok, kyrkans tidskrifter och andra trycksaker som han hoppades kunna dela ut. Eftersom Mormons bok på ett så kraftfullt sätt vittnar om Jesus Kristus ansåg äldste Smith boken vara en idealisk julklapp och skickade ofta exemplar till vänner i andra kyrkor och till och med till prominenta personer som han aldrig hade träffat.²³ I ett brev som åtföljde en sådan julklapp skrev han: ”Om några dagar firar kristenheten Frälsarens födelse och det är sed att man vid den tiden på året har sina vänner i åtanke. Jag hoppas därför att du tar emot det här exemplaret av Mormons bok … Jag ger dig det i julklapp eftersom jag tror att du skulle glädja dig åt att ha den boken i ditt bibliotek.”

Han fick följande svar: ”Boken ska få sin plats i vår bokhylla och vi ska läsa den [från pärm till pärm] noggrant och utan förutfattade meningar. Var och en som läser den eftertänksamt kan inte undgå att vidga sin synkrets och bli mer tolerant.”²⁴

Samhälleligt engagemang

Äldste Smith uppmuntrade kyrkans medlemmar att engagera sig i samhällslivet och att använda sitt inflytande till att förbättra förhållandena i världen. Han var själv engagerad i flera samhällsnyttiga organisationer trots den krävande kallelsen som generalauktoritet. Han valdes till ordförande i International Irrigation Congress och i Dry Farming Congress, två jordbruksorganisationer, och sex gånger till vice ordförande i National Society of the Sons of the American Revolution (riksföreningen Den amerikanska revolutionens söner). Äldste Smith var en ivrig förespråkare för att generalauktoriteter skulle vara effektivare om de flög i sin ämbetsutövning. Han satt i styrelsen för Western Air Lines. Han var också aktiv i Boy Scouts of America, en nationell pojkscoutorganisation, och fick 1934 Silver Buffalo-utmärkelsen, som är den högsta scoututmärkelsen i USA. Åren efter första världskriget ledde han i Utah den landsomfattande hjälpinsatsen för Armenien och Syrien och var också delstatsrepresentant vid International Housing Convention, ett konvent i syfte att skaffa tak över huvudet åt dem som kriget hade gjort hemlösa.²⁵

Innan han kallades till apostel var George Albert politiskt aktiv och deltog i kampanjer för frågor och kandidater som han ansåg skulle förbättra samhället. Efter att ha blivit generalauktoritet drog han ned på sitt politiska engagemang, men han fortsatte att ivra för frågor han trodde på. Han hjälpte bland annat till att väcka en motion i delstaten Utahs lagstiftande församling som ledde till att man byggde ett sanatorium för patienter med lungtuberkulos.²⁶

Äldste Smiths medkänsla med andra var särskild tydlig i hans arbete som ordförande i föreningen Society for the Aid of the Sightless, en stödorganisation för blinda, ett uppdrag som han innehade från 1933 till 1949. Han var själv synskadad och ömmade speciellt för de blinda. Han hade tillsyn över utgivningen av Mormons bok i brailleskrift, och han initierade en plan för att hjälpa dem som är blinda att lära sig att läsa punktskrift och på andra sätt anpassa sig till sitt funktionshinder. Hans bemödanden gjorde honom omtyckt och älskad av dem som han tjänade. En medlem i Society for the Aid of the Sightless uttryckte sin uppskattning i en dikt som överräcktes till äldste Smith på dennes sjuttioårsdag.

När livet stormar, hårt och kallt,
och bittra tårar fälls,
när kylan isar i min själ,
från ensamhet mig fräls!
Med ivrigt hopp jag trevar fram
fast vägen är mig svår,
att finna någon utsträckt hand,
ett hjärta som förstår,
som klappar varmt för människor
i vänlig visdom stor,
där samma tro på himlens Gud
inom oss båda bor …

Fast vi ej i vår blindhet ser
hans milda anletsdrag,
så lyfts vi av hans godhets kraft,
han ser den som är svag.
Han ger oss av sin egen frid
och lugnar så vår själ.
Vi hör hans tysta bön till Gud,
en Gud som vill oss väl.
Vi vägen framför inte ser
men höjer glädjens ljud,
ty med oss står en ärlig man
som lever nära Gud.27

Sjukdom och andra prövningar

George Albert Smith tvingades kämpa med ohälsa under en stor del av sitt liv. Trots att han tyckte om simning, ridning och annan motion var hans kropp ömtålig och ofta svag. Förutom kroniska ögonbesvär led äldste Smith under hela sitt liv av mag-, rygg- och hjärtbesvär, ständig trötthet och många andra åkommor. Den stress och de påfrestningar som hans många ansvar innebar tog också ut sin rätt, men till en början var han ovillig att slå av på takten och sköta sin hälsa. Till följd av detta var han från 1909 till 1912 så svårt sjuk att han var sängliggande och inte kunde fullgöra sina uppgifter i de tolv apostlarnas kvorum. Det var en prövande tid för äldste Smith, som så förtvivlat gärna ville återuppta arbetet. Faderns död 1911 och hustruns insjuknande i svår influensa fördröjde äldste Smiths tillfrisknande ytterligare.

Många år senare berättade han om en upplevelse under den här tiden.

”För ett antal år sedan var jag svårt sjuk. Med undantag för min hustru hade nog alla gett upp hoppet om mig … jag var så svag att jag knappt kunde röra mig. Bara något sådant som att vända mig om i sängen var påfrestande och gick långsamt.

I det här tillståndet förlorade jag en dag medvetandet om min omgivning och trodde att jag befann mig på andra sidan graven. Jag stod med ryggen mot en stor och vacker sjö och såg bort mot en stor skog. Ingen människa syntes till, inte heller såg jag någon båt på sjön eller någonting annat som skulle ha förklarat hur jag hade kommit dit. Jag insåg eller tyckte mig inse att jag hade avslutat mitt jordeliv och nu kommit hem …

Jag började utforska omgivningen och fann snart en stig som ledde genom skogen. Den verkade föga använd och var nästan helt övervuxen med gräs. Jag följde den här stigen, och när jag hade gått ett bra tag och tillryggalagt en längre sträcka genom skogen, såg jag en man komma emot mig. Han var stor till växten, och jag skyndade mig mot honom, för jag såg att det var min farfar [George A. Smith]. Han vägde på sin tid över 135 kilo, så ni anar säkert att han var storväxt. Jag minns hur glad jag blev när jag såg honom komma emot mig. Jag hade uppkallats efter honom och hade alltid varit stolt över det.

Farfar stannade när han var en eller två meter ifrån mig. Det var ett tecken att även jag skulle stanna. Sedan — och det här skulle jag vilja att pojkar och flickor och ungdomar aldrig ska glömma — såg han på mig allvarsamt och sade:

’Jag skulle vilja veta vad du har gjort med mitt namn.’

Jag såg allt jag någonsin hade gjort som om det vore rörliga bilder på vita duken — allt jag hade gjort. Snabbt kom den här ytterst levande återblicken fram till tidpunkten då jag stod där. Hela mitt liv hade passerat revy för mig. Jag log och såg på farfar och sade:

’Jag har aldrig gjort någonting med ditt namn som du behöver skämmas för.’

Han tog ett steg framåt och kramade om mig, och när han gjorde det, blev jag på nytt medveten om min jordiska omgivning. Min kudde var våt, som om någon hade hällt ut vatten på den — den var våt av mina tacksamhetstårar över att jag kunde svara utan att tveka.

Jag har ofta tänkt på det här och vill att ni ska veta att jag sedan den dagen mer än någonsin tidigare har försökt vara aktsam om det namnet. Så jag säger till pojkar och flickor, unga män och unga kvinnor och ungdomar i kyrkan och i hela världen: Hedra era fäder och era mödrar. Gör heder åt det namn ni bär.”²⁸

Så småningom började äldste Smith återfå krafterna, och när prövningen var över kände han en förnyad tacksamhet över sitt vittnesbörd om sanningen. Vid en påföljande generalkonferens sade han i ett tal: ”Jag har under de senaste åren varit i dödsskuggans dal, så nära den andra sidan att jag är säker på att [om det inte vore] för vår himmelske Faders särskilda välsignelse hade jag inte kunnat vara kvar här. Men aldrig för ett ögonblick sviktade det vittnesbörd som min himmelske Fader har välsignat mig med. Ju närmare jag kom den andra sidan, desto större blev min förvissning om att evangeliet är sant. Nu när mitt liv har skonats gläder jag mig över att få vittna om att evangeliet är sant, och jag tackar min himmelske Fader av hela min själ för att han har uppenbarat det för mig.”²⁹

Äldste Smith fortsatte att drabbas av sjukdom och motgångar under de år som följde. Sin kanske största prövning upplevde han under åren 1932 till 1937 då hans hustru Lucy led av artrit och neuralgi. Hon hade svåra smärtor och behövde från och med 1937 nästan ständig vård. I april 1937 fick hon en hjärtattack som sånär kostade henne livet och försvagade henne ytterligare.

Trots sin ständiga oro för Lucy fortsatte äldste Smith att fullgöra sina plikter så gott han kunde. Den 5 november 1937 talade han vid en väns begravning, och när han satte sig ned efter sitt tal fick han en lapp där det stod att han skulle skynda sig hem. Han skrev senare i sin dagbok: ”Jag lämnade kapellet genast men min älskade hustru utandades sin sista suck innan jag hann hem. Hon dog medan jag talade på begravningen. Min tillgivna hustru har ryckts ifrån mig och det blir ensamt utan henne.”

Lucy och George Albert hade vid hennes bortgång varit gifta i över 45 år. Hon blev 68 år gammal. Trots att saknaden efter hustrun var svår visste äldste Smith att skilsmässan var tillfällig, och den insikten gav styrka. ”Även om vår familj är förtvivlad”, skrev han, ”är det en stor tröst att veta att vi kan återförenas med henne om vi förblir trofasta. Hon har varit en tillgiven, hjälpsam och omtänksam hustru och mor. Hon har i sex år lidit på det ena eller andra sättet och jag är säker på att hon nu är lycklig tillsammans med sin mor och andra nära och kära där på andra sidan … Herren är ytterst god mot mig och har tagit bort varje känsla av död hos mig, och det är jag djupt tacksam för.”³⁰

President över Europamissionen

År 1919 kallade president Heber J. Grant, som nyligen blivit inröstad som kyrkans president, äldste Smith att presidera över Europamissionen. I ett tal på generalkonferensen några dagar före sin avresa, sade äldste Smith:

”Jag vill tala om för er, mina bröder och systrar, att jag ser det som en ära — nej, det är mer än en ära, det är en stor välsignelse — att Herren har uppväckt mig från det kraftlösa tillstånd som jag för en kort tid sedan befann mig i och har återgett mig hälsan till den grad att bröderna nu anser det vara möjligt för mig att fullgöra ett missionsuppdrag i ett främmande land …

Jag räknar med att nu på onsdag ta tåget till kusten och sedan fara över havet till det fält där jag kallats att verka. Jag tackar Gud för möjligheten att ge mig av. Jag är tacksam över att ha fått kunskap om sanningen.”³¹

Vid den här tiden höll Europa fortfarande på att återhämta sig från första världskriget, som hade avslutats några månader tidigare. På grund av kriget fanns det endast ett litet antal missionärer i Europa och det var en av äldste Smiths uppgifter att öka det antalet. Men i det svåra ekonomiska läget i efterkrigstidens Europa var myndigheterna ovilliga att utfärda de nödvändiga visumen. Och situationen försvårades av att det fortfarande fanns många missuppfattningar om de sista dagars heliga och många fördomar. För att förbättra kyrkans anseende hade äldste Smith möten med många befattningshavare och andra framträdande personer. Ofta när han förklarade syftet med missionärer i Europa och runtom i världen, sade han: ”Håll fast vid allt det goda ni har, håll fast vid allt som Gud har gett er som berikar ert liv, och låt sedan oss få dela med oss av något som ökar er lycka och tillfredsställelse. ”³² En av de missionärer som verkade under honom skrev: ”Genom sitt älskvärda, skickliga sätt vann han deras vänskap och utverkade tillstånd för missionärerna som tidigare hade förvägrats dem.”³³

När äldste Smith avslutade sin mission 1921 hade han lyckats öka antalet missionärer i Europa och rättat till några missuppfattningar om de sista dagars heliga. Han hade också vunnit vänner för kyrkan, och han höll kontakt med dem per brev under många år.

Bevarar kyrkans historiska platser

Äldste Smith älskade att berätta för andra om kyrkan och de stora händelserna i dess historia. Under hela sin verksamhetstid bidrog han aktivt till att bevara den historien genom att resa monument eller på annat sätt märka ut intressanta platser i kyrkans historia. En av hans medarbetare skrev: ”Han var övertygad om att han gjorde den yngre generationen en stor tjänst genom att fästa deras uppmärksamhet på förfädernas insats.”³⁴

Som ung apostel åkte han till Palmyra i staten New York och förvärvade Joseph Smith den äldres lantgård åt kyrkan. Medan han var i den trakten besökte han också en man som hette Pliny Sexton. Han ägde kullen Cumorah, den plats där Joseph Smith fick guldplåtarna. Även om Pliny Sexton inte ville sälja marken till kyrkan blev han och äldste Smith goda vänner. Delvis tack vare de vänskapliga förbindelser som äldste Smith upprätthöll med Pliny Sexton lyckades kyrkan så småningom köpa marken och inviga ett monument där.

År 1930 då man firade hundraårsjubileet av kyrkans grundade hjälpte äldste Smith till att etablera den kyrkohistoriska föreningen Utah Pioneer Trails and Landmarks Association, vilken bland annat skulle ägna sig åt minnesvård. Han blev föreningens första ordförande. Under de följande tjugo åren satte organisationen upp över hundra monument och minnesmärken, många av dem till minne av pionjärernas långa och mödosamma färd till Saltsjödalen. Äldste Smith officierade vid invigningen av de flesta av de här monumenten.³⁵

I ett brev förklarade han kyrkans intresse för historiska platser: ”Det har varit sedvänja att resa monument över enskilda personer för att bevara minnet av dem. Betydelsefulla händelser har likaledes bevarats i människornas sinnen genom att man rest monument … Det finns så mycket intressant som har hänt som faller i glömska och därför har man ansett det vara önskvärt att märka ut dem på något konkret sätt, för att rikta de efterkommandes uppmärksamhet mot dem.”³⁶

Som någon vars farfar hade vandrat till Utah tillsammans med pionjärerna hade äldste Smith stor aktning för tidiga medlemmar i kyrkan som hade gjort så stora uppoffringar för sin tro. I ett tal till Hjälpföreningen berättade han om något han upplevde när han följde samma väg tillbaka som handkärrepionjärerna hade gått.

”Vi kom till den del av leden där så många i Martins handkärrekompani hade dött. Vi lokaliserade den ungefärliga platsen där de hade slagit läger. De som var avkomlingar till den gruppen skulle hjälpa till att sätta upp minnesmärket. Sedan kom vi till Rock Creek, där vi året innan hade placerat ett tillfälligt minnesmärke. Vid den tiden på året växer det vackra vilda blommor överallt. Det var gott om vildiris, och personer i gruppen plockade några och lade dem ömt på ett stenrös som hade lagts upp året innan … Här hade femton medlemmar i kyrkan som dött av hunger, köld och utmattning blivit begravda i en gemensam grav.

Det finns tillfällen och platser när vi tycks komma vår himmelske Fader närmare. Vi satt kring lägerbålet i den lilla Rock Creek-dalen, där Martins handkärrekompani hade drabbats av katastrofen —vi som var avkomlingar till pionjärer som hade korsat slätterna i sommarhetta och vinterkyla — och berättade för varandra om vad våra förfäder hade upplevt … Det var en underbar kväll. Historien återberättades till uppbyggelse för oss alla …

Det tycktes mig som om vi var tillsammans med dem som hade gett allt för att vi skulle få evangeliets välsignelser. Vi tyckte oss känna Herrens närhet.

När vi gick därifrån efter att ha fällt många tårar — för jag tvivlar på att det fanns ett enda torrt öga i gruppen på trettio eller fyrtio personer — hade våra hjärtan påverkats av det vi upplevde under den lilla sammankomsten. En god syster tog mig vid armen och sade: ’Broder Smith, jag tänker vara en bättre kvinna från och med nu.’ Den här kvinnan … är en av de bästa av kvinnor, men jag tror att hon liksom de flesta av oss hade påverkats av att vi kände att vi i några avseenden inte hade hållit måttet, inte helt levt efter de ideal som borde ha funnits i våra själar. De som låg begravda där hade inte bara gett dagar i livet utan livet självt som bevis på sin tro på att detta verk är gudomligt …

Om medlemmarna i den här organisationen [Hjälpföreningen] är lika trofasta som de som ligger begravda på slätterna, som modigt mötte sina svårigheter med tro på Herren, då kommer ni att kunna åstadkomma ännu mer än allt det ni redan har åstadkommit och en kärleksfull Faders välsignelse ska strömma ut över er och era nära och kära.”³⁷

President för kyrkan, 1945–1951

Tidigt på morgonen den 15 maj 1945 på ett tåg i östra USA väcktes äldste Smith av en järnvägstjänsteman som kom med ett meddelande: President Heber J. Grant, som var kyrkans president vid den tidpunkten, hade avlidit. Äldste Smith bytte tåg så snart han kunde och återvände till Salt Lake City. Några få dagar senare avskildes George Albert Smith, seniormedlemmen i de tolv apostlarnas kvorum, till president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och blev dess åttonde president.

I sitt första tal på en generalkonferens som kyrkans president sade han till de heliga som just hade röstat in honom: ”Jag undrar om någon annan här känner sig lika svag och ödmjuk som den man som står här framför er.”³⁸ Han gav uttryck åt liknande känslor till familjemedlemmar. ”Jag har inte önskat mig den här ställningen. Jag har inte känt mig vuxen den. Men jag har fått den och tänker verka i den efter bästa förmåga. Jag vill att ni alla ska veta att vilken uppgift ni än har i kyrkan, från att vara [hem]lärare till att presidera över en stav, om ni utför den efter bästa förmåga, är er ställning lika viktig som min.”³⁹

Det fanns många som kände att president Smiths förmåga gjorde honom alldeles särskild lämpad för den här kallelsen. En av generalauktoriteterna gav uttryck åt denna tillförsikt kort efter att president Smith hade inröstats: ”Man hör ofta sägas att Herren låter en särskild man träda fram för att utföra ett särskilt uppdrag … Det tillkommer inte mig att säga vilket särskilt uppdrag som president George Albert Smith har framför sig. Men en sak vet jag och det är att i denna särskilda tid i världshistorien har behovet av kärlek bland bröderna aldrig varit så oerhört stort som i dag. Jag vet dessutom att det inte finns någon jag känner som hyser djupare kärlek till människosläktet som helhet och som individer än president George Albert Smith.”⁴⁰

Hjälper nödlidande efter andra världskriget

Andra världskriget tog slut några få månader efter att George Albert Smith hade blivit kyrkans president. Kriget hade gjort tusentals människor i Europa hemlösa och utblottade, och president Smith uppbådade snabbt kyrkans välfärdsresurser för att hjälpa dem. President Gordon B. Hinckley sade senare om den här insatsen: ”Jag var en av dem som arbetade kvällar på Welfare Square här i Salt Lake City och lastade järnvägsvagnar med livsmedel och varor som sedan fraktades till den hamn från vilken de skickades över havet. I samband med invigningen av templet i Schweiz [1955], då många av de heliga i Tyskland kom till templet, hörde jag några av dem tala uppskattande, med tårarna rinnande nerför kinderna, om den mat som hade räddat deras liv.”⁴¹

President Smith visste också att det fanns stora andliga behov hos folken efter ett sådant förödande krig. Han lät därför inrätta missioner på nytt i de länder där missionsverksamheten hade legat nere på grund av kriget, och han uppmanade de heliga att var och en leva efter fridens evangelium. ”Det bästa beviset på vår tacksamhet vid den här tidpunkten”, sade han kort efter krigsslutet, ”är att göra allt vi kan för att denna dystra värld ska bli lycklig, för vi är alla vår Faders barn och har alla ett ansvar att se till att världen blev en bättre plats därför att vi levde i den.

Låt oss vara vänliga och omtänksamma mot alla som behöver detta och inte glömma dem som har lämnats ensamma. Och när vi jublar över att vi har fred, låt oss då inte glömma dem som har gett sina nära och kära som del av fredens pris …

Min bön är att människorna ska vända sig till Gud och lyda honom och vandra på hans vägar och därmed rädda världen från framtida konflikter och förstörelse. Min bön är att den frid som bara vår himmelske Fader kan ge, ska bo i hjärtat hos alla som sörjer och i deras hem.”⁴²

Ökade möjligheter att sprida evangeliet

President Smith fortsatte att ta varje tillfälle i akt att dela med sig av evangeliet till andra, och hans nya ämbete gav ökade möjligheter att göra det. I maj 1946 blev president Smith den förste presidenten i kyrkan som besökte de heliga i Mexiko. Förutom att träffa kyrkans medlemmar och tala på en stor konferens besökte president Smith också flera högt uppsatta tjänstemän i Mexiko och samtalade med dem om det återställda evangeliet. Vid ett besök hos Mexikos president Manuel Camacho sade president Smith och hans sällskap: ”Vi kommer med ett särskilt budskap till dig och ditt folk. Vi har kommit hit för att berätta om era förfäder och om Jesu Kristi återställda evangelium … Vi har en bok som … berättar om en stor profet som tillsammans med sin familj och andra lämnade Jerusalem 600 år före Kristus och kom till … Amerika, det land som de hade fått veta var ’löftets land, utvalt framför alla andra länder’. Denna Mormons bok berättar också att Jesus Kristus besökte den här kontinenten och inrättade sin kyrka och utsåg tolv apostlar.”

President Camcho, som sade att han beundrade och respekterade de sista dagers heliga i sitt land, blev intresserad av Mormons bok och frågade: ”Vore det möjligt att få ett exemplar av Mormons bok? Jag har aldrig hört talas om den tidigare.” President Smith gav honom ett exemplar på spanska i skinnband med en lista längst fram i boken med särskilt intressanta skriftställen. President Camacho sade: ”Jag ska läsa hela boken. Det här är av stort intresse för mig och mitt folk.”⁴³

Firar hundraårsjubileet av pionjärernas ankomst

En av höjdpunkterna under George Albert Smiths sex år som kyrkans president var när kyrkan 1947 firade hundraårsjubileet av pionjärernas ankomst till Saltsjödalen. President Smith hade överinseende över firandet, som uppmärksammades i hela USA och kulminerade i invigningen av monumentet ”Detta är platsen” i närheten av där pionjärerna först kom in i dalen. Sedan 1930 hade president Smith medverkat i planeringen av ett monument som skulle hedra pionjärernas tro och insats. Han var noga med att se till att monumentet också hedrade minnet av tidiga upptäckare, missionärer från andra kyrkor och betydande indianledare från den tiden.

George Q. Morris, som på den tiden var president i en mission som omfattade USA:s östra stater, lade märke till den goda vilja gentemot andra som genomsyrade invigningen av monumentet och som han tillskrev president Smiths möda: ”President Smiths insats för broderskap och tolerans avspeglades i invigningsceremonin … Själva monumentet hedrar — såvitt möjligt i enskilda skulpturporträtt — de män som skapade historia i detta område innan mormonpionjärerna kom hit, oberoende av hudfärg eller religion. När man utarbetade programmet för invigningsceremonin var det president Smiths önskan att alla större religiösa grupper skulle vara representerade, förutom företrädare för staten, länet och staden. Bland talarna fanns en katolsk präst, en protestantisk biskop, en judisk rabbin och företrädare för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. En besökare österifrån sade efter programmet: ’I dag blev jag döpt på nytt, andligt talat. Det jag bevittnade här skulle inte ha kunnat hända på någon annan plats i världen. Den tolerans som kom till uttryck i dag var fantastisk.’”⁴⁴

Även om det arton meter höga monumentet var imponerande, sade president Smith att det bästa sättet att hedra pionjärerna var att följa deras exempel i fråga om tro och hängivenhet. Han sade i invigningsbönen för monumentet: ”Fader vår, som är i himlen … vi står inför dig denna morgon på denna fridfulla bergssluttning och ser på ett stort monument som har rests för att hedra minnet av dina söner och döttrar och deras hängivenhet … Vi ber att vi ska välsignas med samma anda som kännetecknade dessa trofasta människor som trodde på dig och på din älskade Son och som kom till denna dal därför att de önskade bo här och tillbe dig. Vi ber att tacksamhetens anda och en åstundan att tillbe dig ska leva vidare i våra hjärtan.”⁴⁵

Betraktelser över livet vid åttio års ålder

Trots framskriden ålder kunde president Smith för det mesta utföra sina plikter utan de åkommor som tidigare hade inskränkt hans möjligheter. I en artikel som publicerades i april 1950 i samband med hans åttioårsdag såg president Smith tillbaka på sitt liv och skrev att Gud hade stött och välsignat honom:

”Under dessa åttio år har jag tillryggalagt över 150 000 mil i världen för Jesu Kristi evangeliums räkning. Jag har varit i många trakter och i många länder, och ända sedan min barndom har människor varit vänliga och hjälpsamma mot mig, både medlemmar i kyrkan och icke medlemmar. Vart jag än har åkt har jag träffat ädla män och kvinnor …

När jag tänker på hur svag och bräcklig jag är, att jag kallats till ledare för denna stora kyrka, då inser jag i vilket behov jag är av hjälp. Jag är djupt tacksam för den hjälp jag fått av min himmelske Fader, för att jag har fått umgås med och sporrats av många av de bästa män och kvinnor som står att finna i världen, både hemma och utomlands.”

Han fortsatte med att uttrycka den kärlek han hyste till dem som han hade tjänat i så många år:

”Det är en stor välsignelse att få umgås med sådana människor. Jag tar det här tillfället i akt att ur djupet av min själ tacka er för all er godhet mot mig, och jag tar också tillfället i akt att till er alla säga: Ni kommer aldrig någonsin veta hur mycket jag älskar er. Jag saknar ord för att uttrycka min kärlek. Och de känslorna vill jag hysa för alla min himmelske Faders söner och döttrar.

Jag har levt länge jämfört med människornas medellivslängd och jag har haft ett lyckligt liv. Under normala förhållanden dröjer det inte många år innan jag kallas hem. Jag ser med glad förväntan fram mot den dagen. Efter åttio år i jordelivet, efter att ha rest i många delar av världen och umgåtts med stora och goda män och kvinnor, vittnar jag för er att jag i dag mer än någonsin tidigare vet att Gud lever, att Jesus är Kristus, att Joseph Smith var den levande Gudens profet, att den kyrka han grundade och byggde upp under vår himmelske Faders ledning: Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga … verkar under samma prästadömes makt och myndighet som Petrus, Jakob och Johannes förlänade Joseph Smith och Oliver Cowdery. Jag vet det lika säkert som jag vet att jag lever, och jag inser att det är en allvarlig sak att bära det vittnesbördet för er och att jag kommer att få stå till svars för det och för allt annat som jag har undervisat om i hans namn … Med hjärtat fyllt av kärlek och vänlighet till alla bär jag det vittnesbördet i vår Herres Jesu Kristi namn.”⁴⁶

Ett år senare, den 4 april 1951, på sin 81-årsdag, insomnade George Albert Smith stilla i sitt hem omgiven av sina barn.

Små enkla kärleksgärningar

George Albert Smith åstadkom mycket under sina 81 år — i sin kyrka, på sin hemort och runtom i världen. Men de som kände honom mindes honom framförallt för hans många små ödmjuka, vänliga och kärleksfulla handlingar. President David O. McKay, som officierade vid president Smiths begravning, sade om honom: ”Han var i sanning en ädel själ, som var som gladast när han gjorde andra glada.”⁴⁷

Äldste John A. Widtsoe, en medlem av de tolv apostlarnas kvorum, berättade om något han upplevde då han försökte lösa ett svårt och allvarligt problem.

”Jag satt på mitt kontor och var ganska trött efter arbetet … Jag var missmodig. Just då knackade det på dörren och in kom George Albert Smith. Han sade: ’Jag är på väg hem efter dagens arbete. Jag tänkte på dig och de problem du förväntas lösa. Jag kom in för att trösta och välsigna dig.’

”Sådan var George Albert Smith … Jag ska aldrig glömma det. Vi samtalade en stund. Sedan skildes vi åt och han gick hem. Mitt hjärta hade lyfts upp. Jag var inte längre trött och missmodig.

”Vet ni, kärlek … är inte bara ett ord eller en känsla. Om det ska vara en värdig kärlek måste den omsättas i handling. Det var det president Smith gjorde vi det tillfället. Han gav av sin tid och sin kraft åt mig.”⁴⁸

Äldste Matthew Cowley, en medlem av de tolv apostlarnas kvorum och en nära vän till president Smith, hyllade honom på begravningsgudstjänsten. Han sade:

”Alla som var betryckta, alla som led av sjukdom eller andra svårigheter, vem som än kom i hans närhet hämtade kraft och styrka från honom. Att vara i hans närhet var att bli botad, om inte kroppsligen så förvisso andligen …

Gud drar till sig de gudfruktiga, och jag är säker på att den kortaste resa som denne gudsman någonsin gjort under alla sina resor är den resa som han just har gjort. Gud är kärlek. George Albert Smith är kärlek. Hans kärlek är gudaktig. Gud har tagit honom till sig …

Ett sådant liv kan man inte hedra med ord. De är otillräckliga. Det finns bara ett sätt att hedra hans dygd, hans behagliga karaktär och hans stora kärlek, och det är med våra gärningar …

Låt oss alla vara lite mer förlåtande, lite mer ömsinta i umgänget med varandra, lite mer hänsynsfulla mot varandra, lite mer generösa i fråga om varandras känslor.”⁴⁹

På George Albert Smiths gravsten står följande inskrift. Det är en passande sammanfattning av ett liv som ägnades åt kärleksfullt tjänande:

”Han förstod och spred Kristi lära och var ovanligt framgångsrik i att tillämpa den. Han var vänlig, tålmodig, vis, tolerant och förstående. Han gick omkring och gjorde gott. Han älskade Utah och Amerika men var inte provinsiell. Han trodde helt och fullt på behovet av kärlek och på dess kraft. Han hyste oändlig kärlek till kyrkan och sin familj och tjänade dem lidelsefullt. Men hans kärlek var inte begränsad: Den innefattade alla människor, oavsett hudfärg, tro eller ställning. Till dem och andra sade han ofta: ’Vi är alla vår himmelske Faders barn.’”

Missionärer i Sydstatsmissionen. Det nygifta paret Lucy (tredje från vänster) och George Albert Smith (sittande bredvid henne) arbetade tillsammans på missionskontoret.

De tolv apostlarnas kvorum år 1921. Stående, från vänster till höger: Joseph Fielding Smith, James E. Talmage, Stephen L. Richards, Richard R. Lyman, Melvin J. Ballard och John A. Widtsoe. Sittande, från vänster till höger: Rudger Clawson, Reed Smoot, George Albert Smith, George F. Richards, Orson F. Whitney och David O. McKay.

Äldste George Albert Smith hade tillsyn över utgivningen av Mormons bok i brailleskrift.

Monument på kullen Cumorah, där ängeln Moroni överlämnade guldplåtarna till Joseph Smith.

President Smith och hans rådgivare, J. Reuben Clark Jr (till vänster) och David O. McKay (till höger).

Monumentet ”Detta är platsen” är ett minnesmärke över pionjärernas ankomst till Saltsjödalen och invigdes 1947 av president Smith.

President Smith på sitt kontor.

John Henry och Sarah Farr Smiths barn. George Albert Smith till vänster.