Kapitel 21

Vänlighetens kraft

Genom att vara vänliga och tålmodiga kan vi få andras hjärtan att vekna och uppmuntra dem att leva rättfärdigt.

Ur George Albert Smiths liv

George Albert Smith trodde fullt och fast på att vänlighet får andras hjärtan att vekna. Han sade att vi bör ”övervinna våra problem med kärlek och med vänlighet mot alla”.¹ Hans dotterdotter berättade om hur hans vänlighet mot och omtanke om andra skapade lugn i en spänd situation:

”En het sommardag uppstod det något fel under gatan i närheten av morfars hus i Salt Lake City och några arbetare kom från kommunen för att åtgärda det. Det var hett utomhus, solen gassade och arbetet krävde hacka och spade vilket gjorde att svetten rann nerför männens ansikten och ryggar när de grävde sig ner i gatan. Arbetarna vårdade inte direkt sitt språk, eller kanske hade deras mödrar inte lärt dem att göra det, utan de svor och använde förfärliga uttryck. Deras ord blev snart stötande för många av grannarna som hade slagit upp fönstren på vid gavel i hopp om att en vindfläkt skulle ge dem svalka.

Någon gick ut till dem och bad dem att upphöra med sitt oanständiga prat och påpekade att broder Smith bodde där — skulle de inte kunna vara vänliga att visa lite respekt och tiga? Varpå männen avlossade en ny salva oanständiga ord. Morfar gjorde lugnt lemonad och ställde några glas och tillbringaren på en bricka och bar ut den till männen som kämpade i värmen. Han sade: ’Mina vänner, ni ser så svettiga och trötta ut. Vill ni inte komma och sätta er under mina träd och dricka något kallt?’ Männen lugnade sig och tackade ödmjukt ja till den vänliga inbjudan. Efter det angenäma avbrottet återgick de till sitt arbete och avslutade det noggrant och tyst.”² [Se förslag 1 på sidan 222.]

Ett av skälen till att president Smith var så vänlig mot andra var hans övertygelse om allas medfödda godhet. Äldste Matthew Cowley, en medlem i de tolv apostlarnas kvorum, besökte president Smith på sjukhuset bara några veckor före hans bortgång. ”Jag gick till hans säng”, sade han, ”och han sträckte fram handen och grep tag i min hand och sade: ’Unge man, glöm aldrig så länge du lever att du alltid kan finna något gott hos andra om du bara vill.’”

Äldste Cowley sade sedan om president Smith:

”Han älskade alla därför att han såg det goda hos dem. Även om han inte kunde se på synd med den minsta grad av överseende så älskade han syndaren eftersom han visste att Gud är kärlek [se 1 Johannesbrevet 4:16] och att det är Guds kärlek som väcker människosjälarna till nytt liv och därvid kan förvandla syndaren till en helig.

Kanske fanns det syndare som missuppfattade hans kärlek och trodde att det var respekt. Han respekterade inte syndaren, men han älskade honom. Jag är säker på att denna kärlek fann gensvar hos dem han älskade, i deras hjärtan och liv.”³

George Albert Smiths lärdomar

Herrens ande är vänlig, inte ovänlig och kritisk.

Jag blir ledsen ibland när jag hör allt ovänligt som sägs inte bara om medlemmar i kyrkan utan också om människor i världen. Ovänligheter sägs vanligtvis inte under Herrens inspiration. Herrens ande är vänlig och tålmodig, kärleksfull och fördragsam, och det finns inte någon av oss som inte behöver alla dessa egenskaper, vilka är följden av att man har vår himmelske Faders ande.⁴

Vi bör utöva varje inflytande som kan leda till frid. Lucifer tillgriper varje medel för att förgöra människornas själar. Han har aldrig varit så flitig som nu och han verkar på ett så lömskt sätt. Jag tänker inte uppta tiden med att räkna upp de många olika sätt som han begagnar sig av, men det finns ett sätt som han har använt sig av sedan världens begynnelse och det är att fresta någon att fördärva någon annans goda rykte genom att säga ovänliga saker om honom eller henne.⁵

Det är så lätt att kritisera någon annan, så lätt att finna fel, och ibland säger vi ovänliga saker om grannar och vänner. Det här är vad Herren säger till oss … :

”Döm inte, så blir ni inte dömda.

Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er.

Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?

Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga?” [Matteus 7:1–4.]

Vi som medlemmar uppmanas att inte vara kritiska, inte vara ovänliga, inte säga ovänliga saker om dem som vi umgås med. Vi borde vara de bästa förebilderna i hela världen i det avseendet. Tänk på hur det kritiseras i vår tid. Slå upp tidningen och lägg märke till allt ovänligt man säger om andra, och ändå har den som kritiserar ofta en bjälke i sitt eget öga och ser därför inte alls klart, men han anser att hans broder har en flisa i sitt öga.⁶ [Se förslag 2 på sidan 213.]

Är vi inte tämligen benägna att se vår nästas begränsningar och svagheter? Ändå är det tvärtemot vad Jesu Kristi evangelium lär. Det finns en kategori människor som alltid finner fel och kritiserar på ett destruktivt sätt. Man måste skilja på kritik och kritik. Om vi kan komma med konstruktiv kritik under Herrens andes påverkan, kan vi på rätt och lämpligt sätt förändra vissa saker som görs. Men om vi är ute efter att finna fel och framhålla andras svagheter och brister på ett destruktivt sätt, så är det aldrig en följd av att vi ledsagas av vår himmelske Faders ande utan är alltid skadligt.⁷

Vi bör försöka se andras goda sidor och ge ärligt beröm.

Jag står här i kväll för att tala om en man som lämnade jordelivet för många år sedan … Jag syftar på Francis M. Lyman [i de tolv apostlarnas kvorum] och vill säga er att denne store man var mjuk till sättet och ömsint som ett litet barn. Det var underbart att se hans önskan att hjälpa till och uppmuntra. Jag hörde honom ofta lyckönska sina bröder när de hade gjort något berömvärt: En hade hållit ett bra tal, en annan burit ett övertygande vittnesbörd, en tredje gjort något annat som var berömvärt. Jag har sett honom lägga armen om dem och säga: ”Jag är stolt över dig och det utmärkta du har gjort.” Är inte det ett lovvärt sätt att leva? Det är så vi blir lyckliga. Allt blir bättre om vi i stället för att vara avundsjuka ser och uppskattar och berömmer våra medmänniskors förtjänster och talanger, om vi ser det goda hos [andra].

Många av oss lever i en sådan omgivning att vi är nästan stumma när det gäller att berömma någon annan. Vi tycks vara oförmögna att säga det som vi alla skulle kunna säga … till välsignelse för andra. Låt oss vara uppmärksamma på goda sidor hos dem vi umgås med och när vi ser dem då också glädja varandra genom att ge beröm.⁸

Jag vädjar till er, mina bröder och systrar: Låt oss vara storsinta mot varandra. Låt oss ha lika stort tålamod med varandra som vi vill att andra ska ha med oss. Låt oss se våra grannars och vänners goda egenskaper och prata om dem i stället för att finna fel och kritisera. Om vi gör det då sprider vi glädje. Då vinner vi deras tillgivenhet som känner oss bäst.⁹ [Se förslag 3 på sidan 223.]

Vänlighet har makten att leda bort människor från deras misstag.

De finns de som begår misstag. De finns de ibland oss i dag som har gått vilse, men de är Herrens barn och han älskar dem. Han har gett dig och mig rättighet att gå till dem, vänligt och kärleksfullt och tålmodigt, med en önskan att vara till välsignelse, och försöka få dem att komma bort från de misstag de begår. Men jag har inte rättighet att döma somliga av dem som har begått och fortfarande begår misstag, såvida jag inte har kallats att göra det på grund av myndighet som har förlänats mig. Men det är min rättighet, om jag ser dem göra fel, att på något sätt om möjligt få dem att återvända till den väg som leder till evigt liv i det celestiala riket.¹⁰

Låt oss inte beklaga oss över våra vänner och grannar därför att de inte gör det vi vill. Låt oss i stället älska dem så att de vill göra det som vår himmelske Fader vill att de ska göra. Det kan vi göra, och det finns inte något annat sätt att vinna deras förtroende eller kärlek.¹¹

Vilken glädje, vilken tröst, vilken tillfredsställelse våra grannar kan få genom vår vänlighet. Jag skulle vilja skriva det ordet med stora bokstäver, jag skulle vilja basunera ut det. Vänlighet är den makt som Gud har gett oss för att vi ska kunna låsa upp hårda hjärtan och kuva upproriska själar och få dem att förstå hans syften.¹² [Se förslag 4 på sidan 223.]

Kärlek och vänlighet i våra hem kan få våra barn att lyssna till våra råd.

Det är vår plikt — jag skulle också vilja säga att det är en förmån — att ta sig tillräckligt med tid att omge våra barn med trygghet och att älska dem och göra oss förtjänta av deras tillgivenhet, så att de med glädje lyssnar till våra råd och anvisningar.¹³

Lev på ett sådant sätt, kärleksfullt och vänligt, att det finns frid, bön och tacksägelse i era hem. Tillåt inte att era hem blir en plats dit ni går efter jobbet och äter och sedan springer i väg någon annanstans, utan låt era hem alltid vara en plats där Herrens ande vistas.¹⁴

Min bön är att vi ska vara fyllda av den ande som kommer från [Herren] och det är kärlekens, vänlighetens, hjälpsamhetens, tålamodets och fördragsamhetens ande. Om vi bevarar den anden i våra hem ska våra pojkar och flickor växa upp och bli vad vi vill att de ska bli.¹⁵

Jag minns att jag för några år sedan satt på ett tåg norrut. Jag såg en gammal bekant i vagnen, en kvinna … Hon kände igen mig när jag gick förbi. Hon tilltalade mig och jag frågade: ”Vart är du på väg?” Hon sade: ”Till Portland [i Oregon].” Jag visste att familjen inte hade det så gott ställt. Jag visste att kvinnan hade många söner, så jag sade: ”Vad ska du göra där?” Hon sade: ”En av mina söner ligger på sjukhus i Portland.”

Jag visste inte att något av hennes barn hade flyttat till annan ort, så jag ställde ytterligare några frågor, och då öppnade hon sitt hjärta för mig. Hon sade: ”För några veckor sedan reste min yngste son hemifrån utan att tala om vart han skulle. Han hörde inte av sig utan ville väl ge sig ut i världen och se den med egna ögon. Den första vink vi fick om var han uppehöll sig var ett telegram från Mercysjukhuset i Portland som sade att vår pojke var sjuk och intagen där.” Hon sade: ”Naturligtvis kom det som en chock för oss. Det fanns bara en sak vi kunde göra och det var att få ihop pengar och genast åka till honom …

Hon var beredd att sitta hela den långa tågresan, dag och natt, och var inte stött över sin sons tanklöshet utan tänkte bara på han var hennes son och hörde till henne, att hon hade fått honom av Gud, att vår himmelske Fader förväntade sig att hon skulle göra allt hon kunde för att berika hans liv och förbereda honom för de möjligheter som väntade honom. Så där satt den goda kvinnan natten igenom och längtade efter sin pojke medan tåget dånade fram på rälsen och hon för varje mil närmade sig den magnet som drog i hennes hjärta. När hon slutligen kom fram skyndade hon sig så fort hon kunde till sjukhuset. Det visade sig att den plats dit jag skulle låg i närheten av sjukhuset, så jag gick dit för att se vad som hade hänt.

Där satt den goda modern bredvid sin sons säng. Han hade drabbats av en svår lunginflammation och låg där och hade ont. Hon grälade inte på honom för att han inte hade tänkt på henne. Hon var inte stött över hans tanklöshet och likgiltighet. Hon var enbart tacksam över att få vara tillsammans med sin pojke som Gud hade gett henne. Hon försökte nu vårda sin son så att han blev frisk. För hans skull hade hon ingått ett kompanjonskap med sin himmelske Fader för att sätta honom till världen. Han var för övrigt i sextonårsåldern men fortfarande hennes lilla gosse. Hon försökte uppmuntra honom genom att berätta sådant som skulle göra honom glad och nöjd och utmålade de möjligheter som väntade honom när han blivit frisk. I stället för den vånda och bedrövelse som hade funnits i det där rummet innan hon kom in, lystes nu pojkens ansikte upp av fullkomlig frid och lycka när han såg upp mot hennes ansikte, hon som hade framburit sitt liv för att han skulle bli till och vid det här tillfället hade kommit så långväga ifrån för att sitta bredvid honom och vårda honom så att han återvände till livet.

Jag undrar ibland om dessa mödrar inser hur underbara de är i sina barns ögon vid sådana tillfällen. Modern hade inte varit där i många minuter förrän pojken beslutade sig för att aldrig mer vara trolös mot henne, aldrig mer vara likgiltig för det som hon hade gett honom, utan i stället så länge han levde göra heder åt det namn som han hade fått äran att bära.¹⁶ [Se förslag 5 på sidan 223.]

Min bön är att kärleken till vår Herres evangelium ska brinna i vår själ och berika vårt liv. Att den ska få män att vara vänligare mot sina hustrur och hustrur vänligare mot sina män, föräldrar mot sina barn och barn mot sina föräldrar, tack vare Jesu Kristi evangelium, som är ett kärlekens och vänlighetens evangelium.¹⁷

Förslag till studier och diskussion

Tänk på följande när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna V–VII för ytterligare hjälp.

Läs berättelsen om hur George Albert Smith gjorde lemonad till trötta arbetare (sidorna 215–217). När har du sett att en vänlig handling har fått någons hjärta att vekna? Vilka problem tror du kan lösas ”med kärlek och med vänlighet mot alla”?
President Smith sade att ”vi borde vara de bästa förebilderna i hela världen” när det gäller att undvika ovänlig kritik (sidan 218). I vilka situationer kan vi vara en sådan förebild? Varför tror du att det är så skadligt att kritisera och finna fel hos andra?
På sidorna 218–219 berättar president Smith om hur äldste Francis M. Lyman berömde sina bröder. Hur har du påverkats av att någon gett dig ärligt beröm? Fundera på vem du borde berömma.
President Smith sade att ”vänlighet är den makt som Gud har gett oss för att vi ska kunna låsa upp hårda hjärtan” (sidan 220). Vilka berättelser i skrifterna tycker du belyser den här principen? (Se exempelvis Matteus 9:10–13; Alma 20:1–27.)
Gå igenom berättelsen om modern som besöker sin son på sjukhuset (sidorna 220–222). När ett barn har kommit på avvägar, varför är det då ibland svårt att reagera som modern gjorde i berättelsen? Fundera över och be om hur du med vänlighet och tålamod skulle kunna förbättra ditt förhållande till dina familjemedlemmar.

Skriftställen: Ordspråksboken 15:1; Matteus 18:15; Johannes 8:2–11; Efesierbrevet 4:29–32; 3 Nephi 12:22–24; Läran och förbunden 121:41–46

Undervisningstips: Diskussioner i små grupper ger ”ett stort antal personer möjlighet att delta i en lektion. Personer som vanligtvis är tveksamma till att delta kanske kommer med idéer i en liten grupp som de inte skulle gjort framför hela gruppen” (Undervisning: Den högsta kallelsen, s. 167).

”Morfar gjorde lugnt lemonad och ställde några glas och tillbringaren på en bricka och bar ut den till männen som kämpade i värmen.”

”Lev på ett sådant sätt, kärleksfullt och vänligt, att det finns frid, bön och tacksägelse i era hem.”