”Han märkte ut stigen och visade vägen”, Liahona, feb. 2023.
Han märkte ut stigen och visade vägen
När vi följer Jesus Kristus och gör det han gjorde kan vi tryggt återvända till vårt himmelska hem.
Kristus kallar Petrus och Andreas, av Harry Anderson
För ett antal år sedan ville min familj och jag vandra längs en bergsstig på Island för att se ett känt vattenfall. Vi hade aldrig varit på det här berget. Vi var osäkra på stigen och vi är inte erfarna vandrare.
Vi såg andra ge sig iväg längs stigen och följde efter. Snart var de utom synhåll, och det var också stigen. Vi tittade noga och lade märke till högar av avsiktligt utplacerade stenar, så kallade rösen, som vid regelbundna intervaller märkte ut stigen till vattenfallet. Vi litade på att om vi kunde hitta rösena så skulle de leda oss till vattenfallet.
Nära vandringsleden fanns områden med vit, fluffig ängsull1 som växer i våtmarker. Att kliva ut bland ängsullen resulterade alltid i gyttjiga, vattenfyllda skor. Vi lärde oss att ängsullen märkte ut en stig som vi inte ville följa.
Vägen var inte lätt. Ibland var den brant, och vi blev trötta. Men vi framhärdade, lade noga märke till rösena och undvek ängsullen. Till slut belönades vi för våra ansträngningar. Vi kom fram till det storslagna vattenfallet och njöt av utsikten från bergstoppen och det uppfriskande vattnet.
När vi vandrade nerför berget såg vi faror som vi inte hade sett tidigare. Rösena hade hjälpt oss att undvika djupa vattensamlingar och branta klippor. Vi kände tacksamhet över att de där rösena tryggt hade lett oss till vårt mål.
Vår resa genom livet är som den här sommarvandringen. Vi vill återvända till vårt himmelska hem, men stigen kan vara svår att ta sig fram på. När vi studerar Jesu Kristi liv och lärdomar kan vi lära oss hur han tog sig fram genom jordelivet och placerade ut metaforiska rösen för oss att följa. När vi följer dessa rösen och gör det som Jesus gjorde, kan vi tryggt återvända och nå vår destination.
Röse 1: Vetskap om vilka vi är
Jesus Kristus fick insikt om vem han var (se Lukas 2:49). Även om vi inte vet hur han kände sig när han blev döpt av Johannes måste denna gudomliga försäkran ha varit till tröst när hans Fader talade till honom ”från himlen: ’Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje’” (Markus 1:11).
Med tilltro till sin identitet kunde Jesus Kristus förkunna för Petrus och Andreas: ”Jag är den om vilken det är skrivet av profeterna” (Joseph Smiths översättning, Matteus 4:18 [i Studiehjälpmedel]). Och till den samariska kvinnan förkunnade han: ”Det Är Jag, den [Messias som kallas Kristus] som talar med dig” (se Johannes 4:25–26).
Vetskapen om vilka vi är, är ett röse av grundläggande vikt. Vår viktigaste identitet är att vi är barn till Gud, oavsett hur vi annars väljer att identifiera oss. Om vi inte hittar det här röset kan vi irra oss bort från stigen och hamna bland ängsullen.
Röse 2: Sträva efter att få veta vår himmelske Faders vilja
Jesus Kristus sökte sin Faders vilja. Efter sitt dop ”leddes Jesus av Anden ut i öknen för att vara med Gud” (Joseph Smiths översättning, Matteus 4:1, i Studiehjälpmedel).
”När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter och hade samtalat med Gud, blev han till slut hungrig och lämnades att bli frestad av djävulen” (Joseph Smiths översättning av Matteus 4:2 [i kyrkans utgåva av Bibeln på engelska, Matthew 4:2, fotnot 2c]; betoning tillagd).
Varför gick Jesus ut i öknen för att samtala med Gud? Det är rimligt att tro att han gjorde det för att ta reda på sin Faders vilja, så att det inte skulle råda några tvivel om vad Guds vilja för honom var. På liknande sätt är det ett röse för oss att ta reda på Guds vilja för oss. Om vi inte vet vad Guds vilja för oss är, vandrar vi ut i ängsullen.
Vi får veta Guds vilja för oss genom skrifterna, levande profeters ord och den Helige Andens viskningar. Men vi behöver önska att få vara med och samtala med Gud i bön, som Jesus gjorde. Vetskapen om vår sanna relation till Gud, att han är vår Fader och att vi är hans barn, gör bönen naturlig (se Matteus 7:7–11). Svårigheter med bön beror på att man glömmer det här förhållandet.2
Röse 3: Anpassa vår vilja efter vår himmelske Faders vilja
Jesus Kristus anpassade sin vilja efter sin Faders vilja. En gång när Jesus var på resande fot satte han sig vid Jakobs brunn utanför staden Sykar i Samarien, medan hans lärjungar gick in i staden för att köpa mat. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten, och Jesus bad henne dra upp lite åt honom. Hon blev förvånad över frågan, eftersom den kom från en jude. Under samtalet som följde fick hon veta att Jesus var den utlovade Messias. Hon återvände till staden och förkunnade att hon hade träffat Messias (se Johannes 4:3–29).
När lärjungarna återvände uppmuntrade de Jesus att äta maten som de hade köpt (se Johannes 4:31) och ”blev förvånade över” att han hade talat med en samarisk kvinna (se Johannes 4:27). Frälsaren svarade: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig” (Johannes 4:34). Jesu mat – hans syfte – var att göra Faderns vilja och utföra Faderns verk. Han sa: ”Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig” (Johannes 6:38). Jesus tillät att hans vilja skulle ” införlivas i Faderns vilja” (Mosiah 15:7) och anpassade sin vilja efter Guds vilja. Det här är ännu ett röse som Jesus lämnade åt oss.
Vi behöver samvetsgrant anpassa vår vilja efter vår himmelske Faders vilja. Bönen är ett sätt att göra det på. ”Ändamålet med bönen är inte att förändra Guds vilja” utan att hjälpa oss att få vetskap om och acceptera hans vilja.3
Röse 4: Ingå och hålla förbund med Gud
Jesus Kristus lät döpa sig ”för att uppfylla all rättfärdighet” (2 Nephi 31:5). Han sa till Nikodemus: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike” (Johannes 3:5). Jesus sa till sina framtida lärjungar: ”Följ mig” (Matteus 4:19).
Vi gör det genom att utöva tro på Jesus Kristus, omvända oss, bli döpta i hans namn, ta emot den Helige Anden och fortsätta ingå och hålla förbund med Gud. Vi sluter förbund om att hålla Kristi bud, som ges till vår nytta. Varje förbund är ett röse längs förbundsstigen som leder till Kristus.
På vår sommarvandring var vi fria att välja en annan stig till toppen av berget, men en annan stig skulle kanske inte, och hade förmodligen inte, lett till vattenfallet. Vi kunde ha blivit fördröjda om vi hade fastnat i gyttjan, blivit hindrade av farliga stup, eller gett upp på grund av trötthet. Att stanna kvar på stigen var den mest direkta och säkra vägen till vår destination.
I livet kan vi inte skapa vår egen stig och förvänta oss Guds utlovade resultat (se Matteus 7:24–27). Vi är fria att välja, men vi kan inte välja konsekvenserna av att inte följa den uppenbarade vägen. Vi kan inte snubbla ut från en klippa och ”bestämma” oss för att inte falla.
Röse 5: Hålla ut intill änden
Jesus Kristus ville ”fullborda [Faderns] verk” (Johannes 4:34). I slutet, på korset, när Jesus hade fullbordat ”det verk som” Gud gav honom att utföra (Johannes 17:4), sa han: ”Det är fullbordat” (Johannes 19:30). Att fullborda sitt verk är ett röse som behövs för att vi ska kunna nå fram till vår önskade destination. Jesus Kristus sa: ”Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja” (Matteus 7:21).
Till dem som inte gör det säger Frälsaren: ”Ni har aldrig känt mig” (Joseph Smiths översättning av Matteus 7:33 [i kyrkans utgåva av Bibeln på engelska, Matthew 7:23, fotnot a]; betoning tillagd). Om vi inte förstår vad Frälsaren försökte åstadkomma får vi så småningom blöta, leriga skor eftersom vi aldrig lärde känna honom eller förenade oss med honom i hans verk.
Genom att Jesus Kristus visste vem han var, kände till sin Faders vilja och anpassade sin vilja efter hans, ingick och höll förbund med Gud och höll ut intill änden, märkte han ut stigen och visade vägen4 för hur vi kan återvända till vårt himmelska hem. Vår uppgift är att följa dessa rösen. Alltså ska vi inte bara följa hans väg medan vi är här på jorden, utan vi gör det om vi vill bli arvingar5 till allt som vår himmelske Fader har (se Joseph Smiths översättning av Johannes 3:36 [i kyrkans utgåva av Bibeln på engelska, John 3:36, fotnot a]).