2019
Missionärer som återvänt hem i förtid: Ni är inte ensamma
föregående nästa

unga vuxna

Missionärer som återvänt hem i förtid: Ni är inte ensamma

Författaren, som är från Frankrike, studerar i Utah, USA.

Unga vuxna berättar hur de fann mening och frid efter att ha kommit hem i förtid från sin mission och hur du kan göra det också.

Vietnamese YSA walking to Womens Broadcast

Foto Tiffany Myloan Tong

Armén av heltidsmissionärer som strävar efter att fullfölja sin plikt att ”inbjuda andra att komma till Kristus”1 inger många ”stora förhoppningar och mycket glädje” (Alma 56:17). De här missionärerna, liksom de unga krigarna i Mormons bok, kämpar varje dag ”med så förunderlig styrka” (Alma 56:56).

Men också bland de 2 060 unga krigarna var det 200 som ”förlorade medvetandet på grund av blodförlust” (se Alma 57:25). Gjorde det dem mindre ståndaktiga? Mindre starka? Mindre modiga? Mindre värda än andra? Inte ett dugg.

Inte heller är ni missionärer som återvänder hem i förtid av mentala eller fysiska hälsoskäl mindre ståndaktiga, mindre starka, mindre modiga eller minde värda. Er uthållighet genom era prövningar är – och borde vara – förbluffande. Ni har sparats – kanske med stora sår, men ni har sparats. Era sår, vare sig de är fysiska, mentala eller andliga, behöver nu vårdas (se Alma 57:28). För dem som återvänder hem av skäl som har att göra med värdighet är omvändelse en viktig del av helandet.

Se till, när ni anpassar er till att vara hemma, att ni ger själva tid att helas, och kom ihåg att alltid lita till Gud (se Alma 57:27). Han har påmint oss: ”När jag ger någon av människornas söner [eller döttrar] en befallning att utföra ett arbete åt mitt namn” – till exempel att verka som missionär – ”och dessa människors söner [och döttrar] med alla krafter och med allt de har tar itu med att utföra detta arbete och inte upphör med sin flit, och när deras fiender” – i vissa fall våra fysiska eller mentala sjukdomar eller andra skador – ”kommer över dem och hindrar dem från att utföra detta arbete, se, då tillkommer det mig att inte längre kräva detta arbete av [deras] händer, utan jag godtar deras offer” (L&F 124:49).

Vilka sår ni än har ådragit er – eller som skrapats upp igen – under en strid, var ert bidrag behövt och accepterat av Herren, så länge som ni tjänade värdigt eller omvände er fullständigt.

Kuala Lumpur, Selangor, Malaysia: Asian businessman walking outdoors

Fotografier från Getty Images

Genom att läsa följande berättelser finner du läkedom i det faktum att du inte är ensam och att du kan hjälpa andra genom att återge din berättelse.

Inse att Frälsaren har upplevt din smärta

Under flygturen till min mission föreställde jag mig hur min hemkomst skulle vara. Glädjerop skulle höjas, min familj och mina vänner skulle omfamna mig, och jag skulle leva resten av mitt liv i frid och glädjas åt varje välsignelse som kom av att ha tjänat hedervärt.

Elva månader senare, på flygturen hem, var varje minut ångestladdad med tanke på vad som väntade. Min familj väntade. De upphöjde glädjerop och kramade om mig, men innan jag visste ordet av var jag ensam och hade ingen aning om hur framtiden skulle se ut.

Frälsaren såg mina mörka dagar. Han visste hur jag kände mig medan jag låg där gråtande i sängen i tre veckor, och sov för att komma undan verkligheten. Han visste att jag behövde hans styrka, för ingen annan runt omkring mig kunde förstå eller ens känna empati för det som jag gick igenom. Men han gjorde det. Jag skulle inte ha kunnat överleva min mission eller återvända hem i förtid utan honom.

Ali Boaza, Queensland, Australien

Var villig att göra Herrens vilja

Allt gick bra på min mission. Jag hade otroliga upplevelser som jag aldrig ska glömma. Men efter åtta månader började jag få hälsoproblem. Efter att ha fastat och bett mycket skickades jag hem. Jag kände mig helt förkrossad. Jag trodde att allt var mitt fel. Jag läste inte skrifterna och bad inte lika ofta. Jag undrade om jag hade gjort allt som jag kunde göra för att få stanna kvar.

Men jag insåg att jag prövades för att visa om jag skulle förbli trofast mot Herren. Det var svårt, men jag förtröstade på honom, och jag kunde återvända till missionsfältet och hade återigen underbara upplevelser.

Sedan återvände mina hälsoproblem. Men den här gången var jag mer villig att göra min himmelske Faders vilja. Så jag återvände hem en andra gång. Det var svårt, men jag vet att jag kan lära av allt jag gick igenom.

Fastän jag inte tjänade i 24 månader vet jag att jag utförde en hedervärd mission. Jag vet att tiden jag ägnade åt att tjäna Herren var värd allting för mig och för personerna jag tjänade. Jag är tacksam mot min Frälsare för hans oändliga försoning. Han känner till alla våra prövningar. Och om vi litar på honom fullt och fast så är vi aldrig ensamma.

Fillipe Hoffman, Goiás, Brasilien

Slösa inte tid på att undra varför

Tanken på att åka hem i förtid var fruktansvärd. Så snart terapeuten föreslog det fick jag mycket blandade känslor: Skam. Lättnad. Skuldkänslor. Frid. Sorg. Alltihop samtidigt.

Jag vet att Gud stöttade mig för jag tog mig på något sätt igenom den första veckan hemma. Och sedan tog jag mig igenom en vecka till. Och en till. Tills jag äntligen kände mig som mig själv igen. Pappa var mitt största stöd och tog mig verkligen under sina vingar. Han ville alltid prata med mig och tillbringa tid med mig. Inte snoka i vad som ”blev fel” utan bara höra hur jag mådde.

När pappa dog i en bergsklättringsolycka några månader senare visste jag utan tvivel att Gud hade en plan för mig. Tack vare att jag hade kunnat vara med pappa under de sista månaderna av hans liv stärktes mitt vittnesbörd om frälsningsplanen. Jag förstår fortfarande inte alla skäl till att jag behövde komma hem när jag gjorde det, men jag har lärt mig att om man ägnar alltför mycket tid åt att fråga varför så missar man de underbara underverk som han ger en varje dag.

Kristen Watabe, Ohio, USA

Justera dina förväntningar

När jag blev för sjuk för att fortsätta som missionär visste jag att Gud ville att jag skulle åka hem, men det var tvärt emot vad jag ville. Jag var också orolig över min plötsligt dåliga hälsa, som senare visade sig vara början på en kronisk, förlamande sjukdom.

Medan jag försökte anpassa mig till min sjukdom kände jag att jag hade förlorat mitt syfte. Jag behövde så mycket hjälp och kände att jag inte hade något att erbjuda. Men jag visste att jag hela tiden behövde utöva min tro, så jag fortsatte studera, be och försöka följa Anden. När jag studerade Nya testamentet en dag hittade jag en målning av James Tissot som heter Jesus befaller apostlarna att vila. Den här skildringen av Markus 6:30–31 hade en omedelbar lugnande inverkan. När jag såg Kristus vaka över sina vilande tjänare kände jag hur mycket han älskade dem. Och mig.

Jesus Commanding His Disciples to Rest

Så småningom lärde jag mig att förväntningarna jag hade på mig själv inte var desamma som förväntningarna Gud hade på mig. På sätt och vis var hans mer prövande, men de var mycket mer anpassade till mina behov. Jag är så tacksam för hur han lär mig att till fullo ta emot hans hjälp och hans fullkomliga kärlek. Hans tillit till mig ger mig hoppet jag behöver för att fortsätta.

Sabrina Maxwell, Utah, USA

Stanna kvar på evangeliets stig

Jag återvände hem i förtid från Filippinernamissionen Cebu Öst. Det var svårt att anpassa sig på grund av alla ”tänk om” och att jag inte passade in i mallen för återvända missionärer. Eftersom jag tjänade i mitt hemland tänkte jag att jag hade svikit min gren, och jag visste att jag inte hade uppfyllt deras förväntningar. När jag jämförde mig själv med ”riktiga” återvända missionärer såg jag mig själv som mindre värdig och utstött.

Så småningom lärde Herren mig att en mission bara är ett av många sätt att tjäna honom på. Det är inte var eller hur länge utan hur man har tjänat som räknas. Han lärde mig att vara ödmjuk och stanna kvar på evangeliets stig fastän det är svårt och det inte blir som jag vill.

Jasper Gapuz, Filippinerna

Se till din himmelske Fader och Jesus Kristus

Jag kallades att verka i Nya Zeelandmissionen Wellington. När jag förstod att jag behövde åka hem i förtid kände jag att jag hade svikit min himmelske Fader och mina föräldrar.

Jag har lärt mig så mycket av min mission och av den här situationen. Jag har aldrig behövt lita till min himmelske Fader och till Frälsarens försoning så mycket som jag gjorde när jag sändes hem i förtid. Jag behövde lita på Gud och acceptera det han ville att jag skulle gå igenom och lära mig. Jag kan inte förneka kraften i försoningen och hur jag verkligen har fått veta att Jesus Kristus är min Frälsare. Jag har lärt mig att Gud gör mig ödmjuk och lär mig genom mina svagheter och svåra stunder.

Oavsett var jag är eller om jag har en namnbricka på mig eller inte, är jag ändå en Jesu Kristi lärjunge. Jag vet att Herren fortfarande älskar mig och är med mig, och han vill att jag ska fortsätta tjäna andra. Och fastän jag är hemma vet jag att jag inte har misslyckats, för han har hjälpt mig bli en bättre person genom den här upplevelsen.

Natasha Krisanalome, Thailand

Stärk din relation med Frälsaren

Jag hade förmånen att tjäna som missionär i Anchorage, Alaska. Det var förkrossande att komma hem i förtid på grund av komplikationer efter att ha stukat båda anklarna och fötterna. Det var verkligen inte lätt, men jag hade många upplevelser som har gett mig värdefulla lärdomar. Jag lärde mig att min himmelske Fader har ett syfte med allt som händer i våra liv. Jag lärde mig också att gå igenom prövningar med ett bättre perspektiv. Min relation till Frälsaren blev starkare än den någonsin hade varit tidigare tack vare att jag lärde mig hur tillämpbar den helande kraften i hans försoning är.

Min himmelske Fader hjälpte mig verkligen igenom den här svåra tiden. Fastän det fortfarande är svårt ibland vet jag att min himmelske Fader har kontrollen och att han vet vad jag behöver i mitt liv mer än vad jag gör.

Amber Bangerter, Utah, USA

Missionsarbetet fortsätter var du än är

Jag verkade som missionär i Ungernmissionen Budapest. När jag återvände hem i förtid var det svårt eftersom alla mina kamrater var kvar på sin mission och jag saknade att vara missionär. Jag var också rädd att kyrkans medlemmar skulle döma mig, men lyckligtvis behandlade alla mig med kärlek och förstod min situation.

Jag kände mig bättre allteftersom tiden gick. Jag läste en artikel i Liahona om missionärer som återvände hem i förtid och den gjorde att det kändes bättre, för det kändes inte som om jag var den enda längre (se Destiny Yarbro, ”Hemma tidigare än planerat”, Liahona, jan. 2018, s. 44–47). Jag tog också till mig något som min faster sa: ”Missionsarbetet fortsätter var du än är.”

Lucas Ludwig Saito, São Paulo, Brasilien

Omge dig med godhet

Jag trodde aldrig att jag skulle åka hem från min mission i förtid, och jag var generad och nervös för att möta alla. Fastän det var en av de svåraste ögonblicken i mitt liv, växte jag också av det. Det formade mig till en bättre person.

Jag återvände hem för att genomgå en omvändelseprocess. Några av valen jag hade gjort före min mission var inte i linje med evangeliets lärdomar och bud. Eftersom jag var generad och ville behålla min ställning i kyrkan gick jag inte igenom omvändelseprocessen med min biskop innan. Men inom några månader kände jag att jag behövde återvända och omvända mig så att jag kunde tjäna med heder och redbarhet.

Det som verkligen uppmuntrade mig när jag kom hem var att delta i andligt upplyftande aktiviteter, som kyrkans möten, tjänandeprojekt och templet – när jag väl kunde besöka det. Men det som var till störst hjälp var människorna runt omkring mig – familjen, några vänner och även personer som jag aldrig hade träffat tidigare visade kärlek och vänlighet.

På det hela taget var det med hjälp av Herren och de kristuslika exemplen runt omkring mig som jag kunde återvända till Florida och fullfölja min mission. Jag hoppas att vi alla strävar efter att vara kristuslika mot andra, oavsett om de har återvänt hem från sin mission i förtid eller bara har ett behov.

Caigen Stuart, Utah, USA

Förlita dig på Frälsaren

Jag kallades som missionär till Zambiamissionen Lusaka. Något av det svåraste med att komma hem var att medlemmarna inte förstod det här med missionärer som återvänder hem i förtid.

När jag kom tillbaka behövde jag ligga på sjukhus i tre veckor, och inga medlemmar från kyrkan ringde eller besökte mig. De enda som kom var gruppledaren och missionärerna som gav mig sakramentet varje söndag – och det var bara för att jag hade bett dem göra det. Jag hade verkligen behövt medlemmarnas hjälp med att bygga min styrka och min tro på Jesus Kristus under de där första veckorna hemma, men jag fick göra det själv.

Herren fortsätter varje dag att lära mig förstå varför jag fick komma hem tidigare än väntat, men det är fortfarande svårt att förstå ibland. Nu inser jag att jag genom att komma hem tidigare kunde hitta min far och hans familj och bygga en relation med dem. Jag upptäckte att jag har en sjukdom som fortsätter att vara en del av mitt liv. Och jag har lärt mig vilka styrkor och svagheter jag har – till exempel hur man säger ”nej”. Tidigare var det svårt för mig att säga nej till något eller någon. Jag var alltid villig att göra saker och sätta andra först oavsett hur trött eller upptagen jag var. Det är ju inte fel, men tack vare den här prövningen har jag lärt mig att jag ibland behöver sätt mig själv först.

Jag gör fortfarande nya upptäckter om Herren och om varför jag behövde komma hem i förtid. Men jag har fått många välsignelser och jag litar dagligen på Herren. Fastän det är svårt ibland och andra inte alltid förstår så vet jag att Frälsaren gör det. Och jag fortsätter att lita på honom och på hans oändliga försoning.

Lindi Chibase, Gauteng, Sydafrika

Löftet i brevet med din missionskallelse som du fick när du bestämde dig för att engagera dig i det här verket, kommer att uppfyllas: ”Herren välsignar dig för det goda du åstadkommer i ditt liv.” Med uppmärksamhet och omsorg kan dina sår läka och bli ett redskap varigenom du kan hjälpa andra komma till Kristus. Det är trots allt en missionärs plikt.

Slutnot

  1. ”Vad är min uppgift som missionär?” Predika mitt evangelium: Vägledning för missionärer, (2004), s. 1.