Stödverksamhetens principer
Hur kan vi skapa en inkluderande kultur i kyrkan?
Illustrationer från Getty Images
När vi tittar oss omkring i våra församlingar och grenar ser vi personer som verkar ha lätt för att passa in. Det vi inte inser är att även bland dem som verkar passa in finns det många som känner sig utanför. En studie, till exempel, visade nyligen att nästan hälften av alla vuxna i Förenta staterna rapporterar att de känner sig ensamma, utanför eller isolerade från andra.1
Det är viktigt att vi känner oss inkluderade. Det är ett grundläggande mänskligt behov, och det gör ont att känna sig utanför. Om vi känner oss utanför kan vi bli ledsna eller arga.2 Om vi känner att vi inte passar in är vi benägna att söka efter en plats där vi känner oss hemma. Vi behöver hjälpa alla att känna sig hemma i kyrkan.
Inkludera som Frälsaren
Frälsaren var det fullkomliga exemplet på att värdesätta och inkludera andra. När han valde sina apostlar brydde han sig inte om status, välstånd eller yrkesnivå. Han värdesatte den samariska kvinnan vid brunnen och vittnade för henne om sin gudomlighet fastän judarna såg ner på samarierna (se Joh. 4). Han ser till hjärtat och har inte anseende till person (se 1 Sam. 16:7; L&F 38:16, 26).
Frälsaren sa:
”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra.
Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar” (Joh. 13:34–35).
Vad kan vi göra?
Ibland är det svårt att avgöra om någon känner sig utanför. De flesta säger det inte – i alla fall inte så tydligt. Men om vi har ett kärleksfullt hjärta, den Helige Andens vägledning och anstränger oss att vara uppmärksamma kan vi se om någon inte känner sig inkluderad på kyrkans möten och aktiviteter.
Möjliga tecken på att någon känner sig utanför:
-
Stängt kroppsspråk, till exempel att hålla armarna i kors eller titta ner.
-
Sitter längst bak i rummet eller sitter för sig själv.
-
Kommer inte till kyrkan eller kommer oregelbundet.
-
Lämnar möten eller aktiviteter tidigt.
-
Deltar inte i samtal eller lektioner.
De här exemplen kan också vara tecken på andra känslor, till exempel att han eller hon är blyg, har ångest eller känner sig obekväm. Medlemmar kan känna sig ”annorlunda” när de är nya i kyrkan, kommer från ett annat land eller en annan kultur eller nyligen har upplevt en traumatisk förändring, så som skilsmässa, en närståendes död eller tidig hemkomst från missionen.
Oavsett orsak ska vi inte tveka att räcka ut handen i kärlek. Det vi säger och gör kan skapa en känsla av att alla är välkomna och att alla behövs.
Några sätt att vara inkluderande och välkomnande
-
Sitt inte alltid med samma personer i kyrkan.
-
Se förbi personens yttre och titta på den sanna personen. (För mer information om det här ämnet, se ”Att tjäna är att se andra som Frälsaren ser dem”, Liahona, juni 2019, s. 8–11.)
-
Inkludera andra i samtal.
-
Låt andra bli en del av ditt liv. Du kan inkludera dem i aktiviteter som du håller på att planera.
-
Hitta och bygg på gemensamma intressen.
-
Undanhåll inte din vänskap bara för att någon inte motsvarar dina förväntningar.
-
När du ser något unikt hos en person, var då intresserad av det i stället för att ignorera eller undvika det.
-
Uttryck kärlek och ge uppriktiga komplimanger.
-
Ta dig tid till att tänka på vad det egentligen innebär när vi säger att kyrkan är till för alla, oavsett hur vi skiljer oss från varandra. Hur kan vi förverkliga det?
Det är inte alltid lätt att känna sig bekväm med personer som skiljer sig från oss. Men genom att öva kan vi bli bättre på att se värdet i olikheter och uppskatta det unika som varje person bidrar med. Som äldste Dieter F Uchtdorf i de tolv apostlarnas kvorum har sagt, kan våra skillnader göra oss till ett bättre och lyckligare folk: ”Kom, hjälp oss bygga och stärka en kultur av helande, vänlighet och barmhärtighet mot alla Guds barn.”3
Välsignad genom att bli inkluderad
Christl Fechter flyttade till ett annat land efter att ett krig hade söndrat hennes hemland. Hon talade inte språket så bra och kände ingen i grannskapet, så först kände hon sig isolerad och ensam.
Som medlem i kyrkan fattade hon mod och började gå i sin nya församling. Hon var rädd att hennes starka brytning skulle hindra andra från att vilja prata med henne eller att hon skulle dömas för att hon var ensamstående.
Men hon träffade personer som hade överseende med olikheterna och välkomnade henne i sin vänkrets. De visade henne kärlek och snart började hon hjälpa till att undervisa en primärklass. Barnen var bra föredömen när det gällde att acceptera henne, och känslan av att vara älskad och behövd stärkte hennes tro och återuppväckte hennes hängivenhet mot Herren.