I morgon ska jag gå till kyrkan
Harmin Toledo Gonzalez
Chiloé, Chile
Illustration Christiane Beauregard
Två år efter att min fru Madeleinne och jag döptes och konfirmerades blev jag mindre aktiv och slutade gå i kyrkan. Varje söndagsmorgon uppmuntrade hon mig att gå upp och följa med henne, men jag sa alltid nej.
”Jag är trött. Låt mig sova”, brukade jag säga. Och senare åkte jag och spelade fotboll.
Madeleinne gick upp själv och begav sig till kyrkan med vår son Lucas. Hon åkte alltid dit, oavsett om det regnade eller snöade.
När jag ser tillbaka förstår jag att det var Satan som gick till attack. Han övertygade mig om att jag klarade mig utan kyrkan. Han sa: ”Du är bra, du är lugn, du är tillfreds.” Men sanningen var den att jag hade förlorat välsignelser, utveckling och glädje. Tack och lov hjälpte min fru och min himmelske Fader mig att se klart igen.
En fredagsnatt omkring ett år efter att jag hade slutat gå i kyrkan hade jag en dröm. Jag drömde att jag var i ett vackert landskap och gick hand i hand med min fru och min son. Vi var mycket glada.
Men så började det bli mörkt. Det blev så mörkt att jag inte kunde se något. Plötsligt märkte jag att jag inte längre höll min fru eller son i handen. Jag ropade på dem i hopp om att de skulle återvända. Jag ville ha dem tillbaka, och jag ville att mörkret skulle försvinna.
I det ögonblicket upplevde jag hur det är att vara fullkomligt förtvivlad. Jag hade förlorat Madeleinne och Lucas. De hade gått vidare utan mig, lämnat mig ensam, omgiven av mörker.
När jag vaknade på morgonen insåg jag att min Fader i himlen hade gett mig ett tecken. Om jag inte återvände till kyrkan och tog min fru och son till templet för att bli beseglade, skulle jag förlora dem. Jag skulle inte få ha dem i nästa liv. Jag skulle befinna mig i ett vilset, förtvivlat tillstånd.
”I morgon”, sa jag till Madeleinne, ”ska jag gå till kyrkan.”
Varje söndagsmorgon sedan dess har jag gått till kyrkan med min familj. Jag har inte missat ett enda möte sedan den där drömmen för fem år sedan. Vi beseglades så småningom i templet i september 2016.
Jag är tacksam för alla mina välsignelser. Jag är särskilt tacksam för min familj och för min frus mod, styrka och exempel. Jag är tacksam för att hon och min himmelske Fader aldrig gav upp hoppet om mig. Jag är den man jag är i dag tack vare dem.