”Den är sann,den är sann”
Författaren bor i Kongo (Kinshasa).
När jag bad om att få ett vittnesbörd om Mormons bok hände inget – förrän jag började läsa i Bibeln.
När jag var omkring 12 år ville jag veta för egen del om Mormons bok var sann. I ett tal kunde jag vittna om att Mormons bok är Guds ord därför att min primärlärare hade sagt det. Men egentligen förstod jag inte vad det betydde.
Jag kände till Moronis löfte, att om jag läste, begrundade orden och bad så skulle jag också få veta (se Moro. 10:3–4). Jag läste i flera veckor och det kändes bra, men det hände inget spektakulärt – inget ljus, inga änglar, ingen röst. Till slut slutade jag att läsa Mormons bok.
En dag när jag studerade 1 Moseboken läste jag att när israeliterna saknade mat så sände Gud manna till dem. Varje person skulle ta en viss mängd varje dag. Han sände maten, men de fick själva komma på hur de skulle samla den.
Jag kom att tänka på Nephis ord: ”Herren [ger] inte … människobarnen några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem” (1 Ne. 3:7). Det hjälpte mig förstå att Gud hade befallt israeliterna att lämna Egypten och planerat att stilla deras hunger. Det här skriftstället i Mormons bok gjorde att jag förstod Bibeln bättre, och jag drog slutsatsen att Mormons bok var Guds ord.
Som äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum förklarade, liknar personlig uppenbarelse mer den gradvisa ökningen av ljus som kommer från den uppgående solen, än ljuset som uppstår när man trycker på en knapp.1 Jag började se på Mormons bok på ett nytt sätt.
Under månaderna som följde visste jag mer än någonsin tidigare att Mormons bok var Guds ord. Det intryck jag fick gång på gång genom Andens röst var: ”Den är sann, den är sann, den är sann.”
Jag läser fortfarande Mormons bok nästan varje dag, och varje gång hör jag orden: ”Den är sann.”