En orsak att fira
För sista dagars heliga som var vuxna på den tiden blev uppenbarelsen om prästadömet 1978 en händelse som etsade sig fast i minnet.
I.
Nyheten nådde mig på en telefon som sällan ringde. Mina två söner och jag arbetade i trädgården till en stuga i bergen som vi byggt som en tillflyktsort från mina tunga ansvar som rektor för Brigham Young University. Den som ringde var äldste Boyd K. Packer. Han berättade för mig om uppenbarelsen om prästadömet som just hade tillkännagivits. Vi utbytte glada utrop och jag gick tillbaka till mitt arbete. Jag satte mig ner på jordhögen som vi hade flyttat på och vinkade till mina söner att komma. När jag berättade att alla värdiga manliga medlemmarna i kyrkan nu fick ordineras till prästadömet grät jag av glädje.
Varför var uppenbarelsen om prästadömet en sådan stor orsak till glädje? Som ung man studerade jag och arbetade med juridik. Jag bodde i mellanvästern och östra delen av Förenta staterna i sjutton år. Jag hade sett och delat smärtan och frustrationen hos dem som led under de här restriktionerna och hos de personer som såg dem, kritiserade dem och sökte efter anledningar. Jag studerade anledningarna som getts och fick ingen bekräftelse på att någon av dem var sann. Som en del av mina bönefyllda studier insåg jag att Herren i allmänhet sällan ger någon anledning till de bud och instruktioner han ger sina tjänare. Jag bestämde mig för att vara lojal mot våra profetiska ledare och be om – vilket utlovats från början av de här restriktionerna – att dagen skulle komma när alla fick ta del av prästadömets och templets välsignelser. Nu, den 8 juni 1978, hade den dagen kommit, och jag grät av glädje.
II.
När vi tänker på vad som har hänt och vad som händer i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och i medlemmarnas liv sedan 1978 har vi alla orsak att fira.
Som institution reagerade kyrkan snabbt på uppenbarelsen om prästadömet. Ordinationer och tempelrekommendationer kom omedelbart. De anledningar som hade getts för att försöka förklara den tidigare restriktionen för medlemmarna av afrikanskt ursprung – även de som tidigare uttryckts av vördade ledare i kyrkan – drogs tillbaka, snabbt och offentligt. Herren hade talat genom sin profet, och kyrkan lydde.
Däremot förändrades inte de enskilda medlemmarnas hjärtan och seder lika snabbt och universellt. Vissa accepterade uppenbarelsens följder omedelbart och värdigt, några accepterade dem gradvis och några fortsatte privat med sin rasistiska inställning som har sårat så många världen över, bland annat under de senaste fyrtio åren. En del har velat se tillbaka och undersöka det som har varit, bland annat genom att söka efter anledningar för restriktionerna som nu är förlegade. Men de flesta i kyrkan, även seniorledarna, har koncentrerat sig på framtidens möjligheter i stället för gårdagens besvikelser. De flesta har litat till Herrens visdom och tidsplan och tagit emot vägledningen från hans profet. Härigenom har vi insett den eviga betydelsen av hans profetiska lära att ”den ena varelsen [är] lika dyrbar som den andra” (Jakob 2:21). Och härigenom har vi fått kraft att uppfylla Herren Jesu Kristi befallning att predika det eviga evangeliet för alla – ”alla nationer, släkten, tungomål och folk” (L&F 42:58).
III.
Att bekymra sig om vad som inte har uppenbarats eller om tidigare förklaringar av dem som verkat med begränsad kunskap kan bara resultera i spekulationer och frustration. Till alla som har sådana bekymmer ger vi vår kärlek och en särskild uppmaning. Låt oss alla se framåt i enheten i vår tro och lita på Herrens löfte att ”han inbjuder dem alla att komma till honom och ta del av hans godhet. Och han avvisar ingen som kommer till honom, varken svart eller vit, träl eller fri, man eller kvinna” (2 Ne. 26:33).
När vi ser mot framtiden är en av de viktigaste effekterna av uppenbarelsen om prästadömet dess gudomliga vädjan om att överge en fördomsfull inställning mot någon grupp av Guds barn. Rasism är förmodligen den vanligaste grunden till fördomar i dag, och vi har alla kallats att omvända oss från det. Men under historiens gång har många grupper av Guds barn förföljts eller förföljs eller belagts med fördomar, till exempel sådana som är baserade på etnicitet eller kultur eller nationalitet eller utbildning eller ekonomiska omständigheter.
Som Guds tjänare som har kunskapen och ansvaret för hans stora frälsningsplan bör vi skynda oss att ändra vår inställning och våra handlingar – både som institution och som enskilda – så att vi lägger alla personliga fördomar bakom oss. Som president Russell M. Nelson sa efter ett möte nyligen med de nationella representanterna för National Association for the Advancement of Colored People: ”Tillsammans uppmanar vi alla folk, organisationer och regeringar att arbeta med större hövlighet och eliminera fördomar av alla slag.”1
Samtidigt som vi förenar oss i avskaffandet av fördomar bör vi komma ihåg att det inte är fördomsfullt av kyrkan att insistera på vissa regler i främjandet av Herrens krav på värdighet för att komma in i ett tempel. Herren har förkunnat att lydnad mot förbund och bud är ett grundläggande krav för att vi ska kunna få heliga välsignelser. Alla försök till att utplåna gudomliga krav för evigt liv och eviga familjer skulle vara som att försöka tillämpa Satans plan att ”alla ska frälsas”. Alla människor på jorden förkastade Satans plan i vårt förjordiska liv. Vi valde vår himmelske Faders plan, vilken gav oss friheten att välja och hålla eviga förbund och bud som gäller alla lika mycket. Guds jämlikhet innebär inte att resultatet blir likadant för alla, men alla har samma möjlighet.
IV.
Under det här jubileumsprogrammet vill vi fira 40-årsdagen för uppenbarelsen om prästadömet genom att se framåt. När vi gör det vill särskilt uttrycka vår uppskattning för våra underbara medlemmar av afrikanskt ursprung, särskilt våra afroamerikanska medlemmar som trosvisst och trofast uthärdat en svår övergångsperiod med avtagande fördomar. Nu fokuserar vi gemensamt vår uppmärksamhet på de härliga effekterna som kommit efter 1978, vilka välsignar Guds barn över hela världen. Som våra profetiska ledare förkunnade vid det tillfället:
”Herren [har] nu gjort sin vilja känd till välsignelse för alla sina barn över hela jorden som är villiga att lyssna till hans bemyndigade tjänares röst och förbereder sig på att ta emot alla evangeliets välsignelser.”2
Nu byggs tempel i många nationer till välsignelse för Guds barn på båda sidorna av slöjan. Vi gläds tillsammans, både på jorden och i himlen. Det här är en del av förberedelserna för Kristi andra ankomst. Han förkunnade genom en profet i Mormons bok att han inte befaller någon att inte ta del av hans frälsning (se 2 Ne. 26:24) och förkunnade genom en nutida profet att ”om ni inte är ett är ni inte mina” (L&F 38:27).