Vi blev båda välsignade
Anna Fingerle
Hessen, Tyskland
Illustration Carolyn Vibbert
Jag blev halvt blind när en liten lastbil hade kastat mig av cykeln. Lite över fyra år senare, under julen 2011, kände jag mig manad att be en broder jag kände från en tidigare församling om en välsignelse. Jag såg bara den här brodern då och då, så jag förstod inte varför jag skulle be just honom. Jag visste att det fanns andra värdiga prästadömsbärare som jag kunde fråga i stället.
Under veckorna som följde blev känslan att jag behövde en välsignelse allt starkare. Jag verkade som tempeltjänare i Frankfurts tempel så jag bestämde mig för att be en av bröderna där om en välsignelse.
När jag hade fattat det beslutet kom brodern som jag hade känt mig manad att fråga in i templet. Jag förstod genast att det inte var någon tillfällighet. Min himmelske Fader ville att jag skulle be just den här brodern. Jag fattade mod och bad att få prata med honom efter hans session. Han gick med på det.
Senare förklarade jag att jag inte visste varför, men att jag kände att jag behövde få en välsignelse av honom. Han sa att han gärna skulle hjälpa mig. Han bad en annan broder komma in och började sedan ge mig en välsignelse. Efteråt var jag förvirrad. Det var en trevlig välsignelse, men det var inget märkvärdigt med den.
Sedan öppnade jag ögonen.
När jag öppnade ögonen kunde jag se hela rummet nästan helt klart. Jag kunde knappt tro det! Jag frågade brodern om han visste varför det var just han som skulle ge mig den här välsignelsen. Hans svar gav mig en tankeställare.
”Jag tror inte att den här välsignelsen bara var för dig”, sa han. ”Den var för mig också. Jag ska ge mitt syskonbarn en välsignelse i morgon för hon ska döpas. Min släkt är inte aktiv i kyrkan och hon är den första som ska döpas på nästan 20 år. Många i släkten kommer på dopet, och jag var inte säker på om min tro var stark nog för att jag skulle kunna ge välsignelsen. Nu vet jag att jag kan göra det.”
Under dagarna som följde förbättrades min syn så pass att jag inte längre behövde mina vita käpp. Jag slog in den och gav den som julklapp till brodern tillsammans med ett brev. ”Jag vet att det inte är Moses stav”, skrev jag, ”men jag hoppas att den påminner dig om den prästadömskraft som du bär.”
Vår himmelske Fader älskar oss och vill gärna välsigna oss. Den här välsignelsen på julen gav inte bara tillbaka min syn utan gav också en ödmjuk prästadömsbärare tro till att utöva prästadömet.