Vårt hem, vår familj
Min fars kärleksfulla exempel
Min far visade mig hur jag skulle älska mina vilsegångna barn.
Till vänster: fotoillustration © iStock/Thinkstock; till höger: foto Del Benson
Jag blev medlem i kyrkan efter att ha tackat ja när två vänner frågade om jag ville följa med till seminariet. Mina föräldrar stöttade mig alltid i mina beslut att döpas, verka som missionär och gifta mig i templet. Men jag minns hur svårt det kändes (och jag antar att det också kändes svårt för mina föräldrar) att de behövde stanna i väntrummet i templet i Provo medan min brud och jag beseglades.
Vi fick så småningom fyra barn och jag minns hur glad jag var över vetskapen att var och en var beseglad till oss eftersom de föddes inom förbundet. Våra barn var de första barnbarnen, och fastän mina föräldrar och syskon aldrig blev medlemmar i kyrkan så stod de vart och ett av våra barn mycket nära. Vi bodde nära varandra i många år och mina föräldrar kunde se barnen delta i evenemang i skolan och idrottsevenemang. De var med på vart och ett av barnens dop.
Men när barnen blev tonåringar krävde mitt arbete att vi flyttade till en annan stat. Också under de åren höll sig mina föräldrar nära våra barn genom besök och regelbundna brev.
När mina föräldrar nådde medelåldern drabbades mamma av presenil Alzheimers sjukdom. Pappa var fast besluten att ta hand om henne, även när hennes tillstånd krävde att hon vårdades dygnet runt. Också under de åren höll pappa kontakten med mig genom veckovisa och, i vissa perioder, dagliga telefonsamtal och brev. Jag hade alltid haft en nära relation till båda mina föräldrar, men under de sista tio åren av pappas liv kom vi ännu närmare varandra. Jag insåg också att han lyckades lika bra med att komma nära min tre syskon på samma sätt – trots skillnaderna mellan oss i fråga om intressen och trosåskådning som vi valde när vi växte upp.
Till vänster: fotoillustration © iStock/Thinkstock; till höger: foto Del Benson
Mina föräldrar och min familj bodde på motsatta kuster i USA under de sista åren, och de åkte tvärs över landet två gånger, fastän mammas Alzheimer hade nått den punkt att det var mycket svårt för pappa att hjälpa henne under den långa flygturen.
Samtidigt bestämde vart och ett av mina barn sig för att sluta komma till kyrkan. Två av dem fick så småningom sina namn borttagna från kyrkans uppteckningar. Det här är sannerligen mitt och min frus största prövning. Och fastän pappa inte tillhörde kyrkan blev han också förvirrad och led av våra barns val. Religion var något privat för honom, och han bad tillsammans med oss för dem under de där åren.
Pappa fick cancer och gick bort 2005, och mamma gick bort tre år senare. Min fru och jag gladdes åt att verka som ställföreträdare och ge dem templets förrättningar efter deras död.
Jag har länge bett om att förstå hur jag bäst kan relatera till våra barn nu när de är vuxna, när några har egna makar och barn varav ingen tillhör kyrkan. Vi står alla våra fyra barn nära känslomässigt sett, och vi är tacksamma för att de ofta visar oss kärlek.
Så småningom fick jag ett mycket tydligt svar på hur jag skulle bete mig, kanske under resten av mitt liv, gentemot mina vuxna barn. Jag behövde göra det som min far hade gjort med mig. Trots de olika liv vi levde och de olika perspektiv vi hade i fråga om religion, var min far fast besluten att vara nära mig som far och vän medan jag upplevde smärtan av att se mina barn välja andra livsstilar och trosåskådningar. Jag insåg att jag måste följa pappas exempel. Han lärde mig hur man behandlar barn med en annan tro: Man älskar dem fullkomligt, precis som Frälsaren skulle göra.