Alla har något att lära av en profet
Henry Serion Sr, Hawaii
Illustration Allen Garns
När jag var 17 arbetade jag på ett hotell i Kailua-Kona på Hawaii. Eftersom jag arbetade som piccolo fick jag se många kändisar som gästade hotellet, bland andra John Wayne, Dorothy L’Amour och Esther Williams.
En kväll när nästan alla gästerna hade kommit tog jag en paus framför hotellet. En svart limousine stannade till vid trottoarkanten och sju män klev ur, klädda i svarta byxor, vit skjorta och slips. En annan man klädd i svart kostym klev ur efter dem. När föraren hade parkerat bilen gick alla in i restaurangen för att äta middag. Jag tänkte att de såg ut som FBI-agenter när jag gick tillbaka in för att fortsätta arbeta med rumservice.
Omkring en timme senare tog jag en rökpaus utanför hotellet när gruppen jag hade sett tidigare kom ut igen för att sätta sig i limousinen som väntade vid trottoarkanten. De gick längs gången mot bilen och öppnade bakdörren så att mannen i svart kostym kunde kliva in. Men i stället för att sätta sig i bilen stannade den kostymklädde mannen till, vände sig om och tittade på mig där jag stod lutad mot byggnaden, och kom fram till mig.
Han var lång och smal och hade stålkantade glasögon och ett litet vitt pipskägg. Han räckte fram handen för att ta min, och lade sin andra hand på min axel. Jag blev tagen av att en man som såg så distingerad ut kom fram och pratade med mig, en ung man som han inte ens kände.
Jag minns inte allt han sa till mig annat än att ”det där är skadligt för dig”, med hänseende till min cigarett. Hans vänlighet och uppträdande gjorde stort intryck på mig.
Över ett år senare undervisade missionärerna mig och jag döptes.
När jag sedan tittade på några bilder av kyrkans ledare, lade jag märke till en bild av president George Albert Smith (1870–1951) och såg genast att det var den vänlige och distingerade mannen som jag hade träffat framför hotellet. Jag blev ännu mer imponerad av att kyrkans president hade gjort något sådant för någon som mig, en pojke som inte ens var medlem i kyrkan och inte hade någon större betydelse.
Vilken enastående man han var som visade sådan kärlek och omsorg om en ung man i en obeaktad ställning som inte visste något om evangeliet eller vår himmelske Faders kärlek till oss.
Sextiofem år senare har jag stor kunskap om den omsorgen och kärleken, och jag strävar efter att se människorna omkring mig så som president Smith såg mig.