Äldste Gary E. Stevenson: Ett förstående hjärta
Äldste Robert D. Hales
i de tolv apostlarnas kvorum
Nyhetsfotografier med tillstånd av Kristin Murphy, Deseret News, och Sarah Jane Weaver, Church News
När Gary Stevenson var runt 11 år gammal tog hans pappa med honom på en vandring. ”Jag hoppade från sten till sten framför pappa”, minns han. ”Jag tänkte klättra upp på en stor sten och titta ner. När jag klättrade mot toppen av stenbumlingen tog han tag i mitt skärp och drog ner mig.
’Vad är det?’ frågade jag. Han svarade: ’Klättra inte på den stenen. Låt oss bara fortsätta på stigen.’ En kort stund senare när vi var längre upp på stigen och tittade ner, kunde vi se en skallerorm som solade sig uppe på stenen.
’Det var därför jag drog tillbaka dig’ förklarade min pappa.
När vi körde hem senare visste jag att han väntade på att jag skulle ställa frågan: ’Hur visste du att ormen var där?’ Han sa: ’Jag ska lära dig om den Helige Anden.’ Vi hade en oplanerad lektion om de roller den Helige Anden kan ha i våra liv: att skydda, trösta och vittna. ’I det här fallet,’ berättade pappa ’skyddade den Helige Anden dig genom mig. Han varnande mig så att jag drog undan dig.’”
Denna enkla upplevelse hjälpte äldste Stevenson förstå att när man får maningar från den Helige Anden ska man acceptera dem och följa dem. Det var en av många saker som hans far lärde honom.
Underbar mamma, underbara mentorer
Foto med tillstånd av familjen Stevenson, om inget annat anges; till vänster: blommor © tukkata/iStock/Thinkstock; till höger: fotografi av templet i Logan, Utah, Jarvie Digital
Enligt äldste Stevenson var hans mamma ett exempel på ren godhet: ”Hennes förväntningar motiverade mig. Jag vägde nästan varje handling jag utförde mot tanken: ’Jag vill inte göra min mamma besviken.’”
Hans föräldrar betonade tillsammans evangeliets principer under hemaftnar och andra familjeaktiviteter och sammankomster. ”De förankrade vårt hem i evangeliets lärdomar. De var grunden för våra liv”, säger han.
Andra viktiga mentorer vägledde honom också. ”Jag minns att under min utbildning som generalauktoritet, föreslog president Henry B. Eyring, förste rådgivare i första presidentskapet, att vi skulle göra en lista över 20 personer som haft ett positivt inflytande i våra liv. Jag tror att alla skulle kunna ha nytta av att göra det. Det var inspirerande att tänka på alla de goda män och kvinnor som var där för att hjälpa mig, särskilt som ung.”
Styrkt av släkt och vänner
Gary E. Stevenson föddes den 6 augusti 1955 och växte upp i Logan, Utah. Hans föräldrar Evan och Jean Stevenson fick fyra barn. Gary var det andra barnet och den äldste sonen.
”Jag hade en nära relation till mina syskon. Min äldre syster Debbie förväntade sig att jag skulle göra det rätta. Mina yngre syskon Merilee och Doug förväntade sig att jag skulle vara ett exempel. Vi kände alla ett ansvar att leva rättfärdigt och delta i kyrkans aktiviteter.” Hans släktingar hade också höga förväntningar: ”När min äldsta kusin åkte på mission signerade han en tvådollarssedel och gav den till nästa kusin som förberedde sig för att verka som missionär. Den tvådollarssedeln vandrade vidare till 16 kusiner som verkade som missionärer världen över, och den påminde var och en om att vi var förenade i att tjäna Herren.”
Vänner som hade prästadömet var också ett gott inflytande. ”Jag lärde mig tidigt i livet vad det innebär att tillhöra ett kvorum, inte bara på söndagar, utan också i grannskapet och i skolan”, säger han. ”De gav mig en känsla av identitet, tillhörighet, brödraskap och tjänande.” Han minns särskilt hur han och en kvorummedlem hämtade fasteoffret från en syster i församlingen som var blind, bunden vid hemmet och inte tjänade så mycket. ”Trots sina omständigheter hade hon alltid en krona eller två att ge som fasteoffer”, minns han.
En gåva som kräver arbete
När äldste Stevenson hade tagit studenten och börjat studera vid Utah State University blev han kallad att tjäna i Japanmissionen Fukuoka. ”Jag var nervös för att lära mig japanska. På missionärsskolan fortsatte min oro att växa. Men efter sex veckors innerlig bön och ihärdiga studier fick jag en känsla av frid, att Herren skulle välsigna mig så att jag lärde mig japanska, men inte utan hårt arbete. Det lärde mig att tungomålstalets gåva är som tro och gärningar och andra evangelieprinciper. Du får välsignelsen när du har gjort allt du kan.”
Efter sin mission utvecklade äldste Stevenson ett stort intresse för kyrkans historia, att studera Mormons bok och Läran och förbunden, och att gräva i gamla dagböcker och släkthistorier. Han var särskilt intresserad av Joseph Smith och hans familj, familjen Whitmer, Oliver Cowdery och Martin Harris. Han forskade om översättningen och publiceringen av Mormons boks olika upplagor.
Han lärde sig återigen att tro och hårt arbete går hand i hand. Han ger rådet: ”Varje svar till varje fråga om evangeliet kommer inte alltid omedelbart. Herren förväntar sig att vi läser, studerar, begrundar och ber. Och när vi gör det med tro och en rättfärdig önskan så kommer så småningom ett härligt vittnesbörd.”
Under årens lopp har han känt sig särskilt välsignad när han har kallats att undervisa i söndagsskolan för ungdomar och i Unga mäns klasser. Genom de här kallelserna har han haft möjlighet att vittna om hur djupt han känner att skrifterna är sanna, en övertygelse som han utvecklat genom år av studier.
På Utah State University återgick äldste Stevenson till sina studier i företagsadministration och marknadsföring. Han tillbringade långa timmar i biblioteket. ”Varje gång jag kom in möttes jag av en skylt … som löd: ’Förvärva vishet, förvärva förstånd för allt du äger.’ [Ordspråksboken 4:7].” Det skriftstället ristades in i hans hjärta och många år senare blev det ämnet för ett tal som han höll vid Brigham Young University.
I det talet förklarade han: ”Vishet och förstånd kommer genom studier och bön. När vi har tillit och tillförsikt till Herren ger han våra hjärtan större förståelse.”1
Institutromans
Under en institutklass om Gamla testamentet träffade han Lesa Jean Higley, som hade flyttat från Kalifornien till Idaho och nu studerade vid Utah State University. ”Läraren bad henne att låtsas vara Eva, och mig att spela Satan och försöka fresta henne. På grund av det tog det ett tag innan jag kunde övertala henne att gå ut med mig”, minns han med ett leende. De var ett par i lite mer än ett år och gifte sig sedan i templet i Idaho Falls, Idaho 1979.
Äldste Stevensons ögon lyser när han talar om Lesa. Han kallar henne för ”mitt livs solsken”2. Syster Stevenson tog examen i hemkunskapsutbildning, undervisade i början av deras äktenskap, och bidrog ständigt med sin tid och sina talanger till skolor, kommittéer, organisationer och andra ändamål. Men äldste Stevenson anser att hennes anlag för arbete i hemmet är bland hennes främsta gudagivna egenskaper: ”Hon har förmågan att skapa ett hem med evangeliet i centrum, en trygg och välkomnande miljö där Anden finns.” Denna förmåga och en djup förståelse för att sann glädje kommer genom att tjäna andra, har välsignat hennes man, deras barn och många andra runtomkring henne.
Äldste och syster Stevenson har fått fyra söner. ”Under åren har vi njutit av allting tillsammans”, säger han. ”Pojkarna spelade basket, amerikansk fotboll, baseball och tennis. Vi älskar allihop utomhusaktiviteter som att åka fyrhjuling, snöskoter, skidor, snowboard och utöva olika vattensporter. Men Lesa har också haft ett visst kulturellt inflytande på våra söner och utvecklat en uppskattning för musik och konst hos dem. Och för att vår familj ska kunna ge tjänandets gåva till andra har det krävts att hon sysselsätter pojkarna och deras ’hästkrafter’.”
Bygga ett företag
Äldste Stevensons yrkesbana växte fram ur hans kärlek för människorna i Asien. När han återvände från sin mission börjande han och några vänner importera presentartiklar från Asien. Det utvecklades till att sälja fitness-produkter. Under tre decennier växte deras lilla verksamhet till ett framgångsrikt företag med över 2 500 anställda.
En anställd minns vilken inställning äldste Stevenson hade som affärsman: ”Vi diskuterade ett svårt affärsbeslut. Jag sa att vi måste se till att följa lagen. Han sa att vi inte bara måste följa lagen utan också göra det rätta.”
”Att implementera goda principer i dina affärer är bra för dina affärer”, säger äldste Stevenson. ”Integritet, hårt arbete, medkänsla, att behandla andra med respekt, och samtidigt hålla dem ansvariga, är inte principer som man bara pratar om och praktiserar på söndagar. De ska praktiseras hela veckan.”
När företaget växte krävde det också mer av hans tid: ”Jag var en ung biskop med små barn och reste till Asien flera gånger varje år. Min far sa till mig: ’Jag märker att när du är med din familj, är du inte riktigt med dem. Jag är rädd att det kan innebära att du inte är helt fokuserad när du är på jobbet, och att du kanske är oroar dig för ditt arbete och din familj när du agerar i din roll som biskop. Du behöver mer balans i ditt liv.’”
Detta råd gjorde ett djupt intryck. Äldste Stevenson säger: ”Jag lärde mig att det är viktigt att upprätthålla en balans mellan familjen, yrkeslivet och ämbetet i kyrkan, och se till att man tar hand om sig själv också.”
Kallad att tjäna – om och om igen
En respekterad företagsledare uppammade en gång äldste Stevenson att ”lära, förtjäna och tjäna.” 2004 sattes ”tjänandet” på prov när äldste Stevenson och Scott Watterson, hans affärspartner sedan länge, båda blev kallade att verka som missionspresidenter. De kände att de behövde förklara för olika intressenter och kunder varför de tillfälligt lämnade sitt företag. De besökte dem en och en.
”När vi beskrev vår kallelse och att vi skulle tjäna i tre år utan kompensation från kyrkan, respekterade de det goda i det”, säger han. De lämnade över ansvaret för affärerna till ett pålitligt ledarteam och de blomstrade.
Som president för Japanmissionen Nagoya märkte äldste Stevenson att hans kärlek för Asien växte. ”Jag ser det som mitt andra hem”, säger han. Hans kärlek till sin fru växte också när han såg henne omfamna den lokala kulturen, nå ut till andra, bland annat missionärer och medlemmar, lära sig att bära sitt vittnesbörd på japanska och fortsätta uppfostra de två söner som följde med dem. Flera omvändelsedop kom delvis till följd av hennes ansträngningar att bli vän med personer runt omkring henne.
De hade bara hunnit vara hemma från sin mission i sju månader när äldste Stevenson kallades att verka i de sjuttios första kvorum 2008.
”Jag kände mig överväldigad och otillräcklig. Jag tänkte: ’Det finns många andra som skulle kunna tjäna mycket bättre än jag.’ Men jag tänkte på tidigare tillfällen, som äldstekvorumpresident, högrådsmedlem, biskop, och rådgivare i ett stavspresidentsskap, när jag har känt att jag inte var erfaren nog att göra de saker som jag ombads att göra. Jag har lärt mig att vi inte alltid är dugliga innan vi kallas, men att kallet påbörjar ett himmelskt dugliggörande.
Ett av mina favoritskriftställen talar om att vi måste göra två saker när vi kallas: För det första, ’vara trofasta’. För det andra, verka i det ämbete vartill [vi] har utsetts (se L&F 81:5.) För mig innebär det att utöva tro, lära mig det som är nödvändigt, och sedan göra allt jag kan för att ära min kallelse. Om vi gör det, stärker och dugliggör Herren oss så att vi kan välsigna andra.”
Till Asien igen
Som sjuttio fick äldste Stevenson i uppdrag att verka som rådgivare i presidentskapet och sedan som president för området Asien Nord.
I mars 2011 drabbades Japan av en jordbävning och tsunami. Skalvet som uppmättes till 9 på richterskalan skapade en seismisk flodvåg som dödade 20 000 människor, tvingade tusentals att flytta och förstörde 550 000 bostäder.
Han besökte katastrofzonen många gånger. ”När vi träffade människorna upplevde vi ett brett spektrum av känslor”, minns han. ”Vi såg både tragedi och förlust blandat med hopp och återupprättelse. Våra hjärtan rördes om och om igen när vi såg den helande balsam som Frälsarens kärlek är.”
Han fick också se på nära håll hur kyrkan hjälper behövande: ”Att kunna möta en katastrof och delta i att organisera bistånd – var ett exempel på hur Jesu Kristi kyrka uppfyller ett av sina gudomligt tilldelade ansvar att ta hand om fattiga och behövande.” Han beskrev det som en helig förmån att hjälpa behövande och se andra göra detsamma: ”Vi lärde oss om människors godhet.”
Biskopars arv
Han kom att förstå medkänsla på ett ännu djupare plan när han kallades som presiderande biskop 2012. I den rollen skötte han ett stort nätverk i kyrkan som ger välfärdsbidrag och nödhjälp till kyrkans medlemmar och andra, såväl som humanitär hjälp till vår himmelske Faders barn i ”några av de besvärligaste platserna, de fattigaste platserna och de mest förtryckta platserna i världen”3.
Biskopens roll har en särskild betydelse för äldste Stevenson. ”När jag var 12 kallades pappa som biskop”, minns han. ”Församlingen hade många änkor och pappa tog ofta med mig när han hjälpte dem. Han bad mig att ta hand om soptunnorna eller städa någonting i huset, eller få mina vänner att hjälpa mig att kratta löv eller skotta snö. När vi åkte därifrån kändes det alltid bra inombords. Att besöka änkorna hjälpte mig att inse att en del av vad biskopar gör är att hjälpa människor en och en. Kyrkans biskopar är mina hjältar.”
Ett löfte från en profet
Tisdagen före generalkonferensen i oktober 2015 fick dåvarande biskop Stevenson ett telefonsamtal där han ombads träffa president Thomas S. Monson och hans rådgivare.
”President Monson kallade mig att ingå i de tolvs kvorum. Han frågade mig om jag tänkte acceptera detta kall. Jag svarade ja. Och sedan visade president Monson mig vänlighet genom att beskriva hur han för många år sedan kallades som apostel och också kände sig otillräcklig. Lugnt instruerade han mig: ’Biskop Stevenson, Herren dugliggör dem som han kallar.’ Dessa tröstade ord från en profet har varit en källa till frid och lugn ända sedan dess.”4
Äldste Gary E. Stevenson är sannerligen en man utan svek. Liksom han gjorde som presiderande biskop, som sjuttio, och som han har gjort i hela sitt liv, kommer han som apostel att fortsätta sträcka ut en hand till de fattiga och nödställda. Han kommer att följa skriftens anvisning att hjälpa de svaga, lyfta upp händerna som hänger ned och styrka de matta knäna (se L&F 81:5). Det här ämbetet är en utmaning, men det är ett ämbete som han är väl lämpad för tack vare hans förstående hjärta.