Vi måste besöka templet nu!
Mary Holmes Ewen, Kalifornien, USA
Illustrationer Bradley H. Clark
En söndagsmorgon presenterades en nydöpt medlem för församlingen. Hon hette Lydia. Hon vann våra hjärtan omedelbart.
Lydia var äldre och blind efter många års kamp mot diabetes. Hon lärde sig snabbt känna igen församlingsmedlemmarna på deras röster och fotsteg. Hon sa våra namn och skakade hand och vi pratade aldrig om att hon var blind.
Efter ett års obligatorisk väntan, träffade Lydia biskopen och stavspresidenten för att få sin tempelrekommendation. I Hjälpföreningen en söndag drog hon ner mig bredvid sig och utbrast: ”Stavspresidenten sa att jag måste besöka templet så snart som möjligt. Kan du ta mig dig?”
Det var första veckan i december – en hektisk tid för oss alla. Jag försökte komma med de vanliga ursäkterna och sa: ”Kan vi inte vänta till januari?”
”Nej, vi måste åka dit nu!”
En grupp kvinnor i församlingen besökte templet varje månad, så jag pratade med dem om att ta med Lydia på resan. De var också mycket upptagna. Men Lydia sa åter med tårar i ögonen att stavspresidenten hade sagt att hon skulle åka dit så snart som möjligt.
Då gick vi alla med på att göra den 24 mil långa resan veckan därpå. Längs vägen fyllde vi minibussen med åtta kvinnors prat och vänskap. Lydia var överförtjust över tempelupplevelsen och välsignelsen att ta emot sin begåvning.
Första veckan i januari förvärrades Lydias tillstånd och hon lades in på sjukhus för akutvård. En vecka senare var hon borta. Men hon gick vidare med de eviga välsignelser hon hade tagit emot i templet bara några veckor tidigare.
Senare berättade jag för stavspresidenten om vår resa och hur imponerad jag var över att han hade känt sig manad att säga till Lydia att hon måste besöka templet omedelbart.
”Jag menade egentligen inte att hon behövde åka dit med en gång”, svarade han. ”Jag säger alltid till medlemmarna att åka till templet snart. Anden talade till Lydia, inte jag!”
Lydia lärde oss att lyssna på Anden och att omedelbart handla därefter. Jag är tacksam för påminnelsen att lyssna på den stilla och milda rösten.