Vem är din hjälte?
Författaren bor i Kalifornien, USA.
Ellie visste vem hennes hjälte var, men hon var för rädd för att säga det.
”Stå för din åsikt, din heder, din tro, blott på en hjälte kan segern bero” (Barnens sångbok, s. 80).
Ellie bet nervöst på tumnageln. Fröken Fitz gick längs med raderna av bänkar och frågade varje elev en fråga, en efter en.
”Vem är din hjälte? frågade fröken Fitz Jeremy.
Jeremy väntade inte en sekund på att svara. ”Min pappa!” sa han stolt.
Fröken Fitz log. ”Och din, Sarah?”
Hennes svar kom lika snabbt. ”Abraham Lincoln.”
Ellie kände hur hjärtat bankade när fröken Fitz fortsatte nerför raden med elever. De hade pratat om hjältar hela dagen, och nu skulle alla säga vem deras hjälte var – inför hela klassen!
Amber och Justin sa att deras mammor var deras hjältar. Walter sa att det var hans farfar. Några andra elever sa att deras hjältar var en kung eller en president.
Bara några få elever var kvar innan fröken Fitz kom fram till Ellie. Hon behövde komma på en hjälte – och snabbt.
Ellie tittade generat ner på sina skor. Att komma på en hjälte var inte det egentliga problemet. Hon visste redan vem hennes hjälte var. Det var Jesus Kristus. Han hade botat sjuka, uppväckt personer från döden och betalat priset för allas synder. Han var den störste hjälten som någonsin levt! Hon var bara för rädd att säga det.
Ellie bet på tumnageln igen vid tanken på att berätta för hela klassen att Jesus Kristus var hennes hjälte. Tänk om Jeremy skrattade åt henne! Tänk om Sarah och Amber viskade om henne på rasten!
Hon visste förstås att Jesus Kristus var hennes hjälte. Men det betydde inte att alla andra behövde veta det också.
Fröken Fitz stannade framför Ellies bänk och log. ”Och vem är din hjälte, Ellie?”
Ellie tittade upp från raden av elever bredvid och upp på fröken Fitz. ”Abraham Lincoln”, viskade hon.
Fröken Fitz log. ”Bra!” sa hon och gick till nästa elev i raden.
Så fort hon hade gått sjönk Ellies axlar ihop av lättnad. Tack och lov att det var över. Det sista hon behövde var att alla i klassen skulle veta att hennes hjälte var –
”Jesus Kristus”, sa en röst.
Ellie spärrade upp ögonen och vände sig sakta om. Där – lite längre ner i raden – satt en liten pojke med rufsigt hår. Han var spinkig och blyg, och han hade alltid suttit längst bak i klassrummet. Ellie visste inte ens vad han hette. Hon kunde inte minnas att han hade sagt ett enda ord – förrän nu.
Några elever vände sig om och stirrade på pojken, men han lade inte märke till dem. Han tittade bara upp på fröken Fitz och pratade igen. ”Min hjälte är Jesus Kristus.”
Fröken Fitz log brett och fortsatte nerför raden. Men Ellie tittade förundrat på pojken. Hon hade varit rädd för att tala om för alla vem som var hennes hjälte, men det hade inte han. Han gick inte ens i hennes kyrka! Men han visste hur viktigt det var att stå som ett exempel för Jesus Kristus, även när det är svårt.
Ellie log mot pojken. Hon skulle inte vara rädd att säga vem hennes hjälte var längre. När allt kom omkring, hade hon ju två nu.