Gamla testamentets profeter
Jeremia
”Jeremia levde under en svår tid och på en svår plats, men Herren lät honom förutse ’en tid av hopp under Israels insamling den sista tiden’.”1 – Linda K. Burton, Hjälpföreningens generalpresident.
Foto av skriftrulle, dimdimich/iStock/Thinkstock; Jeremia, av Walter Rane © IRI
Jag är son till Hilkia, en präst i Anatot, nära Jerusalem. När jag var ung kom ”Herrens ord … till mig. Han sade:
Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till en profet för folken.”
Jag kände mig oförberedd för den kallelsen och svarade: ”Jag förstår inte att tala, ty jag är för ung.”
Herren svarade: ”Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig.
Frukta inte för dem, ty jag är med dig för att rädda dig.” Sedan ”rörde [Herren] vid min mun” och lade ord i den.2
Jag profeterade i Jerusalem i fyrtio år, från 626 till 586 f. Kr., under Josias, Jojakims och Sidkias regeringar.3 Jag var samtida med profeten Lehi i Mormons bok. Vi fördömde båda orättfärdigheten hos folket i Jerusalem och förutsade den stora stadens förstörelse.4
Herren befallde mig att skriva ner mina profetior i en bokrulle.5 När kung Jojakim hörde profetiorna brände han rullen. Herren befallde mig att skriva ner profetiorna igen och lägga till många fler.6
Jag möttes hela tiden av motstånd när jag predikade Herrens ord. Pashur, son till överuppsyningsmannen, slog mig och satte mig i stocken. Pöbelhoparna vill döda mig på grund av det jag predikade. Jag var inte populär som profet utan kastades ofta ner i hålor och i fängelser. Jag levde i en tid av stor orättfärdighet.7
Men trots svårigheterna lät Herren mig förutse att israeliterna skulle insamlas under den sista tiden, att Herren skulle skriva sin lag i deras hjärtan och att han skulle föra ”en från varje stad och två från varje släkt” till Sion.8
När jag fortsatte att predika Herrens ord – också när det var svårt – lärde jag mig att en inre hängivenhet mot evangeliet leder till frid. När vi utvecklar en samhörighet med Herren kan vi alla uppleva hopp mitt under prövningar och svårigheter.