Stå för det vi tror på
Vi lever i en värld där många ser ont som gott och gott som ont, och vi måste stå för det som är gott. Här följer några vittnesbörd från unga vuxna som står för det de tror på. De bråkar inte och reagerade inte med ilska eller ovänlighet. De visade ”både mod och gott omdöme”1 och till följd därav stärkte de andra (se 3 Nephi 12:44–45).
Min bror vägrade att dricka champagne.
I Frankrike är det obligatoriskt att göra militärtjänst. Min tjugoårige lillebror Loïc bestämde sig för att gå en reservofficersutbildning för att bli löjtnant. I slutet av utbildningen hölls en installationsceremoni för de nya officerarna. Var och en av dem skulle återge regementets motto. Sedan ska de dricka ett glas champagne som innehåller en ros – och äta upp den. Den här traditionen inleddes av Napoléon Bonaparte, och alla officerare har deltagit sedan dess.
Loïc sade till översten att hans religiösa principer inte tillät att han drack alkohol. En iskall tystnad följde efter Loïcs begäran om ett undantag. Översten ställde sig upp. I stället för att tvinga Loïc att dricka champagnen, gratulerade han honom till att han hade hållit fast vid sina principer trots pressen. Han sade att han var stolt över att välkomna den här redbare mannen till sitt regemente. De gav Loïc något annat än champagne och sedan svor han eden.
Pierre Anthian, Frankrike
En inbjudan till en vild fest
Efter college arbetade min syster Grace och jag för ett företag tillsammans med flera andra sista dagars heliga. Våra arbetsgivare var inte medlemmar i kyrkan. När min syster förlovade sig planerade vår arbetsgivare en möhippa för henne. Jag hoppades att hon skulle respektera våra normer, men i stället beställde hon sprit, en manlig strippdansare och en skandalomsusad video.
Före möhippan kände jag hur den Helige Anden uppmanade mig att påminna min chef om våra normer. Jag tog tag i min Unga kvinnor-medalj och tänkte på all den ansträngning och alla uppoffringar jag hade gjort när jag gick i Unga kvinnor för min personliga tillväxt. Jag bad om att jag skulle kunna vara vägledd att stå på mig nu också. Jag sms:ade till min arbetsgivare angående min oro eftersom jag trodde att hon kanske skulle ta illa upp. Men min högsta önskan var trots allt att glädja min himmelske Fader.
När festen började pratade min chef inte med mig. Hon log inte ens mot mig. Men hon hade i alla fall lämnat återbud till dansaren och videon.
Under dagarna som följde efter möhippan pratade och skrattade min chef inte med mig som hon hade gjort före festen. Men jag kände mig ändå väl till mods eftersom jag visste att Gud var nöjd med det som jag hade gjort. Omkring en vecka senare hade relationen till min chef återgått till det normala. Jag vet att Gud gjorde hennes hjärta vekt och hjälpte henne inse att jag levde efter det som jag trodde på.
Lemy Labitag, Cagayan Valley, Filippinerna
Jag hörde svordomar i klassen.
När jag var omkring 18 år gick jag en sykurs. En dag började tre tjejer som satt en bit ifrån mig att svära. Jag visste inte om jag skulle ignorera dem för att undvika en konflikt eller om jag skulle stå för mina normer och be dem sluta. Till slut sade jag så vänligt som möjligt: ”Ursäkta, men kan ni vara snälla att tänka på vad ni säger?”
Den största av tjejerna stirrade på mig och sade: ”Vi pratar som vi vill.”
Jag sade: ”Men måste ni verkligen svära? Det stör mig verkligen.”
Hon sade: ”Lyssna inte då.”
Jag började bli arg och sade: ”Det är svårt att låta bli när ni pratar så högt.”
Hon sade: ”Lägg ner det.”
Jag gav upp. Jag var arg på tjejerna, men jag var ännu argare på mig själv. Jag kunde inte fatta att jag tillåtit mig själv att bli arg. Tjejerna svor fortfarande, och nu var vi alla arga.
När jag hade lugnat ner mig såg jag att en av tjejerna hade problem med sin symaskin. Jag visste vad som var fel eftersom jag hade haft samma problem tidigare. Så jag visade dem hur man skulle fixa det. Jag såg den största tjejens ansiktsuttryck förändras. ”Du”, sade hon, ”förlåt”. Jag kunde inte fatta det – hon bad om ursäkt. ”Jag vill också be om ursäkt”, sade jag till henne. ”Jag skulle inte ha blivit arg.”
Jag gick tillbaka till min symaskin och hörde inte en enda svordom till. Den upplevelsen lärde mig att våra ord kanske inte kan ändra på andras inställning, men det kan ofta vänlighet och tjänande.
Katie Pike, Utah, USA
Jag försvarade mitt beslut att verka som missionär
Jag blev medlem i kyrkan när jag var 19 år, som den andre av tre söner och den enda medlemmen i kyrkan i min familj. En kort tid efter att jag hade döpts började jag få en önskan att verka som missionär. Efter ett år talade Anden om för mig att jag skulle göra det. Jag pratade med mamma som ansåg att det inte var rätt att jag åkte iväg. Jag sköt på det ett år men önskan att verka som missionär försvann aldrig. Under det året studerade jag skrifterna, sparade pengar, fyllde i papperna och gjorde alla läkarundersökningar. Och när allt var gjort väntade jag på Herren. Det dröjde inte länge förrän jag fick kallelsen att verka i Brasilienmissionen Campinas.
Mina föräldrar var fortfarande emot det. Jag fastade och bad öppet och berättade för min himmelske Fader om all min rädsla. Jag bad honom beröra min jordiske faders hjärta. Det gjorde han. Till min förvåning var pappa med på festen som hölls till min ära lördagen innan jag skulle åka. Den måndagen tog pappa mig till flygplatsen.
Under min tid som missionär kände jag Guds kärlek när jag predikade evangeliet. Mamma slutade inte att vara mamma, och när jag kom hem var hon den första som kramade om mig.
Jag lärde mig att en mission är mycket mer än en plikt. Det är en förmån och en underbar tid av tillväxt och lärdom.
Cleison Wellington Amorim Brito, Paraíba, Brasilien
Jag vittnade om Gud
Som förstaårselev vid landets bästa universitet kände jag pressen att göra mitt bästa. Jag började utsättas för en del förföljelser och ifrågasatte min tro på evangeliet när många av mina lärare förklarade det som de ansåg var ”verkligt”. Många av mina klasskamrater påverkades. Miljön gjorde det svår att uppehålla kristna värderingar. Jag funderade på att sluta men bestämde mig för att det var bättre att stanna. Jag tänkte att om det bara var några få som var kvalificerade att komma in på universitetet, och om det bland dem bara fanns några få sista dagars heliga, då skulle jag stå för sanningen.
Min biologiprofessor, en självutnämnd ateist, undervisade om vetenskap utan någon tro på en högste Skapare. Men ju mer jag hörde, desto mer övertygad blev jag om att det finns ett högsta väsen – Gud, vår Fader – som skapade allt detta. Andra hävdade att den tanken var orimlig. Våra diskussioner blev alltmer intensiva. Jag var ivrig att få räcka upp handen och förklara att jag tror på Gud som Skapare.
Tiden var inne för att komma med kommentarer. På min skola var det vanligt att man applåderade, ropade eller buade när någon presenterade en idé. Jag ställde mig djärvt upp och sade helt enkelt till motståndarsidan: ”Det kanske verkar konstigt för er just nu att någon tror på Gud, men det kommer en dag när ni förstår det lika tydligt som jag gör nu.”
Sedan den gången har jag aldrig fått några buanden när jag har ställt mig upp och sagt något. Ända sedan dess har jag utvecklats akademiskt, socialt och andligt. Jag började engagera mig i elevaktiviteter och valdes till flera skolämbeten.
Jag lärde mig att om man förkunnar sanningen, om så bara en gång, så påverkar det våra framtida beslut.
Vince A. Molejan Jr, Mindanao, Filippinerna