2012
Äldre missionärer: Följer profetens uppmaning
September 2012


Äldre missionärer: Följer profetens uppmaning

Äldre missionärer runtom i världen berättar om de stora belöningar som kommer av att övervinna hinder för att gå ut som missionär.

Chanta och Sounthara Luangrath satt hemma hos sig i Kalifornien och undrade vad de skulle göra. De hade förberett sina fyra barn för att gå ut som missionärer och nu förstod de att det var deras tur. Beslutet var svårare än de hade väntat sig: De skulle sakna sina barnbarn så mycket! De var också oroliga för några hälsoproblem. Och vad skulle de göra med sitt hem och sina tillhörigheter när de var borta?

Paret Luangraths oro över att verka som missionärer är inget unikt för dem. Faktum är att äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum har fastställt fyra kategorier av hinder för äldre missionärspar: rädslan, oron för familjen, tveksamheten om lämpligaste sättet att verka och ekonomin.1

Det krävs stor tro för att övervinna dessa hinder, något som paret Luangrath visade när de hörde president Thomas S. Monsons uppmaning om fler missionärer under generalkonferensen i oktober 2010. ”Anden var så stark”, minns de. ”Vi ville följa profeten så vi skickade in vår missionärsansökan.”

Broder och syster Luangrath kallades att verka som välfärdsmissionärer i Laos, landet där de föddes, växte upp och gifte sig. Deras oro bleknade när de förberedde sig för att tjäna: Familjen stöttade dem, de löste sina hälsoproblem, och gjorde i ordning sitt hem för uthyrning. De kände tillit i att göra det som Frälsaren hade befallt: ”Gå, och ta upp ditt kors och följ mig” (se Mark 10:21, King James Version).

Äldre personer kan verka som missionärer på många sätt och på många platser. Som följande berättelser visar kan äldre personer, oavsett om de verkar på hel- eller deltid, som par eller ensamstående, i sitt eget eller i ett främmande land, trofast övervinna hindren som står i deras väg.

Övervinna rädslan

”Rädslan för det okända, eller rädslan för att inte ha de förväntade kunskaperna i skrifterna eller språkkunskaperna, kan göra att man tvekar att gå ut som missionär. Men Herren har sagt: ’Om ni är redo skall ni inte frukta’ (L&F 38:30). Ert liv är er förberedelse … Gå bara ut och var er själva.”2

Äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum

Rädsla kan hämma missionsarbetet. Vissa är rädda att de inte har de nödvändiga färdigheterna och kunskapen som krävs för att tjäna. Andra oroar sig för att bo i ett annat område av världen eller för att arbeta med personer som de inte känner.

Syster Martha Marin från Veracruz i Mexiko mötte några av sina rädslor när hon verkade på heltid i arbetsförmedlingscentret i Puebla i Mexiko. Hon kände sig illa till mods över att behöva använda datorer, en viktig del av arbetsförmedlingscentret. Men med hjälp och stöd av sin kamrat och de andra hon arbetade med, lärde hon sig det hon behövde kunna. ”Det hindret har blivit en välsignelse”, säger hon. ”Jag vet att jag inte är ensam i det här arbetet.”

Syster Sondra Jones från Utah i USA, kallades att verka på Marshallöarna med sin make Neldon. ”Jag var livrädd för det som jag skulle göra. Jag har aldrig känt mig bekväm med att försöka undervisa om evangeliet”, säger hon. Efter att i början ha känt att hon inte hade något att bidra med, bestämde hon sig för att fokusera på sina talanger och förmågor. Hon lärde sig älska folket på Marshallöarna och tjänade dem genom att klippa hår och lära dem att sy.

Efter arton månader beräknade hon att hon hade gjort omkring 700 klippningar. Genom att ivrigt dela med sig av sina talanger kunde hon tjäna och bygga relationer med hundratals personer, bland annat medlemmar i kyrkan, undersökare och andra invånare i kommunen.

Lösa familjeproblem

”Finns det en större gåva som far- och morföräldrar kan ge sina efterkommande än att säga i ord såväl som i handling: ’I vår familj är vi missionärer!’”3

Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum

Tanken på att lämna barn med svårigheter eller växande barnbarn känns outhärdligt för många. Ändå upptäcker missionärerna att deras tjänande stärker familjen på sätt som de inte hade väntat sig.

Raymond och Gwen Petersen från Wyoming i USA, har varit ute fyra gånger som missionärer. När de åkte ut som missionärer andra gången — återigen till Samoa — var det först en utmaning för deras barn som inte förstod varför föräldrarna behövde åka ut som missionärer en gång till.

Familjen insåg snabbt vilka stora välsignelser som kom av deras tjänande. ”Det hade gått så bra för dem alla!” säger syster Petersen. ”Ett par som inte hade kunnat få barn välsignades med en pojke, ett annat barn blev mirakulöst botat från cancer, ytterligare ett par som hade problem med sitt barn såg stor framgång och andra hade sitt bästa år med sina företag.”

Deras flitiga arbete har lämnat ett spår igenom släktlinjen. ”Vi har fyra barnbarn som verkar som missionärer just nu och de har sagt att vi inspirerade dem till att åka ut”, säger syster Petersen. ”Vad kan vara mer givande än det?”

Tveksamheten om lämpligaste sättet att verka

”Jag förundras ständigt över hur den Helige Anden parar ihop varje missionärspars egenskaper och behov med missionärsarbetets olika förhållanden världen över.”4

Äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum

Äldre missionärer behövs i arbetsförmedlingscentrer, missionskontor, släktforskningscentrer, tempel och informationscentrer, bland annat. De som vill gå ut som missionärer kan ange önskemål om var de skulle vilja tjäna, men i slutändan kommer kallelsen från Herren, genom hans profet. Herren vet vilket det rätta missionärstillfället är för varje villig ensamstående syster eller par.

George och Hine Chase från Nya Zeeland upptäckte att deras missionskallelse var helt rätt för dem. De blev glatt överraskade när så många av deras yrkes- och familjetalanger hjälpte dem att utföra humanitärt arbete i Papua Nya Guinea.

Äldste Chase hade varit snickare och kunde hjälpa till att bedöma och organisera sådana projekt som att bygga vattenbrunnar. Syster Chase hade arbetat på kontor i 18 år. ”Mina kunskaper i fråga om administration och datorer var ovärderliga”, säger hon. Hon och äldste Chase använde sina kombinerade förmågor och ordnade ett program med yrkesvalskurser. De hjälpte de lokala invånarna att lära sig om tidsplanering, organisering, ledarskap, hygien och kommunikation.

Tillsammans använde paret Chase den erfarenhet de fått genom sina kallelser i kyrkan och — mest av allt — genom att vara föräldrar. När broder och syster Chase arbetade för att distribuera skolmaterial och förbättra spädbarnsvården, hjälpte deras föräldraerfarenhet dem att förstå de svårigheter som familjer och skolor i området hade.

Ta hand om ekonomin

”Rådgör med er familj och er biskop eller grenspresident. När Herrens tjänare blir insatta i er situation kommer ni att kunna få del av de eviga välsignelserna som kommer av att verka som heltidsmissionär.”5

Äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum

Många par är rädda att de inte ska ha tillräckligt med pengar för att verka som missionärer. De tänker på utgifter i fråga om boende, sjukvård och bostad och undrar hur de ska ha råd med allt. Kyrkans ledare inser att dessa är uppriktiga bekymmer och har ändrat riktlinjerna för att lätta på bördan (se texten i kolumnen till vänster). Ändå krävs det tro, noggrann planering och en del uppoffringar för att ta hand om ekonomiska angelägenheter.

Leonard och Vera Chisango från Zimbabwe upplevde svårigheter trots att de hade planerat noga. De hade förberett sig för att gå ut som missionärer under hela äktenskapet, och de visste att deras pensioner och investeringar kunde försörja dem under deras första mission i templet i Johannesburg i Sydafrika. Men medan de tjänade i templet gick det plötsligt nedåt med ekonomin och deras investeringar förminskades kraftigt.

Med hjälp av sin familj kunde paret Chisango stanna kvar som missionärer. Välsignelserna som den uppoffringen gav var glädjande: Det gick bra för deras sons företag, deras dotter befordrades på sitt jobb och deras barn lärde sig att arbeta tillsammans för att stötta sina föräldrar.

Många äldre missionärer vittnar om att tjänandets välsignelser mer än väl uppväger de timliga kostnaderna. Äldste Peter Sackley, en kanadensisk missionär som verkade tillsammans med sin hustru Kelly på områdeskontoret i Hongkong, sammanfattar mångas känslor: ”Jag har gått från ett betalat jobb till ett välsignat jobb.”

Övervinna hinder genom att bygga tro

”Många enkla sista dagars heliga är rädda att de inte är kvalificerade för missionärstjänst. Men till sådana tänkbara missionärer har Herren gett följande försäkran: ’Tro, hopp, kärlek och barmhärtighet, med blicken endast fäst på Guds ära, dugliggör honom till detta verk.’”6

Äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum

För att övervinna de fyra hindren mot missionärstjänst för äldre missionärer föreslår äldste Hales ett enkelt botemedel: ”Ha tro, för Herren vet var ni behövs.”7 Tro övervinner rädsla, stärker familjer, hjälper en äldre missionär att hitta rätt missionärstillfälle och hjälper till att ge tröst när det gäller ekonomin.

För många år sedan växte en sådan tro hos en ung polsk flicka, Stanislawa Habel. Senare i livet ledde hennes tro till att hon tog emot det återställda evangeliet och att hon sedan som vuxen verkade som släktforskningsmissionär i Utah.

Syster Habels tjänande har lärt henne en väl dold hemlighet: ”En mission gör folk yngre.” Hon ler och säger: ”När man glömmer sina hinder så lär man sig att vara tacksam. Man lär sig att bli mer lik Kristus genom att tjäna andra, och det är en förberedelse för att leva hos vår himmelske Fader. En mission kan förändra livet för en äldre person.”

Och det gör det verkligen, liksom livet för de personer som de ödmjukt tjänar.

Slutnoter

  1. Se Robert D. Hales, ”Missionärspar: En tid att tjäna”, Liahona, juli 2001, s. 28–31.

  2. Se Robert D. Hales, Liahona, juli 2001, s. 29.

  3. Jeffrey R. Holland, ”Modigt skall vi kämpa”, Liahona, nov. 2011, s. 46.

  4. Richard G. Scott, ”Det är dags att gå ut som missionär!” Liahona, maj 2006, s. 89.

  5. Robert D. Hales, ”Missionärspar: Välsignelser genom offer och tjänande”, Liahona, maj 2005, s. 40.

  6. Se Russell M. Nelson, ”Seniormissionärer och evangeliet”, Liahona, nov. 2004, s. 81.

  7. Se Robert D. Hales, Liahona, juli 2001, s. 31.

Chanta och Sounthara Luangrath, som flyttade till Kalifornien i USA, pekar på Laos — landet där de föddes och växte upp och där de nu verkar som missionärer.

Sondra Jones verkade bland kvinnorna på Marshallöarna (till vänster, med sin make Neldon).

Martha Marin (längst till höger) verkade som heltidsmissionär i arbetsförmedlingscentret i Puebla i Mexiko.

Raymond och Gwen Petersen verkade som missionärer bland de samoanska sista dagars heliga två gånger.

George och Hine Chase verkade som ledare för humanitär hjälp i Papua Nya Guinea.

Peter och Kelly Sackley verkade på områdeskontoret i Hongkong.

Leonard och Vera Chisango verkade i templet i Johannesburg i Sydafrika (till höger).

Stanislawa Haber hjälper besökare i Släkthistoriska biblioteket i Salt Lake City i Utah, USA.

Fotografi av templet i Johannesburg i Sydafrika, Craig Dimond © IRI

Överst till vänster: Äldre missionärer, som verkar i Salt Lake City i Utah, USA, hjälper flyktingar från olika länder anpassa sig till sitt nya hem, bland annat familjen Ntabwoba från Rwanda som nyligen beseglades i templet.

ÖVERST: FOTO Robert Casey